Läsarberättelse: Mamma hann aldrig bli mormor

Ung kvinna håller om sin mamma i 60-årsåldern när de sitter utomhus, glatt leende.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag hade skjutit sorgen framför mig, men när vi fått vår lilla dotter träffade den mig med full kraft.

Innan Adam kom in i mitt liv 2016 tvivlade jag på om jag överhuvudtaget ville ha barn. Jag och min mamma stod varandra väldigt nära och jag visste att hon drömde om att bli mormor. Hon hade redan blivit farmor fyra gånger, då mina två äldre bröder fått två söner vardera.

Allt ändrades när jag träffade Adam. Jag var 28 år och det tog inte lång tid förrän vi visste att vi ville satsa på varandra och bilda familj. Adam hade ett härligt hus i en stad som låg en timmes väg från orten där jag bodde. Vi flyttade ihop i hans hus och jag fick ett nytt jobb. Mamma och pappa var väldigt förtjusta i Adam och framtiden såg ljus ut.

I slutet av 2018 blev jag gravid. Pappa hade redan gått i pension och nu valde även mamma att gå lite tidigare. De sålde sitt stora hus och hittade ett radhus i min nya hemstad. Nu skulle ju mamma äntligen bli mormor, och hon ville gärna bo nära sitt femte barnbarn.

Adam och jag hjälpte naturligtvis till med flytten, och det gjorde även mina bröder och deras fruar, även om de hade en bit att köra. Det var när mamma var på väg nedför flyttbilens ramp med ett gammalt sybord som jag såg de första sjukdomstecknen. Hon snubblade och föll så olyckligt att hon måste sys, och pappa berättade oroligt för mig att mamma hade lidit av magont och kräkningar under en tid. Det hade bara varit så mycket … Plötsligt lade jag även märke till att hon blivit smalare och lite gulaktig i hyn.

Mina föräldrar hade ännu inte hunnit komma i ordning i radhuset när mamma diagnosticerades med cancer i bukspottkörteln. Sjukdomen var aggressiv, cancern hade spridit sig och det fanns ingenting läkarna kunde göra annat än att ge smärtstillande.

Tapper in i det sista

Pappa var helt förtvivlad. Mamma var fantastiskt tapper in i det sista och hennes högsta önskan var att få hålla sitt femte barnbarn i sina armar. Vi visste att det var en liten flicka vi väntade.

Mammas önskan uppfylldes aldrig. Hon gick bort bara ett par veckor innan det var beräknat att vår dotter skulle födas. Pappa var helt under isen och under tiden fram till födseln gjorde jag mitt bästa för att finnas där för honom. Det var mycket med det praktiska som måste klaras av, och han behövde mig. Jag var själv förvånad över hur jag hade krafter till allt, men det hade jag.

Se också: Så stöttar du någon i sorg

1:19

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

(1:19)

Slå på ljud

När jag gått fem dagar över tiden fick jag värkar. Förlossningen gick bra och vår lilla dotter var en frisk och helt perfekt liten flicka.

Men tre dagar senare rasade allt för mig. Allt kom ikapp och sorgen träffade mig med full kraft. Min älskade mamma var borta och jag skulle aldrig kunna fråga henne till råds om saker som en röd stjärt eller smärta vid tandsprickning. Och vi skulle aldrig sitta i timmar tillsammans och bara iaktta min lilla flicka, för att enas om att hon var världens underverk.

Gunilla: Det fanns ett liv och nya passioner efter sorgen

Jag bara grät och grät, men otroligt nog fungerade min kropp och det gick fint med amningen. Men det var också det enda jag klarade, allt annat var övermäktigt. Adam förlängde sin ledighet och tog över. Jag fick bara duschat när han följde mig in i badrummet och vred på kranen, och jag åt bara när han satte maten framför mig. Särskilt min svärmor var orolig för att jag kunde ha drabbats av förlossningsdepression, men det trodde jag aldrig själv på. Jag älskade vår lilla Lilly, men jag längtade bara så obeskrivligt efter min mamma. Och läkaren höll med om att min reaktion var naturlig och berodde på sorgen.

Efter någon månad började jag ana ljuset i tunneln. När jag sedan kom ut på andra sidan hade även mitt och Adams förhållande stärkts.

Vår Lilly fick sin mormors förnamn som andranamn, och varje torsdag besöker jag och pappa mammas grav tillsammans. Då pratar vi om mamma och alla fina minnen. Lilly är naturligtvis alltid med, och på så vis kommer jag att se till att hon ändå lär känna sin mormor.

/Patricia