Läsarberättelse: ”Mamma väntar barn med min pojkvän”

Gravid kvinna tittar in i kameran

Foto: TT/Shutterstock

Min pojkvän Axel är 20 år och nästan som en del av vår familj. Snart blir han pappa – till mitt syskon.

Jag träffade Axel när jag var 18 år och han var lika gammal. Jag bodde fortfarande hemma hos min mamma två år senare, och Axel bodde också där ibland. Min mamma fick mig tidigt, och hon är väldigt ungdomlig, så det var lätt att trivas hemma hos henne. Axel brukade säga att hon kändes mer som hans mamma än hans riktiga gjorde.

Min mamma och pappa skildes när jag var två år och pappa flyttade in till stan. I början var jag varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, men nu hade jag valt att bo hos mamma.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Pappa träffade jag mer på ett vuxet sätt. Vi gick ut och åt, eller åt middag hemma hos honom, eller kanske gick på bio tillsammans. Axels mamma och pappa bodde fortfarande ihop, men de bråkade nästan jämt och Axel hade många småsyskon, så det var alltid ett himla liv hemma hos dem.

Jag hade haft många tjejkompisar när jag var yngre, men de flesta hade redan försvunnit in till stan, antingen för jobb eller studier. Själv läste jag på distans och Axel hade fått jobb i en mataffär.

Mamma vägrade göra abort

En dag när jag kom hem satt mamma och grät. Först ville hon inte berätta vad det var och jag tänkte att det kanske var för att Axel var med, så vi gick en promenad, bara hon och jag. Då berättade hon att hon var gravid.

– Jag ska bli mamma igen, grät hon.

Se också videon: Josephine födde sin bästa väns barn

Efter 11 års barnlöshet - då födde bästa vännen Hannahs barn
Slå på ljud

Jag frågade vem pappan var, men det ville hon inte säga. Hon var inte ihop med någon, så jag tänkte att hon kanske inte visste.

Vi gick en lång runda i skogen och hon förklarade att hon inte klarade att ta bort barnet, även om det varit det enklaste. Inte så att hon var emot abort, men för egen del – det gick bara inte.

Lite senare på kvällen, när vi gått och lagt oss i mitt rum Axel och jag, så berättade jag allt för honom. Jag kände hur han stelnade till. Han ställde massor med frågor, hur långt gången hon var och vad hon skulle göra?

– Hon tänker väl inte behålla barnet?! sa han.

Jag berättade att hon inte klarade av att göra abort och han blev då väldigt upprörd. Vi hade båda svårt att somna men lyckades till slut.

Jag lämnade min mamma

På morgonen när jag vaknade var Axel borta. Jag gick ner i köket och tänkte att han för en gångs skull vaknat tidigare än jag. Men bara mamma var hemma. Hon tittade allvarligt på mig.

– Alice, nu kommer jag att såra dig djupt. Men pappa till barnet… är Axel.

Jag stirrade på henne och väntade på att hon skulle säga att hon skojade. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag började med att vända mig om och gå upp till mitt rum, utan ett ord. Mamma ropade efter en stund att hon måste åka till jobbet, men att vi skulle prata mer senare på eftermiddagen.

I flera timmar satt jag bara och stirrade framför mig. Men så packade jag min stora resväska med så mycket jag bara kunde få plats med och ringde pappa. Han sa att han skulle komma direkt.

Pappa hämtade mig och vi lastade in resväskan och fyllde snabbt en flyttkartong med mina grejer. Han tyckte att jag måste få kontakt med en psykolog så fort som möjligt. Mamma försökte att ringa, men jag ville inte ha med henne att göra.

Pappa är mitt stöd

Axel har jag inte hört av alls. Jag hatar honom! Nu har det gått några månader och jag har varken träffat mamma eller Axel. Pappa hjälper mig att komma på fötter igen. Han säger att när jag fått bukt med mina panikattacker så ska han hjälpa mig att skaffa egen lägenhet.

Jag vet inte hur jag kommer att reagera när bebisen är född. Men utan pappas stöd hade jag gått under helt. Jag har återupptagit kontakten med mina vänner som bor i stan och jag håller sakta på att bygga upp mitt liv igen, utan mamma.

Alice

Foto: Shutterstock/TT