Läsarberättelse: Min man blev deprimerad

Man står med ryggen mot kameran och blickar ut över havet
Henriettes familj levde ett hektiskt liv. Hon och hennes man beslöt därför att Henriette skulle säga upp sig och stanna hemma några år med barnen. Men hennes man Anders förändrades. Han blev allt mer distanserad och avvisande. Varför?

Henriette och Anders fick tre barn på sex år. Familjen behövde lugn och ro och Henriette slutade sitt arbete för att vara hemma under en period. Även om det blev kämpigt ekonomiskt var det värt det, resonerade de båda. Det handlade ju bara om några år, men den tiden med barnen var ju guld värd.

Men så började Anders uppföra sig underligt.

När märkte du förändringen?

–  Det är svårt att säga. Dagarna gick i en rasande fart med tre små barn och allt som måste göras. Eftersom jag inte jobbade utanför hemmet tog jag hand om allt det praktiska och det jag inte klarade ensam, hjälpte vi varandra med på helgen. I början åtminstonde.

För plötsligt började Anders att undvika mig när jag bad om hjälp. Han kom med alla möjliga och omöjliga förklaringar: Det var något på jobbet som måste fixas i helgen, han hade lovat Lasse att fälla några träd på sommarstället …

Okej, täntke jag, det går nog över. Men det gjorde det inte. Det blev bara värre.

Efter ett tag började vi snäsa varandra och till slut hade jag fått nog.

Konfronterade sin man

En lördag förmiddag ställde jag mig i dörren när han var på väg ut. Kanske är det inte en så dum idé att prioritera sin familj, sa jag. Men Anders sa till mig att sluta och påpekade att det faktiskt fanns en annan värld utanför husets fyra väggar. Om utifall jag skulle ha glömt det.

Vad sa du då?

– Ingenting, jag blev så paff. Vad menade han? Jag förstod det inte. Som om jag bara gick hemma och latade mig, drack kaffe, läste och lyssnade på radio? Såg han inte att det var jag som höll kontakten med våra respektive familjer, jag som engagerade mig i barnenes skola, stöttade svärmor när hon skulle operera knäet, pratade länge med både Lasse och hans fru Marie innan de gick skilda vägar och hade barnens kompisar här hemma titt som tätt? Jag tyckte att han var kall och okänslig och jag tog illa vid mig.

Så började vi bråka allt mer, vilket var olikt oss. Jag var riktigt irriterad på Anderss ignorans om det så bara var det sätt på vilket han slängde sin jacka på stolen i hallen. Varför kunde han inte hänga upp den direkt?

Jag hade växt upp i en stor syskonflock och fick tidigt lära mig att välja mina strider. Trots det kände jag en underlig tillfredsställelse över att vinna ett ordkrig för jag ansåg att jag hade rätt på alla punkter.

En stressfaktor som spädde på problemen var att vi hyrde vårt hus och att hyreskontraktet snart skulle löpa ut. Ägarna som bott utomlands, skulle ta över sitt hus igen och vi hade ännu inte hittat en ny bostad. Jag satt därför framför datorn i tid och otid och letade hus. Allt hemma var kaos för Anders gjorde ingenting. Det spelar ingen roll, sa han, vi ska ju snart flytta. Jag blev förstås oerhört provocerad. Precis som om vår vardagsmiljö inte spelade någon roll!

Fram och tillbaka böljade bråken och jag övervägde flera paniklösningar på bostadsproblemet innan jag hittade vårt lilla radhus. I glappet mellan ut- och inflytt, fick vi bo hemma hos Anders föräldrar i tre veckor. Som tur är har jag en bra relation till dem och de var snälla och fina med barnen. Anders och jag var fortfarande i luven på varandra och all min energi gick åt att hålla en snygg fasad. Men mina svärföräldrar såg ju att Anders inte deltog alls i familjelivet.

Hade de synpunkter på det?

– Ja, en kväll hörde jag hur de skällde på honom för att han lät mig ta ansvar för precis allting och dra hela lasset. Jag blev glad för att få stöd utan att ha bett om det. Ta dig samman, sa de till honom. Du måste ta hand om din familj! Annars har du kanske snart ingen längre.

Anders reagerade med en blandning av vrede och uppgivenhet och mitt i allt samman insåg jag att han faktiskt inte var likgiltig. Han var deprimerad!

Var deprimerad

Efter att ha varit omåttligt irriterad på honom kände jag nu bara en stor omsorg. När barnen hade somnat hjälpte jag Anders ur knipan genom att be svärföräldrarna passa barnen medan jag och min man tog en kvällspromenad.

Jag tog Anders hand och så gav vi oss iväg.

Efter några minuter förklarade jag för honom vad jag insett när jag hörde samtalet mellan honom och hans föräldrar. Jag förklarade hur oändligt mycket jag älskade honom och hur mycket vårt gemensamma liv betydde för mig. Och att vi skulle klara av den här krisen tillsammans.

Anders sa inte så mycket i början, men hans kinder blev snabbt våta och till sist försökte han berätta om sin vanmakt. Men han hade svårt för att sätta ord på sin smärta och det gjorde mig rädd.

Beskrev ett stort tomrum

Tomrum, sa han om och om igen. Det är bara ett stort tomrum.

När jag de följande dagarna hade en stund ledigt satte jag mig ner och grät. Jag var så olycklig över att min man upplevde tomhet och mörker i vårt familjeliv – att vår vardag tillsammans blivit till en mardröm för honom.

Jag hade svårt att inte ta det personligt trots att han flera gånger bedyrade att det inte hade med mig att göra. Jag var fortfarande kvinnan i hans liv och han älskade mig, sa han. Men han kunde inte längre känna det fysiskt. Han var förlamad inuti, kände sig tom.

Det blev våra närmaste vänner som hjälpte oss i samband med flytten.

Några dagar efter den där kvällspromenaden ringde jag till Anders vänner Mikael och John och satte dem in i problemet. De fick en chock för Anders hade inte berättat någonting om sina problem. Jag berättade för dem vad vi behövde hjälp med i det nya huset, det som vi inte mäktade med själva. John och Mikael lovade att dyka upp med sina verktygslådor två helger i streck.

Jag var lättad efteråt. Det hade varit svårt att be om hjälp.

Vad tyckte Anders om det?

– Han blev först arg, kände sig uthängd i all sin svaghet, men jag framhöll att han var tvungen att lita på sina vänner. De ville ju bara hans bästa.

Jag var nervös den lördagsmorgonen de skulle komma, för Anders stod bara och stirrade ut genom fönstret. Mikael kom först, fångde Anders blick och sa: Hej min vän. Du behöver inte säga något. Och så gav han Anders en lång kram.

Jag såg tydligt att detta var avgörande för Anders. Han såg flera gånger helt bortkommen ut, men då tog jag hans hand, eller så satte sig John eller Mikael bredvid honom en stund och det slutade faktiskt med att dagen blev riktigt lyckad. John och Mikaels familjer kom på kvällen och så åt vi en god middag tillsammans.

Hur gick han vidare?

– Jag lyckades få iväg Anders till läkaren som sjukskrev honom och fick honom att gå med i en stödgrupp för män med liknande problem. Gemensamt för dem alla var att de hade svårt att tala om den ångest som låg bakom depressionen. I många fall handlade det om rädsla över att inte räcka till.

Anders har nu insett att ångesten började på jobbet när han fick svårare och mer ansvarsfulla uppgifter. Han blev stresssad över det och när jag samtidigt sa upp mig och klarade av så gott som allt i huset på egen hand, kände han sig otillräcklig på alla fronter. Han hamnade i en ond cirkel, men hade inte velat beklaga sig eller prata om det. Hellre då bita ihop och ta det som en man.

Men – vad betyder det egentligen? Att ta det som en man? Det är ett uttryck som vi faktiskt börjat skratta åt. På det hela taget skrattar vi mer än vi har gjort på mycket länge. Det är en gåva och en utmärkt ventil i vardagen – för hela familjen.