Läsarberättelse: Min väninna stal från mig

Person plockar fram pengar ur en plånbok.

Jag vågade inte konfrontera min väninna med mina misstankar så i stället lät jag det bero.

Malin började misstänka att hennes väninna Pernilla stal pengar från henne. Men hon var inte säker. Därför gillrade hon en fälla.

Har du mycket kontanter på dig?

– Ja jag brukar få mycket dricks. När jag var hemma hos en kompis och hennes man på middag härom kvällen pratade vi om det. De frågade hur mycket dricks jag brukar få på mitt servitrisjobb och jag svarade medvetet svävande att det varierar från gång till gång.

De accepterade det svaret men sanningen är att jag brukar få flera hundra kronor varje kväll jag jobbar. Vi som jobbar i servisen brukar lägga dricksen i en gemensam låda och delar sedan på summan. Och för mig är det ganska mycket pengar.

Jag har haft flera olika sorters okvalificerade jobb, på fabrik och i livsmedelshandeln, men jag har aldrig tjänat särskilt bra. Men på restaurangen är det annorlunda. Och det berättade jag för Pernilla.

Clara: Min väninna kunde inte komma över skilsmässan – straffade barnen

Bjöd min vän på fika

Pernilla var min vän för tre år sedan och vi hade träffats ett par år tidigare när vi jobbade tillsammans i tillverkningsindustrin. Hon började sedan en lärarutbildning och hade bara sitt studielån att leva på. Därför kändes det så bra för mig att kunna vifta med min dricks och bjuda henne på fika när vi träffades. Hon undrade storögt varför jag hade så mycket pengar på mig och jag berättade om den generösa dricksen.

När började du fatta misstankar?

– Det var en morgon strax därpå efter att vi varit ute kvällen innan, Pernilla och jag. Jag tittade i min plånbok och förundrades över att det hade gått åt så mycket. Jag tyckte att det fattades flera hundra kronor. Men sedan slog jag bort det, för vem kan inte känna det så ibland? Men just den där känslan av att det inte stämde återkom flera gånger.

En morgon när jag skulle köpa frallor på bageriet var det helt tomt i plånboken. Visserligen hade vi beställt flera öl kvällen innan, men det här stämde inte alls. Jag betalade med kortet på bageriet och gick fundersam hemåt. När jag åt frukost insåg jag att det alltid var när jag varit ute tillsamman med just Pernilla som det saknades pengar. Så fort jag tänkt tanken skämdes jag, för det betydde ju att jag misstänkte min väninnan för att vara tjuv. Och det ville jag ju inte. Men tanken var svår att släppa.

Började misstänka min vän

Nu var jag mer uppmärksam och blev mer och mer säker. När jag och Pernilla festat tillsammans saknades det alltid pengar, något jag aldrig upplevde när jag var ute med mina andra vänner.

Vad gjorde du?

– Jag berättade om mina misstankar för min bror som genast sa att jag inte kunde umgås med någon som stal från mig. Men jag är ju inte säker, försvarade jag mig uppgivet. Nej kanske inte det, men kan du umgås med någon som du tror stjäl från dig? fortsatte han.

Min bror tittade på mig och svaret var solklart. Givetvis kunde jag inte det och det var just därför som jag var tvungen att ta reda på om det fanns fog för mina misstankar. Jag ville inte fråga Pernilla rakt ut om hon stal för om hon inte gjorde det skulle frågan förstöra vår vänskap. Och om hon stal skulle hon förmodligen inte erkänna det. Jag beslutade mig för att testa mina misstankar.

Hur då?

Läsarberättelse: Efter år av svek bröt jag kontakten med mamma

– Jag bjöd på tillfället, kan man säga. En kväll innan vi gick ut kollade jag hur mycket jag hade i börsen. Där låg 800 kronor i sedlar plus lite mynt. När vi sedan stod i baren beställde jag den första rundan och räknade ifrån summan. Nu visste jag precis hur mycket jag hade kvar.

Testade henne

Senare bjöd Pernilla på en öl och när vi druckit den var det min tur. Jag sa att jag var tvungen att smita in på toa och bad min väninnan att ta min börs och betala varsin öl till oss. Det gick hon med på och när jag var borta gick hon till baren. Jag var långt ifrån bekväm med situationen. Händerna skakade och hjärtat bankade hårt och fort. Jag gillrade en fälla för min vän och det var inget vidare. Men jag tänkte hela tiden på min brors fråga om jag kunde vara vän med någon som jag misstänkte var en tjuv. Det kunde jag inte. Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på sanningen.

När jag var tillbaka igen stod det två öl på bordet och bredvid mitt glas låg min börs. Jag la ner den i väskan och visste plötsligt inte vad jag skulle säga. Jag var nervös, det här kändes så fel. Som tur var reste sig Pernilla efter en stund. Nu var det hennes tur att besöka damrummet. Jag försökte le mot henne, men så snart hon försvunnit tittade jag i börsen. Där låg 200 kronor och några mynt. Så mycket hade inte ölen kostat.

Nu var jag inte nervös längre, nu var jag arg. Pernilla kom gående mot vårt bord och när hon såg mig dog hennes leende. Vad är det? undrade hon. Du ser jättekonstig ut. Jag frågade henne rent ut om hon stal från mig. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och undrade vad jag pratade om. Jag frågade henne igen: Stjäler du pengar från mig? Jag darrade inombords, för tänk om jag hade fel. Tänk om jag räknat fel.

Märkte att anklagelserna stämde

Men så tittade jag på Pernilla och även om hon inte erkände något så såg jag på henne att jag hade rätt. Det var svårt att förklara, men det var sättet hon tittade på mig, eller rättare sagt inte tittade på mig samtidigt som hon nekade, som övertygade mig om att hon hade gjort det. Vad tror du om mig? sa hon gång på gång. Jag sa som det var, att jag hade haft mina misstankar och beslutat mig för att ta reda på om de stämde. Pernilla skakade på huvudet, men hon skällde inte ut mig, vilket jag också tog som bevis för hennes skuld. Om man blir anklagad för stöld av sin väninna och är oskyldig, skulle man inte då skälla och gråta av frustration? Men hon nekade och flackade med ögonen.

Caroline: Min dotter grät och frågade om vi var fattiga

Till slut förstod jag att hon aldrig skulle erkänna och jag började samla ihop mina saker för att gå hem. Pernilla blev sittande på sin stol. Jag fattar inte hur du kan tro det om mig, sa hon återigen. Jag hade god lust att säga att jag inte trodde utan visste, men vad tjänade det till? I stället vände jag mig om och gick. Jag var besviken men ändå lättad över att det var över.

När jag öppnade min dörr den kvällen och hängde upp min kappa visste jag att vår vänskap var över. Vi skulle inte ses mer. Så blev det också. Jag hörde aldrig av Pernilla igen. Idag är det tre år sedan jag såg henne senast. Även om jag är säker på min sak saknar jag ett erkännande och en förklaring.

Men med tiden har jag också insett att jag själv inte är helt oskyldig i det som hände. Jag skulle inte ha viftat med min dricks under näsan på Pernilla som jag gjorde. Det är också därför som jag idag inte berättar hur mycket dricks jag brukar få, om någon skulle fråga.

/Malin

Foto: Shutterstock/TT

Mer intressant innehåll hos allas.se: