Läsarberättelse: Min väninnas ilska var ett problem

En kvinna med barnvagn står och tittar ut över havet i vintertid.

Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock/TT

Stina var glad för sin nya väninna men hennes aggressivitet gentemot äldre kvinnor var ett problem. Så en dag föll poletten ner.

Stina och Benedikte var nära vänner. De arbetade tillsammans och blev gravida samtidigt. Men väninnans ilska gentemot sin svärmor frestade på och Stina förstod inte varifrån detta omotiverade agg kom.

Hur lärde ni känna varandra?

– Jag träffade Benedikte på revisorfirman där vi båda arbetade. Jag hade jobbat där i några år när hon anställdes och jag fattade tycke för henne från första stund. Hon var energisk, söt och rolig. Och vi arbetade bra tillsammans. När hon hade varit där i ett halvår blev vi gravida samtidigt. Benedikte med sitt första barn och jag med mitt andra. Vi gick på mammaledighet med en månads mellanrum och fick bägge en liten dotter. Och eftersom vi inte bodde långt från varandra tillbringade vi mycket tid tillsammans.

Trots sambo och barn: "Min svärmor mobbar mig"

Vi träffades flera gånger i veckan för att ta en kaffe eller en promenad med barnvagnarna. Vi hade många gemensamma intressen och mycket att prata om. Våra samtal handlade om allt möjligt – jobbet, bebisar, böcker och inte minst svärmödrar. Det började med att Benedikte kom med små, ilskna påhopp mot sin svärmor. En dag berodde det på att regnskyddet till hennes barnvagn luktade unket. Benedikte var irriterad: Ja, det är Randi, hon lät det inte torka igår!

Problemet var att när Benedikte började prata om Randi var det svårt att få henne att sluta. Jag lyssnade tålmodigt på hennes klagosång, eftersom jag ville vara en god vän. Benedikte sa det inte rakt ut, men det gick att läsa mellan raderna att svärmodern var både kritisk och manipulerande. Till och med hennes klädstil kunde provocera Benedikte.

Vad tänkte du om det?

–  Jag tänkte att svärmodern antagligen var lite hispig och att Benedikte säkert överdrev. Efter en tid blev det dock jobbigt att lyssna på hennes missnöje. Varje samtalsämne gav anledning till en besk kommentar om svärmodern, så jag började försiktigt försvara Randi. Kanske skulle Benedikte då lugna sig lite och sluta kritisera henne hela tiden. Men det gjorde hon inte. En lördagsförmiddag fick jag faktiskt träffa Randi. Benedikte och jag hade kommit överens om att ta en löprunda tillsammans, men hennes man var på jobbet, så Randi lovade att passa lilla Linnea. Vi stod redo med barnvagnen framför parken när Randi kom körandes i sin bil för att hämta henne. Hon log varmt och presenterade sig. Hon sade också att hon var glad över att Benedikte, som ju var ganska nyinflyttad i stan, hade fått en så god vän. Med vana rörelser satte hon Linnea i stolen i baksätet, fällde ihop barnvagnen och placerade den i bagageutrymmet. Sedan önskade hon oss en fin löprunda och åkte iväg.

Men Randi var knappt ur sikte innan Benedikte irriterat vände sig mot mig: Såg du? Såg du hur hårt hon behandlade Linnea? Den kvinnan har ingen aning om hur man hanterar ett spädbarn. Jag vågar snart inte lämna över min dotter till henne. Jag hade inte lagt märke till något fel, tvärtom. Men jag visste inte vad jag skulle säga. Benedikte var arg och upprörd. Jag var för feg för att säga emot, så jag undvek att säga något.

Men hon gav sig inte: Såg du skorna? De var ju från förra seklet. Vilken människa på jorden går i sådana skor? Jag blev mållös och det gick upp för mig att alla Benediktes klagomål om Randi förmodligen var helt ogrundade.

Lucilas upptäckt: Jag blev kidnappad och såld som baby

Vad gjorde du?

– Jag undvek henne, hittade på ursäkter för att inte träffas, men det blev mer och mer besvärligt. Innerst inne visste jag att jag borde avsluta vänskapen och berätta vad jag tyckte om hennes korståg mot Randi, hur ansträngande det var för alla. Men jag vågade inte. Vår mammaledighet tog slut, och vi återvände till arbetet. Under tiden vi varit borta hade vi fått en ny chef på vår avdelning. Det var en kompetent och tillmötesgående kvinna i 50-årsåldern. Jag såg fram emot att komma igång igen och jag tänkte också att det skulle vara bra för Benedikte. Det kunde kanske ge henne annat att tänka på.

Hjälpte det?

– Nej, det tog inte lång tid innan hon var på krigsstigen igen. Den här gången retade hon sig på vår nya chef. Allt skulle kritiseras. Sättet hon talade på, hur hon skötte arbetsfördelningen, hennes omoderna klädstil. Till och med hennes vuxna barn, som hon hade bilder av på sitt kontor, fick sig en omgång. Jag började fundera på om jag skulle leta efter ett nytt arbete för att slippa Benedikte. Ett par veckor senare kom min mor på besök och vi bestämde oss för en shoppingtur. På vägen mötte vi Benedikte, som hade Linnea med sig i barnvagnen. Jag presenterade dem för varandra och vi pratade lite. Mest om barn förstås, som småbarnsmödrar och morföräldrar ju gör. Det var trevligt, så min mamma föreslog att vi skulle sätta oss på ett närliggande café. Medan vi satt och drack kaffe berättade Benedikte att hon hade gått förbi en ny barnklädesbutik som just öppnat. De hade en massa bra erbjudanden, men där hade varit så mycket folk att hon inte kunnat komma in med barnvagnen. Mamma fick direkt en idé: Kan ni inte kila in där nu, så stannar jag här med Linnea så länge. Du kanske också hittar något till barnen, sa hon till mig och log. De behöver nya vinterkläder. Jag kan betala. Det var ju ett generöst erbjudande, så vi skyndade oss iväg.

Det verkade som om Benedikte njöt av att handla i lugn och ro. Hon köpte en massa fina och billiga kläder och det gjorde även jag. När vi kom tillbaka verkade både mamma och Linnea ha haft det bra, så vi skildes åt på gott humör, trodde jag.

Vad hände?

– Nästa dag märkte jag att Benedikte följde mig med blicken. Under lunchen satt hon mittemot mig. Det var bara vi vid bordet. Efter en stund frågade hon med ett förtroligt och medkännande tonfall: Varför finner du dig i det? Jag blev förvirrad. Jag hade ingen aning om vad hon pratade om. Men Benedikte fortsatte: Din mamma, varför finner du dig i att hon styr och ställer över dig på det sättet? Jag blev mållös. Hon bestämde ju allt. Först att vi skulle gå på café, sedan att vi skulle handla. Jag tvingades lämna över Linnea till någon jag inte känner. Sedan bestämde hon vad du skulle köpa!

Anklagelsen var så absurd att jag först inte visste vad jag skulle säga. Jag förklarade stapplande att min mamma bara ville hjälpa till och att hennes avsikt var att vi skulle ha en trevlig dag. Hon bestämde eller påtvingade ingenting, hon kom ju bara med förslag. Jag visste inte vad jag skulle säga mer, så därför frågade jag istället: Din egen mamma, hur är hon? Nu var det hennes tur att bli mållös. Hon såg på mig i några sekunder med en mörk blick. Sedan lutade hon sig närmare: Nej, min mamma, hon … hon försvann när jag var fem år gammal. Försvann? frågade jag Dog hon? Nej, blev svaret. Benediktes mamma reste med sin nya pojkvän till USA och har inte hörts av sedan dess. Alla bitar föll på plats. Nu visste jag hur jag skulle hantera Benediktes attacker. Tänk att som femåring bli sviken av sin mamma på det sättet! Benedikte var både sårad och arg, men hade inget sätt att få utlopp för sina känslor. Därför lät hon det gå ut över andra kvinnor i samma ålder som hennes mamma.

Läsarberättelse: Min svärmor ignorerade mig

Hur blev det sedan?

– Jag bjöd hem henne en eftermiddag. När vi suttit och pratat lite frågade jag om hennes mamma. Jag kunde se på Benedikte att det gjorde ont, men samtidigt var det en lättnad. Hon grät när hon berättade om sin barndom och drömmarna om att hennes mamma skulle återvända. Men det hände aldrig. Lyckligtvis har hon fortfarande sin far, som enligt henne är en stark och kärleksfull man. Benedikte blev ganska förvånad när jag berättade om min teori, för hon hade inte sett sin fientliga inställning mot svärmodern i ljuset av sin egen sorg. Jag rådde henne att uppsöka en psykolog för att få bearbeta all smärta och vrede och det har hon gjort. Och Benedikte försöker. När hon ibland kommer med en av sina vanliga kritiska kommentarer om Randi himlar jag med ögonen och då tittar hon på mig och skrattar. Häromdagen kom jag faktiskt på henne med att säga något snällt om sin svärmor. Och då skrattade vi ännu mer.

Mer intressant innehåll hos allas.se: