Läsarberättelse: ”Mina föräldrar ljög för att skydda mig”

Kvinna tittar ut genom ett fönster och ser ledsen ut
När Signe fick veta att hennes mamma inte var hennes biologiska mor, rasade hennes värld samman och hon förlorade tilliten. Vad mer hade de ljugit om?
Annons

När Signes föräldrar ansåg att hon var vuxen nog berättade de en hemlighet som de dolt för henne i hela hennes liv. Lögnen, sveket – och sanningen – drabbade henne så hårt att hon inte längre kunde lita på sina föräldrar. Plötsligt var alla hennes barndomsminnen falska.

Annons

Hur gammal var du när de berättade?

– Det är längesedan nu, fyra dagar innan jag skulle fylla 18, men allt står kristallklart i mitt minne. Jag kommer fortfarande ihåg vad jag hade på mig. Jag minns att det var fint väder och att det stod en vas med solrosor på matbordet. Mina föräldrar hade bett mig komma ut i köket. Det var något de gärna ville tala med mig om. Jag kunde se i deras ansikten att det var något allvarligt och jag trodde att någon var död. Hade det hänt morfar något?

Nej, bekräftade mamma, han var okej.

Vi satte oss kring bordet och min far drog djupt efter andan och sa att min mamma och han älskade mig mycket högt. Jag var det bästa som någonsin hänt i deras liv. Han tittade ner i bordet ett ögonblick och sedan vände han sig mot mamma som tog över.

Jag tittade på henne, på hennes bruna ögon som var så lika mina, jag hade alltid fått höra att jag hade min mammas ögon, och så sa hon at hon inte var min biologiska mor. Hennes röst var annorlunda och hon hade stora röda fläckar på halsen som hon fick när hon var stressad.

Annons

Hur reagerade du?

– Jag var så chockad att jag inte kunde säga något medan mina föräldrar förklarade vad som hade hänt den där gången då jag kom till världen.

Mamma och pappa hade varit tillsammans sedan de var väldigt unga, men ett par år innan jag föddes hade det skilts kortvarigt åt. Pappa hade träffat en annan kvinna och hon blev gravid med mig, men ville inte bli mamma.

Egentligen ville hon göra abort, men det gick inte för hon var redan fem månader gången. Tina, som hon hette, och min pappa gick ifrån varandra under hennes graviditet och när mamma och pappa hittade tillbaka till varandra strax därefter, beslöt de sig för att adoptera mig.

Min morfar och min mormor hade givetvis vetat detta, liksom några av mina föräldrars vänner, men ingen annan, inte ens min fars familj.

Mamma tog min hand där vid vid matbordet och jag lät henne göra det, trots att jag kände hur arg jag var.

Mamma fortsatte och berättade att hon några år efter det att jag var född hade fått veta att hon själv inte kunde få barn. Tänk sådan tur jag hade som fick dig, sa hon och kramade min hand. Då drog jag handen till mig och störtade ut ur köket. Jag förstod ingenting. Hela min barndom och uppväxt var plötsligt en lögn.

Jag hade inte min mammas ögon, min älskade morfar var inte min morfar och han hade inte sagt något. Hälften av mitt ursprung var fullkomligt okänt för mig och medan alla dessa tankar for runt i huvudet började jag bli rädd för vad mer de hade dolt för mig. Jag hade alltid litat blint på dem. Min barndom var trygg, de hade lyssnat på mig när jag hade haft det svårt och jag hade alltid kunnat räkna med dem.

Nu var jag inte längre säker på någonting.

Jag låste in mig på mitt rum i flera dagar, struntade i skolan, låg i sängen och tittade på teve.

Egentligen fanns det tusen saker jag ville fråga om men jag var så sårad och arg att jag inte stod ut med att prata med dem. Varför hade de väntat i 18 år med att berätta sanningen? Fanns det annat jag inte fått veta? Och var fanns min biologiska mamma?

Min artonårsdag firade jag ensam på mitt rum. Mamma och pappa tiggde och bad om att få förklara och dagen efter låste jag upp dörren. De satte sig på golvet framför sängen där jag satt hopkrupen med täcket under näsan. Jag kunde se att mamma hade gråtit.

– Förlåt, sa de om och om igen. Förlåt upprepade min pappa medan rösten blev tjockare och tjockare. Han grät. Jag hade aldrig sett honom gråta förut.

De erkände att de hade gjort fel att de borde berättat från början, men att de inte hade velat att jag skulle känna mig annorlunda i förhållande till mina kompisar. Det var därför de ville vänta med att berätta tills jag var vuxen.

Annons

Fick du träffa din biologiska mor?

– Nej. Jag ville förstås genast veta var hon bodde och mina föräldrar tittade ner och sa att hon gått bort för fyra år sedan i bröstcancer. Jag skulle aldrig få träffa henne och det var deras fel. De hade ljugit för att skydda mig, men jag kunde inte låta blir att misstänka att de först och främst hade skyddat sig själva.

Vi hade flyttat int till storstaden när jag var helt liten. Ingen kände dem här och de kunde berätta precis vilken historia de ville. Ingen kunde skvallra. Jag frågade om det var därför de hade dolt sanningen så länge, om de var rädda för vad andra skulle säga, men det förnekade de och framhärdade med att det var enbart för att skona mig.

Det var svårt att se dem så olyckliga. Jag älskade dem ju bägge och önskade att allt kunde bli som förut, men det var ju omöjligt. Och allt eftersom tiden gick märkte jag att jag själv förändrades. Jag var fortfarande arg, jag var arg i flera månader, men det värs-ta var att jag inte kunde lite på dem längre. Alla mina minnen från barndommen kändes plötsligt falska.

Annons

Fick du veta något mer om din mamma Tina?

– Ja, med pappas hjälp hittade jag information. Hon hade varit 29 år då jag föddes och hon hade inte fått fler barn. Pappa hittade bilder i en flyttkartong i källaren, och hon var väldigt söt. Hon hade jobbat i bank och bott fem mil från oss.

Jag var glad över att få svar på något av det jag grubblade över. Pappa svarade villigt och om det var något han inte kände till försökte han ta reda på det. Men det fanns en fråga som jag hade svårt att formulera. Jag var rädd för svaret, men till slut ställde jag den.

Varför ville min mamma inte ha mig?

Jag frågade pappa när vi var ensamma. Pappa lagade mat medan jag satt vid köksbordet och pluggade. Stämningen mellan oss hade blivit lite bättre men jag höll fortfarande mina föräldrar på avstånd.

Pappa vände sig om och tittade på mig. Han tvekade, men jag ville ha ett ärligt svar. Det visade sig att Tina varit sjuk. Inte hela tiden men när hon var det, så var det hemskt. Min biologiska mamma hade varit bipolär och ville inte utsätta sitt barn för sin sjukdom.

Det hade alltså ingenting med mig att göra! Jag började gråta, kunde inte sluta.

Min far kramade mig och det var första gången på länge som jag lät honom göra det.

Jag vet inte om jag kan förstå Tinas beslut. Det är svårt att föreställa sig hur hon hade det, men hon kunde ha varit en del av mitt liv även om jag inte bodde hos henne. Det hade ju inte behövt vara antingen eller, men det var för svårt för henne, me nade min far.

När mamma kom hem senare på eftermiddagen märkte hon att stämningen var förändrad. Jag satt inte längre i mitt rum, utan i vardagsrummet med pappa och tittade på teve. Snart satt vi alla tre framför teven. Det var skönt och den kvällen blev en vändpunkt.

Det fanns fortfarande massor med frågor som jag ville ha svar på och ibland kom ils kan tillbaka, men jag började lita på att mina föräldrar gjort detta av kärlek. De ville ge mig en bra barndom.

Det har gått många år sedan dess och nuförtiden tänker jag inte så ofta på det. Jag älskar min mamma trots att vi inte har samma gener. För inte så längesedan berättade hon hur rädd hon var när jag fick veta och att hon fortfarande ångrar att de inte berättade för mig långt tidigare. Jag har förlåtit både henne och min far men samtidigt lovat mig själv att aldrig göra samma fel. När jag själv får barn en dag ska jag göra allt för att skydda honom eller henne, men jag tänker aldrig någonsin ljuga.

Signe

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar