Läsarberättelse: Nu trivs jag med mig själv och min vikt
Jag var mycket väl medveten om att jag skulle må bättre av att gå ner några kilo. Övervikten hade kommit smygande, lite i taget, sedan jag träffade Anders för tio år sedan och vi fått barn.
Det var inte så att jag tänkte så mycket på det. Jag bara köpte kläderna i en större storlek, och sedan kände jag att problemet var löst. Vardagen var fylld av jobb, inköp, matlagning och barnbestyr. Anders var lastbilschaufför och körde ofta på längre turer, så titt som tätt var jag själv med barnen ett par dagar. Jag har aldrig tyckt om att vara ensam, så jag tröståt gärna i soffan om kvällarna efter att jag lagt flickorna.
Jag arbetar på en förskola, och flera av mina kollegor är intresserade av bakning. I personalrummet har vi ofta delat med oss av våra recept, och medhavda kakor brukar ställas fram till kaffepauserna flera gånger i veckan.
Jag tänkte som sagt inte så mycket på mina extrakilon, men så en dag rensade jag i några lådor och hittade en gammal strandbild av mig och Anders. Jag stod i en blommig baddräkt och strålade mot kameran. Jag såg glad och frisk ut, lite rund om höfterna men ändå slank och sund. Säkert 25 kilo lättare. Tänk om jag för tio år sedan kunnat blicka in i framtiden och se mig nu, så besviken jag hade blivit på mig själv, tänkte jag när jag stod där. Jag la tillbaka bilden längst in i lådan och puttade in den med en smäll.
Från den dagen började jag tänka allt mer på min vikt och hur den fick mig att känna mig. Jag var ofta trött och hade ont i ryggen, och då hade jag också lätt för att bli irriterad på Anders och flickorna. Jag hade alltid älskat att shoppa, men nu började jag hata att köpa nya kläder. Provrummets spegel visade en kvinna jag inte längre kände igen. Precis som fotot hade gjort, fast tvärtom.
Sexlusten försvann
Det gick också ut över mitt och Anders samliv. När han ville krama mig drog jag mig undan och jag hade heller inte någon sexlust längre. Jag fokuserade på hur min mage dallrade och i vilken dålig form jag var, och tänkte att det måste störa Anders lika mycket, bara det att han var för snäll för att säga något. Jag hittade på alla möjliga ursäkter för att slippa ha sex, och till slut kunde jag inte ens minnas när vi haft det senast.
En kväll när jag återigen mumlade fram en ursäkt om att jag var för trött, fick Anders nog. Han satte sig upp i dubbelsängen och sa att om det handlade om min vikt så kunde han bara önska att jag i så fall ville göra något åt saken, så att jag kunde tycka om mig själv lika mycket som han gjorde. På sätt och vis var det ju gulligt sagt, ändå hörde jag bara det om min vikt. Bara att han berörde ämnet fick mig fick att skämmas, samtidigt som jag tyckte att han svek mig. Han hade alltid sagt att jag var jättefin. Tyckte han inte det längre?
Det hela slutade med ett gräl, som inte ledde till något positivt.
De följande månaderna provade jag den ena dieten efter den andra. Till slut gav jag upp. Jag hade bara gått ner två kilo och jag var hungrig och irriterad hela tiden. Jag klarade aldrig att hålla ut mer än ett par veckor i taget innan jag åter satt med handen i en godispåse eller kalasade på kakor i personalrummet.
Jag kände mig allmänt misslyckad. Men jag hade i alla fall min 35-årsdag att se fram emot. Anders och jag hade alltid bemödat oss om att försöka glädja varandra med en personlig gåva. I år var jag ganska säker på att jag skulle få ett sött halsband som jag visat honom.
Paketet blev en chock
Vi satt vid frukostbordet alla fyra och åt franskbrödbullar när jag öppnade paketet. Jag var helt oförberedd på innehållet – ett presentkort hos en dietist.
Jag riktigt kände hur blodet rusade upp i ansiktet.
– Varför säger du det inte bara rakt ut, att du tycker att jag är för tjock! väste jag till Anders.
Jag lät ännu argare än jag tänkt mig och underläppen började genast darra på vår yngsta. Som en avledande manöver började jag snabbt röja undan på bordet. Och så sa jag att vi måste skynda oss, annars skulle vi alla komma för sent. Anders försökte förgäves säga något medan jag jäktade på honom och barnen. När de andra kommit iväg satte jag mig på toalettstolen och grät.
Jag tyckte att det var taskigt av honom. Det var ju bara för att han var borta så mycket som jag tröståt. Tanken på att sitta hos en superslank expert och prata om min fettprocent kändes helt olidlig. Ilska och sårade känslor kokade inom mig under de närmaste veckorna, allt medan jag släpade hem chipspåsar och liknande från affären.
Anders försökte be om förlåtelse, men jag ville inte prata mer om saken. Presentkortet hamnade i samma låda som det gamla fotot. Jag var tvungen att sätta upp en likgiltig fasad, för jag tänkte minsann inte vara både tjock och svag i andras ögon. Då ville jag hellre framstå som tillfreds med mig själv, så som jag var. Men innerst inne mådde jag inte alls bra.
Det gick en tid, men kom så vändpunkten – genom en händelse i förskolan. Jag höll på att hjälpa barnen att ta för sig av lunchen, medan vi pratade om hur nyttigt det var med grönsaker. Barnen hade faktiskt ganska bra koll på vad som var hälsosamt att äta. Och vad som inte var det. En av flickorna såg allvarligt på mig och sa:
– Om man hela tiden äter mycket av sånt som inte är nyttigt, så blir man tjock.
Jag tror inte ens att hon tänkte på att hon talade till en överviktig person. Ändå var det detta som fick saker att falla på plats för mig. Det var bara så enkelt och snusförnuftigt uttryckt. Jag hade ätit onyttigt – mycket, ofta och länge. Mer invecklat än så var det faktiskt inte.
När jag kom hem samma dag tog jag fram presentkortet ur lådan. Plötsligt kunde jag se det absurda i att vi varje dag gjorde allt för att barnen i förskolan skulle få i sig nyttiga måltider, medan vi själva satt och tryckte i oss kakor i personalrummet. Och där hemma hade min dotter börjat ta efter mina osunda vanor, medan jag bara låtit det ske.
Nästa dag ringde jag till dietisten. Hon lät rar och vi bokade en tid. Jag blev mätt och vägd, vi pratade om mina matvanor och hur vi kunde lägga upp en kostplan som fungerade för mig. Anders gav mig en stor kram när jag kom hem med planen, och sa att han också tänkte försöka lära sig att äta mer grönsaker.
Fick hjälp att gå ner i vikt
De nya mat- och motionsvanorna var riktigt tuffa att anamma till en början. Jag blev irriterad när mitt sockersug inte tillgodosågs och jag fick träningsvärk av promenaderna. Men efter hand blev allt mycket lättare.
Svårast var nästan att lära mig att det var okej att säga nej tack till ”kak-gemenskapen” på jobbet, men när jag förklarade hur mycket det betydde för mig att gå ner i vikt, så förstod kollegorna.
Sedan var det en massa andra känslor också inblandade – allt från prestationsångest till skam och saknad. Och jag var så rädd för att göra både mig själv och andra besvikna.
Jag började göra sås utan smör och bytte standardmjölk mot lättmjölk, och om Anders saknade min tidigare matlagning, eller mina stora bullbak, så var det ingenting han visade.
Först då insåg jag att presentkortet bara varit hans sätt att försöka hjälpa mig med ett problem som jag ville lösa, men inte kunde på egen hand.
I dag har det gått ett år sedan mitt första besök hos dietisten, och jag har gått ner 15 kilo. Mina äldsta dotter och jag tar en lång skogspromenad varje eftermiddag, och vårt kylskåp är fullt av hälsosamma basvaror.
Visst äter jag en bit kaka då och då, men inte alls samma mängder som förr. Nu äter jag när jag är hungrig, och om jag känner mig ensam, sliten eller ledsen så hanterar jag det på annat sätt än med mat.
Kanske kommer jag att gå ner lite till, kanske inte. Det viktiga är faktiskt att jag mår så mycket bättre nu och har blivit så mycket gladare. Och mitt och Anders förhållande är tillbaka på rätt spår.