Läsarberättelse: Råd till min sörjande syster

Två systrar ligger ner och tittar in i kameran
Minna skrev ett brev till sin lillasyster om sorg. Om sorg som alltid kommer att finnas, men som blir lättare och lättare att bära. Här är hennes berättelse – och hennes råd.

Vi är systrar, men tio års ålderskillnad mellan oss betydde att vi hade nästan ingenting gemensamt under vår uppväxt.

Jag är född 1957 och du 1967 och jag tyckte faktiskt att det var pinsamt att min gamla mamma plötsligt gick runt med en stor mage för att senare köra barnvagn.

När du föddes hade jag slutat att leka med dockor och ville så gärna vara vuxen så som jag tyckte att våra bröder som var fem och tre år äldre, var.

Senare tyckte jag att du var irriterande för när jag hade kompisar eller killar på besök skulle du alltid komma in och störa. Du skvallrade om mig för mamma och pappa, så nej, det var inte helt och hållet varma känslor mellan oss på den tiden.

Annons

Men det har, som tur är, ändrat sig sedan dess. Som vuxna fann vi varandra och ålderskillnaden har ingen betydelse idag när jag är 62 och du 52. Nu är vi två vuxna kvinnor, bägge mödrar och mormödrar, jag till tre och du till en. Och vi är bägge änkor.

Systrar som stöttar varandra i sorgen

För ditt vidkommande är det fortfarande nytt. Du miste din man för fem månader sedan. Han hade varit sjuk i cancer i ett år och det var ett tufft och aggresivt förlopp.

I din sorg vände du dig till mig än mer och det är helt i sin ordning. Det är det vi systrar har varandra till.

Annons

Jag blev änka redan vid 27 års ålder. Min första man Bo dog i en arbetsplatsolycka och det var en fruktansvärd chock. Jag miste också det barn vi väntade tillsammans, halvvägs in i graviditeten. Obegripligt nog var det flera som tyckte att det var lika bra efter omständigheterna. Då kunde jag ju komma vidare i mitt liv på ett bättre sätt, menade de. På den tiden var jag alltför blyg för att säga ifrån till folk som kom med så idiotiska påståenden. Som om jag inte mycket hellre hade velat ha vårt barn? Jag älskade ju Bo av hela mitt hjärta. Nu blev det ju en dubbel förlust för mig.

Fyra år senare träffade jag Anders som jag är gift med idag och som blev far till mina två fina barn. Åldersskillnaden mellan oss är sju år och jag är den första kvinnan han har ett riktigt förhållande till.

Annons

Vi har varit och är fortfarande lyckliga men han har alltid haft lite svårt att förhålla sig till att han är min äkta man nummer två. Faktum är att han har svårt att prata om det. Detta påverkar förstås också alla de samtal om din sorg som vi har när du besöker oss. Anders vill gärna vara med kring bordet när du lättar ditt hjärta och det ska han ju ha lov till. Jag vet att ni uppskattar varandra. Men hans närvaro betyder att jag inte kan prata om vissa saker. Som till exempel min sanning om sorg. Du pratar om sorg som om den är en sorts sjukdom som kan övervinnas. Du är redan lite otålig och vill komma över den, som du säger.

Sorgen finns alltid kvar

Kära lillasyster, om vi två är det minsta lika, och det är vi, så kommer det aldrig att hända. Jag har aldrig glömt Bo och aldrig kommit över sorgen. Men jag har kommit vidare för att jag är gift med Anders och mor till hans barn och jag delar bord och säng med honom.

Det är inte så att Bo står emellan oss men inuti mig lever han fortfarande.

Det kan gå dagar, ibland flera i rad när jag inte tänker på honom alls, men så kan det plötsligt vara något: musik i radion, en doft, ett uttryck eller något helt annat som påminner om honom och sorgen kommer tillbaka. En period trodde jag att det var något fel på mig eftersom jag känner så här.

Den här sortens sorg går aldrig över, men man förhåller sig till den under livets gång. Jag har försonats med sorgen och känner en sorts frid, trots allt.

Du säger att grannar och andra har börjat fråga dig om du inte ska upp på hästen igen snart. Ignorera den typen av kommentarer eller be dem att sköta sig själva.

Detta är de allra bästa råd jag kan ge dig och jag har flera gånger försökt att förmedla dem till dig när vi varit ensamma du och jag, men du har dessvärre varit av den uppfattningen att jag försöker att ta hoppet ifrån dig. Det är absolut inte min mening, tvärt om.

Lev i din sorg, låt den inte ta överhanden, men erkänn den.

Kära hälsningar, Minna. 

Foto: (Obs! Bilden är arrangerad) 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: