Läsarberättelse: Sekten styr mammas liv

Äldre kvinna sitter i en soffa med knäppta händer.

Mamma hade alltid varit en stark kvinna, men när pappa gick bort började hon ägna sig åt religiösa grubblerier. Hon blev inåtvänd och svår att nå på telefon och en dag fick jag veta att hon låtit kvinnor från ett sektliknande religiöst samfund flytta in i vårt hus.

Jag var bara femton år när min pappa gick bort. Han hade inte fyllt femtio ens, men drabbades av en aggressiv cancer som gjorde slut på hans liv. Mamma hade alltid varit en självständig och stark yrkeskvinna, och jag trodde att hon skulle återhämta sig när den värsta sorgen lagt sig lite, men så blev det inte.

Istället började hon ägna sig åt religiösa grubblerier, och hon blev mer och mer inåtvänd. För mig, som alltid stått mamma nära, blev det extra kännbart och ofta tänkte jag att jag hade förlorat båda mina föräldrar.

Mamma och jag bodde kvar i villan. Med sina tre våningar, och källare, var den förvisso väldigt stor för oss båda, men mamma och pappa hade gott om pengar och mamma trivdes i det rymliga huset och påtade gärna i den stora trädgården. Jag var glad att mamma ville bo kvar, för jag hade en hel våning för mig själv och gott om plats för att ta hem vänner. Och trots att mamma nu förändrades så klarade jag av vardagen ändå, inte minst för att jag hade så många fina och omtänksamma vänner.

Sorgen blev för mycket

Allt eftersom tiden gick började tomrummet efter pappa bli allt mindre. Jag kunde dock aldrig riktigt förlika mig med den person min mamma hade blivit. Genom en av mina mostrar fick jag veta att mamma som ung haft en del religiösa funderingar, och även hade varit med en kort tid i ett frireligiöst samfund. Moster Karin trodde att sorgen efter pappa helt enkelt blivit för mycket för henne och att hon därför återfallit i sina grubblerier.

Suvi lämnade sekten: ”Jag förlorade allt”

Det fanns ingenting jag kunde göra, utom att finnas där, men när jag hade tagit studenten reste jag till en grannstad för att studera på universitetet. Jag ringde mamma flera gånger i veckan, för att kolla så att hon mådde bra. Men efter ett halvår slutade mamma plötsligt att svara i telefon. Jag blev riktigt orolig och ringde så gott som dagligen men fick aldrig något svar. Jag var mitt uppe i tentamenstider just då och hade ingen möjlighet att resa hem, och jag blev alltmer orolig. Inte förrän efter flera veckor lyckades jag komma fram på telefon – och då var det en för mig helt främmande person som svarade.

Blev orolig för mamma

När jag frågade efter min mamma frågade hon först vem jag var och hon lät ytterst misstänksam när jag presenterade mig som Ulla-Britts dotter – det var nästan som om hon inte ansåg att jag skulle ha rätt att tala med min egen mamma. Till sist svarade hon högdraget att Ulla-Britt var upptagen och att jag kunde ringa veckan därpå. Innan jag hann säga något mer hade hon lagt på och när jag ringde igen svarade det inte alls.

Faktum var att det tog två veckor innan jag kom fram igen, och inte heller den gången fick jag tala med min mamma. Då ringde jag upp min moster Karin och frågade om hon visste något om vem det var som bodde hos mamma. Hon visste ingenting, men blev klart oroad och berättade att inte heller hon fått något svar när hon ringt sin syster. Eftersom hon bodde ganska nära lovade hon mig att besöka mamma och ta reda på vad som försiggick.

Nina 
lämnade Jehovas vittnen: ”Äntligen är jag fri på riktigt”

Några dagar senare ringde Karin tillbaka. Hon berättade då att hon besökt Ulla-Britt och att det visat sig att hon hade bjudit in några kvinnor från en religiös kommunitet, som numera bodde permanent i villan. Enligt Karin hade de inrett bottenvåningen – där jag alltid haft mitt rum – och gjort den till sin. Var mina möbler och saker fanns hade Karin ingen aning om, och Ulla-Britt hade bara svarat svävande på den frågan. Inte heller hade Karin fått veta vilka kvinnorna vara, eller vilken kyrka de kom ifrån, och nu var hon oerhört upprörd.

Var tydligt besvärad

Upprörd blev även jag, och dessutom kände jag mig gruvligt sviken av min mor. Jag bodde i ett studentrum, och var fortfarande skriven på den gamla adressen. Min tanke hade hela tiden varit att flytta tillbaka hem efter studierna, i alla fall för en tid. Men om mamma plötsligt hade låtit andra människor flytta in i mitt gamla rum – vart skulle jag då ta vägen?

Karin och jag beslutade att åka dit tillsammans, och jag tog ledigt från skolan några dagar för att ha lite tid på mig. Med mig hade jag nyckeln till villan, som jag ju fortfarande hade i min ägo, och när jag väl mött upp min moster så gick vi tillsammans till mitt föräldrahem. Villan såg tyst och övergiven ut, men när vi ringde på hörde vi steg därinne. Men ingen öppnade, trots att vi tryckte på ringklockan flera gånger.

Då gick vi helt sonika in med nyckel – och möttes av en äldre kvinna som var topp tunnor rasande och skrek om intrång och inbrott. Karin tog snabbt kommandot och med en röst som inte tålde några motsägelser förklarade hon att jag var Ulla-Britts dotter, och dessutom skriven på adressen. Jag hade all rätt att vara där, förklarade hon bestämt, men vilka var alla andra människor som befann sig i huset och vem hade låtit dem flytta in?

Medan Karin skällde ut den främmande kvinnan letade jag upp min mamma, som stod i köket och kokade te. Hon blev glad när jag kom, men samtidigt besvärad, och det första hon frågade var om jag hade ”anmält” till Mariana att jag kommit.

Främmande kvinnor flyttade in

Anmält? Jag förstod ingenting, och då förklarade mamma att hon hade upplåtit en del av villan till en ekumenisk rörelse som hade rötter i katolska kyrkan men som numera var en organisation för kristna från alla samfund. Mamma beskrev det som en kommunitet för kvinnor som ville leva tillsammans i ett slags kloster, utan att vara ordensvigda nunnor. De flesta jobbade, men alla inkomster gick till själva kommuniteten, och ingen ägde något annat än sina kläder. De delade på allt och tillbringade sin fritid i bön och meditation.

Anna: Jag spelade bort alla mina sparpengar

Än så länge hade fyra kvinnor, två från katolska kyrkan och två från andra samfund, flyttat in men mamma hade planer på att överlåta hela villan till kommuniteten och själv flytta till en liten lägenhet. Mariana, som tydligen var den som var överhuvud för kommuniteten, hade föreslagit det eftersom hon ansåg att mamma var för bräcklig för att bo i den stora villan, och nu skulle mamma kolla med en advokat hur det hela kunde ordnas så enkelt som möjligt.

I händerna på sekten

Jag kunde inte tro att det var sant. Mamma älskade ju sitt hus och sin trädgård! Men hon verkade vara helt i händerna på den där religiösa gruppen – som i min värld verkade vara en sekt mer än något annat. Visserligen tillhörde de etablerade kyrkor, men det gjorde knappast saken bättre – snarare sämre. För mig var det helt uppenbart att de hade dragit nytta av mammas vilsenhet och sorg efter pappas död, och att de nu manipulerat henne att låta dem ta över hela hennes hem, ja hela hennes liv.

Någon plats för mig fanns ju inte längre; mina rum på bottenvåningen hade delats upp i två sovrum och ett bönerum och mina möbler stod magasinerade i garaget. Jag var bedrövad när jag reste tillbaka till mitt studentrum. Nu kände jag mig verkligen helt föräldralös, och mamma och jag fick allt mindre kontakt.

Genom Karin fick jag veta att mamma skaffat sig en liten lägenhet – och att hon fått ta lån för att betala den. Hon hade alltså manipulerats att skänka bort vår vackra villa...

Men hon tycktes inte ha en tanke på att hon svikit både sig själv och mig utan de få gånger vi talades vid var hon fortfarande helt i händerna på sekten. Allt hon kunde tala om var sina böner och meditationer, och hur fantastiskt det var att hon fått göra gott genom att överlåta sitt hem till troende kristna kvinnor.

Dålig kontakt än i dag

När jag tagit min ekonomiexamen från universitetet hade jag inte längre någon lust att flytta hem. Jag blev kvar i universitetsstaden där jag fick ett bra jobb och hittade en trevlig lägenhet. Med tiden träffade jag också en man och gifte mig. Idag har vi två barn tillsammans. Min kontakt med mamma är fortfarande dålig. Hon hör av sig till födelsedagar och jular, men det är allt. För min del skulle jag gärna låta allt gammal vara glömt, och jag fortsätter ringa varje vecka trots att hon sällan eller aldrig svarar.

Och den dag hon åter visar intresse för familjen – och jag måste tro att den dagen kommer – så ska jag ta emot henne med öppna armar. Till dess lever jag mitt liv så gott jag kan och gläds åt min man och mina barn.

/Patricia

Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad)

Mer intressant innehåll hos allas.se: