Läsarberättelse: Min nya kärlek svek mig när jag behövde honom som mest

Vackert par i 40-årsåldern, han ler, hon ser lite mer neutral ut.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag föll för Klaus optimism och lättsamma sätt. Men när min syster blev allvarligt sjuk framstod han snarast som ytlig.

Det var en ren slump att jag fick Klaus till bordet på festen där vi möttes. Bordsplaceringen skedde nämligen genom att alla drog varsin lapp. Sällan har jag haft så kul och tiden bara flög iväg. Efter middagen blev det drinkar och dans, och det kändes helt naturligt att jag och Klaus fortsatte att hålla oss i varandras närhet, för att sedan till och med sova i samma säng, hemma hos mig.

Se också: Det här är podden Lätta ditt hjärta
1:08

Efter reklamen: Se också: Det här är podden Lätta ditt hjärta

(1:08)

Slå på ljud

Mina två tonårsbarn, Maja och Magnus, var hos sin pappa, precis som de brukade vara varannan vecka. Därmed kunde Klaus bli kvar hos mig under hela söndagen.

Måndag morgon kom vi båda för sent till jobbet, eftersom vi haft svårt att slita oss från varandra. Samma kväll pratade vi i telefon i tre timmar, och på onsdagen kom han hem till mig igen. Därefter började vi se oss som ett par.

Flyttade ihop

Det hade då gått fyra år sedan skilsmässan från Kim, barnens pappa. Klaus var inte den förste mannen jag varit med sedan dess, men han var den förste som fick träffa Maja och Magnus. Jag var oerhört stolt över min nya kärlek. Han var både trevlig, snygg, positiv och otroligt rolig. Jag gick som på moln.

Redan fem månader efter att vi träffats berättade jag för mina barn att Klaus gärna ville flytta in hos oss. De reagerade positivt, precis som jag förväntat mig, annars hade jag aldrig tagit upp saken. Nu gladde jag mig över att få en man i huset att dela glädje och sorg med.

Min skilsmässa hade varit ett hårt slag, Kim hade träffat en annan. Min syster Line hade funnits där för mig under den första svåra tiden. Hon var bara ett år yngre än jag och vi hade delat det mesta under vår uppväxt.

Tyvärr hade Line inte fått några barn, det var hennes stora sorg. Hon och Jesper hade provat allt, och varit igenom minst fem fertilitetsbehandlingar. Tyvärr utan resultat. Nu hade hon fyllt 40 och jag hade fått intrycket av att hon gett upp den drömmen.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Överlycklig efter frieriet

Ett halvår efter att jag och Klaus flyttat ihop så friade han. Jag var överlycklig och ville förstås genast berätta för Line.

Till min besvikelse möttes jag av en telefonsvarare, och jag lämnade ett meddelande om att jag hade stora nyheter. Under normala omständigheter skulle det knappast ha dröjt mer än en timme innan hon ringde tillbaka, men den här gången fick jag vänta ända tills nästa dag innan jag fick tag på henne.

– Var sjutton har du varit? Som jag har jagat dig!

– Ja, förlåt, jag var hos läkaren i går och sedan mådde jag inte så bra, sa hon och lät lite konstig på rösten.

Läsarberättelse: Min nya kärlek var inte den jag trodde

Resten av samtalet handlade om mitt och Klaus förestående bröllop, och det var först efteråt som det slog mig att jag aldrig fick frågat vad hon gjort hos läkaren. Kanske hade hon påbörjat ännu en fertilitetsbehandling?

Nästa dag åkte jag hem till Line för att be henne följa med och välja brudklänning. Baktanken var också att fråga om fertilitetsbehandlingen. Bara lite försiktigt, för jag visste att det var känsligt.

När jag såg Lines rödgråtna ansikte förstod jag att de inte fått positiva besked. Till min förvåning var Jesper hemma, han brukade annars inte sluta så tidigt, och även han såg helt förstörd ut.

– Jag ville inte grumla din glädje i går Ditte, men jag kan ju inte hålla det hemligt ända till bröllopet. Jag har bröstcancer, sa Line och började gråta igen.

Några veckor tidigare hade hon upptäckt en knöl i bröstet. Hon hade gått till läkaren och tyvärr visade det sig att det var cancer, som eventuellt redan hunnit sprida sig.

Jag blev också helt förstörd när jag fick höra, samtidigt visade Line en riktig kämpaglöd. Det här skulle hon bara klara.

Min evigt positive pojkvän var förstås inne på samma spår.

– Hon blir frisk igen Ditte, och jag föreslår att vi skjuter på bröllopet tills Line är ute på andra sidan från den här skiten, sa Klaus.

Olyckligtvis bekräftade proverna läkarnas farhågor. Cancern hade spridit sig. Det såg inte alls bra ut, och nu började en lång kamp med både operation, cellgifts- och strålbehandling.

Jag kunde inte få Linas smärta att försvinna, men jag kunde vara vid hennes sida. Vissa veckor var jag faktiskt mer hos Line än jag var hemma.

Allt mer anklagande

Maja och Magnus var som väl var så stora att de förstod, men dessvärre började Klaus förvånansvärt snart klaga över att jag aldrig var hemma. Till en början gjorde han det på ett gulligt sätt.

– Åh, nu måste jag alltså klara mig utan dig en hel dag, sa han när jag var på väg ut genom dörren för att köra Line till cellgiftsbehandlingen.

Senare under hennes sjukdomstid blev han mer anklagande.

– Varför måste det alltid vara du som följer med henne? Borde inte Jesper eller dina föräldrar ställa upp mer?

– Mamma och pappa är ju för gamla för att fixa det. Och Jesper måste jobba så att inte deras ekonomi också rämnar. Själv kan jag ju lika gärna jobba i kväll eller i natt, sa jag och nickade mot skrivbordet där jag arbetade med mina frilansuppdrag inom grafisk design.

– Skitkul, när du äntligen är hemma måste du jobba, klagade Klaus och den dagen blev det ingen hejdå-puss.

Det var så olikt honom att sura och jag kunde inte förstå vart hans empati tagit vägen.

Samtidigt måste jag fokusera på Line. Hon behövde verkligen både hjälp och stöd, för trots cellgifter och strålning kunde läkarna inte få bukt med sjukdomen. I perioder gick det åt rätt håll, men så fort vi började glädjas så kom ett nytt bakslag. Så höll det på i över ett år.

– Kanske skulle vi ändå bestämma datum för bröllopet, sa Klaus en kväll när jag totalt utmattad slagit mig ner framför teven.

Line var inlagd och jag visste att hon blev väl omhändertagen, men det var ändå omöjligt för mig att leva upp till Klaus förväntningar om en romantisk kväll. Jag hade tackat nej till rödvin och tårarna vällde fram hela tiden. När jag var med Line grät jag aldrig, för jag måste vara stark och hon fick inte tro att jag gett upp hoppet.

Johanna: Tack vare kontraktet är vårt äktenskap bättre än någonsin

Men Klaus snarast ignorerade hur ledsen jag var, och i stället för att trösta mig började han att pressa på om bröllopet.

– Jamen, vi var ju eniga om att vänta tills Line blivit bättre, sa jag frågande.

– Men det kan ju dröja länge. Och jag tycker faktiskt att vi behöver lite glädje också, inte bara en massa sjukdom, svarade han.

Om jag inte varit helt slut hade vi haft vårt första gräl den kvällen, men jag orkade inte.

Nästa dag bestämde jag mig i gengäld för att ta ett allvarligt samtal med honom. Det fanns uppenbarligen saker med Lines sjukdom som han inte kunde hantera. För att skapa en god stämning förslog jag att vi skulle gå ut och äta.

Klaus blev eld och lågor, men jag märkte snart att han inte ville prata om några problem. Nu skulle vi bara dricka och ha det mysigt, precis som när vi varit nyförälskade, betonade han.

Kvällen slutade med att Klaus blev full, och att vi inte pratade om någonting allvarligt överhuvudtaget. Jag skulle annars ha behövt hans helhjärtade stöd, för allt gick åt fel håll.

Outhärdliga sista tid

Snart måste läkarna konstatera att de inte kunde göra mer, utöver att lindra Lines smärtor de sista månaderna hon hade kvar att leva.

Det finns inga ord som kan beskriva hur förfärligt det var att sitta vid Lines sida de sista dagarna. Vi väntade och väntade på att hon skulle få frid, samtidigt som tanken på att hon inte mer skulle finnas hos oss var outhärdlig.

Min enda lilla tröst var att Klaus äntligen verkade kunna dela min sorg. Den sista natten vek han inte från min sida, och när Line dog grät han. För första och enda gången under hela denna tid.

Begravningen hölls mindre än två veckor senare. Klaus var sammanbiten och blek under ceremonin, men när vi efteråt drack kaffe hos mina föräldrar hörde jag honom skratta och skämta friskt med grannens barn.

Sedan ringde det skrattet liksom i mina öron. Kanske orättvist, men det var på grund av hur han hanterat allt annat.

Maja: Min sambo straffade mig med tystnad

På natten stod jag inte ut med att ligga bredvid honom, så när han somnat intog jag soffan i stället. Nästan morgon vaknade jag av att Klaus lagt sig bredvid mig och började smeka mig. Men jag var inte med på noterna.

– För helvete Ditte, jag kan inte ens minnas när du senast hade lust att ha sex, sa han och reste sig surt.

– Nej, men är det så konstigt? Tänk om du kunde sätta dina egna behov åt sidan och bara hålla om mig dagen efter min systers begravning!

Klaus tittade kyligt på mig.

– Under nästan halva den tid då du och jag varit tillsammans har jag inte gjort annat än satt mina egna behov åt sidan för att allt handlat om Line. Nu finns det inte mer du kan göra för henne, och då är det på tiden att vi går vidare.

Ja, vi gick vidare. Men var och en för sig. För efter Lines död kunde vi inte hitta tillbaka till varandra. Den positivitet som jag förälskat mig i hos Klaus kändes nu mer som ytlighet.

Livet består ju av både bra och dåliga dagar, och jag vill inte leva med en man som bara finns där i lust, och inte i nöd.

/Ditte

Gunilla: Det fanns ett liv och nya passioner efter sorgen