Läsarberättelse: Vi satsade allt på drömmen som sprack

Bekymrat par i dryga 50-årsåldern sitter med pappersarbete och räkneapparat.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Att starta vår egen rörelse, och själva få bestämma över vårt liv och vår tid, lockade. Det gick inte alls som vi tänkt. Istället fick vi många dyrköpta lärdomar.

Min man Brian och jag hade under flera år umgåtts med drömmen att få lämna våra lärarjobb för att istället bli caféägare. Vi såg framför oss en tillvaro utan stress, chefer och möten. Istället var det vi själva som skulle sätta dagordningen och bestämma över vår tid.

Dessutom behövdes det mer liv och rörelse i det lilla samhälle där vi bodde, där allt fler butiker slog igen och allt färre öppnades.

Brian och jag hade båda fyllt 50, och våra pojkar hade flyttat hemifrån. Under en semester satt vi på en servering på en grekisk ö och dagdrömde åter om att få bli våra egna.

– Varför tar vi inte bara och slår slag i saken när vi kommer hem? sa Brian.

Jag höll på att sätta kaffet i halsen när det gick upp för mig att han faktiskt menade allvar den här gången. Om det någonsin skulle bli annat än ett luftslott, så skulle det ske nu.

Lånade på huset

Ett halvår senare hade vi tagit lån på huset och investerat en större summa pengar i det som – efter en massa inledande slit och hjälp av hantverkare – skulle skapa ramarna för vår livsdröm. Och så sa vi upp oss från våra respektive jobb. Nu skulle vi vara våra egna.

Till invigningen kom familj och vänner, grannar och gamla kollegor med blommor och vin, för att önska oss lycka till. Vi fick också höra en massa uppmuntrande ord om hur modiga vi var.

Men efter denna festliga kväll blev det inte mycket till rusning. Särskilt på vardagarna var det tämligen folktomt i caféet, och vissa dagar sålde vi inte mycket mer än ett par koppar kaffe. På helgerna kom det lite mer folk, men det var långt ifrån den tillströmning som vi förväntat oss.

Under de följande 1,5 åren försökte vi med allt. Vi annonserade i lokaltidningarna om allt från mödragrupper till musikarrangemang, liksom ny prissättning och nya menyer. Men caféet gick fortfarande inte runt, långt ifrån. Vi måste tära på kassakrediten för att kunna betala våra fasta utgifter.

Medan jag försökte hålla modet uppe låg Brian sömnlös på nätterna. Även denna förmiddag stod han bakom disken, med huvudet vilande i händerna, och tittade modlöst ut över de tomma borden. Själv var jag i köket och satte en deg.

Så hörde jag dörren till caféet gå upp, liksom röster från ett antal gäster. De beställde något att äta och snart malde Brian mer kaffebönor. Jag kände hur humöret steg lite.

När sällskapet gått blev Brian kvar vid kassan och tog sig ännu en kopp kaffe. Då sa jag till honom att han skulle ta ledigt resten av dagen. Han pessimism dränerade även mig på energi, och jag kunde inte få ut honom genom dörren fort nog. Brian nickade och sa att han skulle hem och titta på våra momsräkenskaper.

Åsa: Vi började säga nej – och räddade kärleken

Ett par minuter efter att han gått hörde jag återigen cafédörren öppnas. Där stod en av de andra näringsidkarna på gågatan och såg skärrad ut.

– Du måste komma! Brian har fallit ihop, stammade hon.

Jag släppte vad jag hade för händer och rusade dit. En annan butiksägare hade lagt honom på rygg och påbörjat hjärtmassage och konstgjord andning. Jag minns allt som i dimma och vet inte hur lång tid det tog innan ambulansen kom. Även om man lyckades få igång Brians hjärta igen var det som om hela jag var bedövad den närmaste tiden när Brian låg inlagd på sjukhusets hjärtavdelning.

Han var mycket svag, men verkade gudskelov ha sluppit större bestående men. Det var först nu han medgav att han under en tid haft återkommande smärtor i bröstet, men han hade slagit bort det hela med att det bara var stressymptom. Och han kunde inte rätt gärna gå till läkaren för att bli sjukskriven för stress nu när vi hade vår egen rörelse, menade han.

Se också: 10 vanliga kroppsbesvär vid stress

1:03

Efter reklamen: 10 vanliga kroppsbesvär vid stress

(1:03)

Vi grät och försäkrade varandra att så länge vi bara hade varandra så saknade allt annat betydelse.

Ensam med ansvaret

Efter att han skrivits ut från sjukhuset var Brian fortfarande väldigt trött. Hans korttidsminne och koncentrationsförmåga sviktade också, så jag stod ensam med ansvaret för caféets öde. För mig handlade det nu bara om att avveckla detta mardrömsprojekt.

Även om jag sa upp lokalen måste vi fortfarande betala hyra i tre månader, så jag kämpade på med rörelsen för att åtminstone få ihop till hyran. Jag annonserade ut inventarierna till försäljning och fick förhandla med presumtiva köpare samtidigt som jag betjänade kunder.

När jag äntligen kunde överlämna nycklarna till hyresvärden, satte han en ”lokal uthyres”-skylt på dörren, medan jag gick med tunga steg till banken. Om vi inte snart kunde betala av ett större månatligt belopp på vår skuld, så skulle vi bli tvungna att sälja vårt hus.

Viveca: Städjobbet fick fart på karriären

Då Brian fortfarande var för svag för att arbeta, och jag själv höll på att kollapsa av stress, hade vi snart inget annat val än att lägga ut vårt hus till försäljning. Det såldes ganska snabbt, till ett lägre bud än vi hoppats, men vi hade inte tid att vänta.

Vi hade satsat allt och nu var vi plötsligt hemlösa, om än med ett litet överskott på kontot efter husförsäljningen. I det läget valde vi att köpa oss friheten att bara ta en dag i taget.

Först flyttade vi in i en liten etta, för att försöka komma på fötter igen och bearbeta allt vi varit med om. I den lilla lägenheten, där vi var så tätt inpå varandra, insåg vi att så länge vi fick behålla varandra, så betydde det i det stora hela inte så mycket att vi förlorat alla materiella värden.

Sakta men säkert kunde vi börja se det tragikomiska i att det var först nu som vår dröm gick i uppfyllelse. Den om att slippa all stress och alla möten, och själva få sätta dagordningen och bestämma över vår tid.

Under de närmaste månaderna fick vi sakta men säkert livsgnistan tillbaka. Vi bjöd också med våra vuxna söner på en resa till Grekland.

Där satt vi på en mysig liten familjedriven taverna, där den grekiska värden gick runt och pratade med stammisarna samtidigt som hans fru blandade sig i samtalen från där hon stod i köket. Den här gången gjorde vi oss inte längre några romantiska föreställningar om att ha vår egen rörelse. Tvärtom kände vi en djup lättnad över att bara behöva betala notan, för att sedan släntra vidare i vårt eget tempo.

Sara sa upp sig – för att skapa nyttigare godis

Efter de åtta månader som vi avsatt till att bara ”dra ur kontakten”, och tillåta oss att fundera över hur vi nu skulle gå vidare med våra liv, var kassan tämligen skral. I gengäld kände vi oss nu laddade för att återgå till läraryrket.

Under den här tiden hade vi också enats om att vi aldrig mer skulle ta lån och stå i skuld, och aldrig mer vara beroende av heltidsjobb för att kunna behålla vårt hem. Vi bytte istället ut vår etta mot en stor tvåa i samma bostadskomplex. Då var hyran ändå fortfarande så pass låg att det skulle ge oss frihet att bestämma hur mycket vi ville jobba.

Värdesätter ledighet

I dag, två år senare, arbetar vi båda två 28 timmar i veckan. När vi är lediga värdesätter vi det på ett helt annat sätt. Inte alls som när vi hade vårt eget och inte tänkte på annat än arbete under dygnets 24 timmar.

Betyder det att vi ångrar att vi försökte förverkliga vår dröm? Sett i backspegeln står det klart att vi var alltför övermodiga och optimistiska. Å andra sidan – om vi inte varit det så hade vi heller aldrig tagit språnget. Och det som man brukar ångra mest är nog ändå de chanser som man aldrig tog.

När vi i dag går på gågatan i vårt lilla samhälle ser vi tyvärr hur butiksdöden brett ut sig ytterligare. För varje gång någon tvingas slå igen blir det färre som har modet att satsa. Våra gamla cafélokaler står också fortfarande tomma.

Vad som krävs för att skaka liv i vår lilla småstad igen har jag inte något svar på. Men jag ser till att handla i de lokala butiker som fortfarande finns. Varorna må vara lite dyrare, men så vet jag om någon vad det kostar dem att hålla liv i gatan. Liksom att jag har dem att tacka för att Brian fortfarande är i livet.

Relaterade artiklar

Jobbet tog all hans tid – även när vi hade fått barn

Läsarberättelse: Jag brände ut mig – på grund av min fritid