Läsarkrönika: ”Kompisars föräldrar kommenterade min vikt”

Jag är växte på landet där skogen och pulkabacken var platserna som vi barn alltid träffades på. Vi lekte ute året om – och var i ständig rörelse. Jag åt inte onyttigare mat än andra och testade McDonalds första gången som åttaåring. Det var stort och dröjde två år till nästa gång. Hemma var väl hälsotänket sådär, vi hade sällan grönsaker till maten och mina föräldrar jojo- bantade ofta. Tidigt lärde jag mig att mat var något som placerades i två kategorier, den som gör en tjock och den som gör en smal. Detta var vad jag tänkte på när jag åt, inte näring.

Jag minns inte exakt när jag förstod att jag var tjock, men var ganska liten. Kanske 6 år. Jag tror det var i andra klass som skolsköterskan sa att jag låg över kurvan. Nu behövde jag tänka på vad jag åt och hur mycket jag rörde på mig, sa hon. Jag var där helt själv och vet inte om mina föräldrar fick veta något. Det var nog inget jag berättade för dem iallafall.

Samma år badade jag med mitt lilla kusinbarn i en pool, jag minns att jag tyckte min mage såg så tjock ut och la mig på mage i poolen för att den inte skulle synas. Skolsköterskan fortsatte påpeka att jag vägde för mycket vid varje tillfälle. Det var så förnedrande att kliva upp på vågen för att sedan sitta och vänta på hur hon skulle föra in resultatet, och slutligen konstatera att jag ju var överviktig.

Kommentarer om mitt utseende

Jag har många minnen av hur vuxna tog sig rätten att kommentera mitt utseende, och ännu värre jämföra mig med hur andra såg ut. En kompis pappa sa att "det var ju inte konstigt att jag inte frös i vattnet på sommaren, för jag hade ju mycket mer underhudsfett än vad de andra barnen hade". Min mamma påpekade mer än en gång vad jag åt för hon ville inte att jag skulle bli tjock, som hon. Pappa kallade mig smockis.

När vi hade matsäck i skolan kunde klasskompisar säga kommentarer som "det var ju inte konstigt att jag var tjock när min mamma hade lagt på två prickigkorv skivor på mackan". Jag blev nypt i sidan av vuxna som skulle påpeka på mitt magfett. Jag hörde ofta vuxna kommentera hur andra såg ut och jag var inte särskilt gammal när jag kopplade ihop att smal = snygg, och betydde också att man dög. Jag konstaterade att jag nog aldrig skulle duga.

På gymnastiken vågade jag aldrig riktigt ta för mig, jag var ju den tjocka. Det var förnedrande att fastna på plinten, vilket jag nog främst gjorde för att jag inte vågade ta i, snarare än för att jag var lite rund. Det verkliga självhatet kring min kropp kom vid kanske tio års ålder. Vid 13 hade jag utvecklat bulimi och börjat röka för jag hade hört att det gjorde en mindre hungrig. Jag drack också alkohol och utsatte mig för rent farliga situationer. Snart blev jag väldigt smal och kände mig nöjd när jag hörde att killar ville ligga med mig. Äntligen dög jag. Hemma vet jag att mina kräkningar hördes men inget gjordes.

Har accepterat min kropp

Hur gör man egentligen som vuxen om ett barn i ens omgivning väger för mycket?

hälsaForskaren: ”Kärlek och balans viktigast för barn med övervikt”

Bulimin lugnade sig när jag som 14-åring träffade en tio år äldre kille. Det var ett destruktivt förhållande men jag ville så gärna vara älskad. Vid 16 tog det slut och då hade jag gått upp massa i vikt, vilket påpekades av omgivningen. Jag började kontrollera min mat igen men framförallt självskadade jag, både genom att skära mig och genom att utsätta mig för farliga situationer. Jag klarade inte att gå ner så mycket igen och hela mitt liv kretsade kring vad jag åt och inte åt kändes det som. Istället gick jag upp massvis i vikt och vid 20 års ålder var jag tjockare än någonsin. Så har det hållit på. Jag har nog testat de flesta dieter i mitt vuxna liv och alltid misslyckats.

Nu är jag 35 år, har jag fött tre barn och är tjock men har accepterat min kropp. Ju bättre jag kan accepterar den, desto mindre tänker jag på mat vilket gör att jag småäter mindre. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer bli fri från ångesten kring mat och jag vet fortfarande alltid exakt vad jag ätit på en dag. Det är oerhört viktigt för mig att inte föra över detta på mina barn och den önskan är vad som drivit mig mest till att aktivt motverka det destruktiva tänket kring mat och utseende. Jag tror helt klart att vuxnas sätt att hantera vikt och utseende kring mig som barn påverkat mig – och påverkar mig fortfarande. Men jag kommer göra allt jag kan för att inte föra det vidare till nästa generation.

Emelie Malmström, 35 år