Krönika: Skolsköterskan sa att jag var tjock

När jag växte upp fick jag lära mig att min kropp inte duger. Jag har tyvärr fått den lärdomen hemifrån, men framförallt också från skolan och läkare. Jag vet inte hur många gånger jag suttit mitt emot en skolsyster, barnmorska eller sjukskötare som sagt saker som “Ja, du ligger på gränsen till övervikt så se till att inte gå upp mer!”. Det är väldigt stort att lägga det på en 13-åring som fortfarande försöker komma underfund med mens, bröst som växer och bristningar på höfterna. Jag visste inte då vad BMI stod för eller varför det värdet skulle få definiera mig. Än idag påverka mig negativt.

Jag tänkte att de ändå inte vill vara med någon som är så tjock och ful som jag

Jag var som smalast när jag var 15 år. Då hade jag ett BMI som sa att jag var normalviktig men fick ändå höra från sjukvårdare och anhöriga att jag behövde hålla koll på min vikt. Nu när jag tittar på bilder av mig själv från den tiden vill jag bara gråta, räcka ner handen till mitt yngre jag och säga att; det finns ingen våg i världen som kan avgöra ditt värde.

Vägen till att älska sig själv är så väldigt lång, och det är först nu i 20-års åldern som jag verkligen försökt börja den resan. Det är otroligt svårt att inse att det jag känner om min kropp inte är mina egna idéer, utan någon annans ideal som jag i hela mitt liv försökt leva upp till. Det jag blir mest ledsen för såhär i efterhand är kanske inte att jag ogillade min bild i spegeln, utan att jag på grund av det undvek så mycket av livet.

Annons

Skammen har stoppat mig

Jag har tackat nej till så många badutflykter och bastukvällar för att jag skämts över min kropp i badkläder. När jag började träffa killar skämdes jag alltid för att behöva visa mig naken och jag kände mig obekväm med att ha sex med lampan tänd eller utan täcke. Jag vågade väldigt sällan flörta med de killar som jag gillade för jag tänkte att de ändå inte vill vara med någon som är så tjock och ful som jag.

Så många dieter som gjort att jag inte kunnat träffa mina kompisar för att slippa frestas att äta eller dricka någonting jag inte “får”. Så många tusentals kronor jag lagt på gymkort, lågkalori-shakes och piller som ska bränna fett. I genomsnitt tänker jag säkert en gång var femte minut på hur jag ser ut och jag är helt utmattad. Jag är så trött på löften om att alla mina problem ska lösa sig om jag bara går ner i vikt. Jag är så trött på att gå till läkare för allt från axelsmärta till ovarialcystor och få höra samma analys varje gång: allt blir bra om jag går ner i vikt och sänker mitt BMI. Jag har hört det hela mitt liv men av egen erfarenhet kan jag säga att det inte har hjälpt mig överhuvudtaget.

Annons

”Man kan inte skrämma barn smala”

hälsa Forskaren: ”Kärlek och balans viktigast för barn med övervikt”

Det jag dock aldrig fått höra är hur härligt det är att leva ett nyttigt och hälsosamt liv. Inga artiklar eller utlåtanden om hur maten vi äter påverkar stress, ångest och humör. Hur mycket bättre man sover och hur mycket mer man orkar av att röra på sig. Det enda jag blivit tragglad med är smal, smal, smal. Siffran på vågen och storleken på mina byxor. Det är det viktigaste. Den magiska trollformeln. Nyckeln till frihet.

Dubbelmoralen av att växa upp och ena sekunden höra att jag måste älska mig själv och nästa sekund höra att jag måste hitta den där dieten som passar just mig allra bäst, gör mig ledsen. Både för min egen skull och för alla mina systrar där ute. Jag sitter inte på lösningen, men en sak vet jag; man kan inte skrämma barn smala. Jag önskar att jag blivit behandlad annorlunda, inte jämförd med alla andra utan sedd utifrån mitt välmående. Men det går inte att ändra det som varit. Det enda jag kan hoppas på är att min framtida dotter inte behöver uppleva samma sak.

Matilda Trodin, 26 år