Lena: Min hund blev attackerad av en kamphund – ägare måste ta mer ansvar

Se när hunden Moltas tränar stand up paddle

Utställningsåret 2024 började fantastiskt bra. Men det visade sig snart att det som var tänkt att bli Lillemans sista år i championklass, kom att få ett abrupt slut. Lilleman är en irish softcoated wheaten terrier, eller wheaten, som det kallas för.

Söndagen den 18 februari är ett datum som jag sent kommer att glömma. Klockan var strax efter 18. Jag klädde på mig för att gå på en promenad med Lilleman. Det skymde snabbt och var regn i luften, och av någon anledning blev promenaden lite senare den här ­dagen.

När det är mörkt ute vill jag gärna gå där det är upplyst. Det kan finnas glassplitter och andra vassa föremål som kan göra stor skada på små tassar. När halva sträckan var avklarad träffade vi hundkompisen Dugge och hans matte, och vi gjorde sällskap vidare.

Vi rundade hörnet på bostadshuset där vi tidigare stått och pratat och började gå på den lilla gångvägen som ledde hem till både Dugge och till oss. Det skulle visa sig bli en väldigt lång väg hem! Dugge och hans matte gick lite framför oss då den lilla gångvägen inte rymde oss båda bredvid varandra. Lite längre fram såg jag två hundekipage. De stod på en liten kulle på vår högra sida.

Kamphunden attackerade bakifrån

Den ena hunden, en flatcoated retriever, hade jag sett tidigare. De bor i en av lägenheterna precis bakom. Hunden uppträdde nervöst och hoppade runt, men hölls i koppel av sin matte. Den andra, en större hund, satt bredvid sin husse och stirrade på oss.

Jag kände instinktivt att det inte var en optimal situation med en hund som stirrade ner på oss, med en stissig kompis bredvid sig. Det var all­deles för många varningsflaggor. Bäst att jag är på min vakt, tänkte jag.

Vad jag däremot inte såg var att den stora, stirrande hunden var okopplad. Vi var på väg att passera när jag i ögonvrån fick se något stort svart komma flygande emot oss. Jag hann inte få fram något mer än ett ”aaaahhhhhh” innan jag slogs omkull. Jag kände inte igen min egen röst, men plötsligt slog det mig: Det måste vara så min dödsångest låter.

Lilleman hann inte reagera. Kamphunden, på över 60 kilo, attackerade honom bakifrån efter att han först slagit undan mina ben.

Jag låg ner på backen och sparkade mot odjuret sam­tidigt som jag försökte skydda Lilleman med min kropp. Allt var över på bara några sekunder. Dugges matte fick mirakulöst tag i kamphundens täcke och det räddade Lillemans liv. Kamphunden släppte taget.

Lilleman blödde från ett öppet sår

Ägaren, en man i 30-årsåldern, reagerade alldeles för sent. Han sprang efter sin hund men tappade balansen, snavade och hann inte fram förrän det hela var över. Då tog han sin hund och knöt fast honom vid ett träd.

Lilleman låg och skakade, och jag såg direkt att han blödde från ett öppet sår, oroväckande nära ena ögat. Ett annat sår var farligt nära leden på ena framtassen, det gjorde mig ordentligt oroad. Han hade även fått ett bett på halsen.

Jag kokade av ilska men sansade mig för att kunna hantera situationen. Ägaren till kamphunden var väldigt ursäktande och sa att det var hundra procent hans fel och att han tog på sig allt ansvar. Jag hörde vad han sa men jag var helt fokuserad på min hund.

Jag sa barskt, nästan väsande, till ägaren att jag ville ha hans mobilnummer. Dugges matte tog numret eftersom jag hade fullt upp med att kolla igenom Lilleman efter fler skador.

Plötsligt reste sig kamphunden upp och var på väg mot oss igen – ägaren hade inte knutit fast honom ordentligt. Nu blev jag ordentligt förbannad och sa några väl valda ord till ägaren. Han slängde sig på sin hund, fick omkull honom på rygg och band sedan fast honom i trädet igen.

Fick åka in till djursjukhuset

Lilleman ville inte stödja på sin framtass. Han tittade på mig med bedjande blick. Jag såg på honom att det var allvarligt. Det var kanske 400 meter hem och jag började gå med Lilleman i famnen. Tankarna rusade i mitt huvud. Hur allvarligt skadad var han? Är något brutet? Vad händer då? Amputation? Vilket djursjukhus har öppet en söndagskväll?

Dugges matte följde oss till ytter­dörren, och det var skönt att slippa gå den sista biten själv med alla tankar som rusade i mitt huvud.

Väl inne i lägenheten satte jag försiktigt ner Lilleman i duschen och sköljde bort allt blod för att tydligare se skadorna. Efter att ha rengjort såren efter bästa förmåga bandagerade jag benet. Såret under ögat blödde ymnigt, det baddade jag försiktigt med en steril kompress. Sedan ringde jag Blå Stjärnans djursjukhus och de rådde mig att åka in.

Det visade sig att Lilleman hade en fraktur i benet och han fick ett implantat inopererat. Efter ett halvår opererades implantatet ut, och endast tre dagar senare gick Lilleman bättre än han hade gjort det senaste ­halvåret. Hältan orsakades mest troligt av en inflammation samt ett för långt ­implantat.

Det kändes som att livet återvände till oss. Efter en konvalescens på fyra veckor gick vi vårt första viltspår för säsongen.

Hoppas hundägare tar mer ansvar

2023 vann Lilleman en viltspårstävling av totalt 34 ekipage samt kom tvåa i rasklubbens tävling. 2024 tog han första pris efter första pris. På endast tio veckor och med vädrets makter emot oss, lyckades vi placera oss på en tredje plats på de båda viltspårslistorna vi deltog i förra året.

Min älskade hund är i dag fullt återställd och lever ett normalt liv, och vi njuter verkligen av att vara ute tillsammans i skog och mark igen. Jag har regelbundet skrivit i sociala medier om hur det går för Lilleman. Vi har fått jättefin stöttning av våra rasfränder runt om i hela Sverige och det har hjälpt oss otroligt mycket.

Jag ödslar ingen energi på att tänka på hundattacken – jag vill fokusera framåt på mig och Lilleman i stället. Förhoppningsvis kan vi med vår berättelse hjälpa andra. Jag önskar ingen det vi varit med om, och hade förstås helst varit utan dessa erfarenheter. Jag kan bara hoppas på att alla blivande hundägare är mer noggranna med valet av uppfödare och läser på om rasen så man vet vad man har i kopplet.