Lenas ärvda alkoholism påverkade hela familjen
När Fredrik kom hem från handbollsträningen räckte det med att han hörde hur det lät när mamman rörde sig för att förstå att hon hade druckit. Men han behövde inte ens komma in i huset för att förstå vad som skulle möta honom. Det räckte med att notera hur bilen var parkerad. Och hur det luktade innanför dörren. Fredrik hoppades alltid att mamman skulle vara nykter, men oftast var hon full.
– Då skyndade jag mig en trappa ner, till mitt rum, där jag stängde in mig och dövade känslorna vid datorn. Det var så obehagligt och jag kände mig så fruktansvärt sviken, säger Fredrik Bäckström, 21, som berättar att han i många år bar på en ångest som till slut ledde till självmordstankar.
Allt på grund av sin mammas drickande, hans ständiga kamp att få henne att sluta dricka, oron för att hon skulle dö och hyschandet kring alkoholismen.
Vi sitter runt köksbordet i familjens villa i byn Hortlax utanför Piteå. Vi ska prata om en alkoholiserad mamma, barn som tar skada och vägen ur den svåra krisen. Nu är det sluthyschat. Mamma Lena Lundberg, 51, som länge förnekade sin alkoholism är nykter sedan nästan två år.
Hunden Sigge lägger sig under bordet. Lena dukar fram hembakat fikabröd och kaffe och berättar öppenhjärtigt om sitt liv.
Se också: 8 tecken på att du dricker för mycket
Alkoholism: Pappan led av sjukdomen
Lenas pappa var alkoholiserad och en av hennes bröder dog av alkoholrelaterade sjukdomar. Själv skulle hon aldrig bli som dem.
– Jag minns att jag sa det till min andra bror i tonåren. Jag skulle aldrig bli alkoholist. Ändå föll jag dit och mina barn fick gå igenom samma helvete som jag hade gjort som barn, säger Lena Lundberg.
Hennes barndomsminnen är präglade av pappans perioder av drickande och hur viktigt det var att INGEN skulle få veta något om hur det förhöll sig. Det var ett mantra som upprepades om och om igen av mamman. Hon minns hur mamman förvisade pappan till källaren. Där satt han och drack alkohol och fick bara komma upp och äta när mamman trodde att barnen sov.
– Men inte sov ju jag, jag hörde allt skrik och bråk. Däremot låtsades jag sova, för jag ville ju inte att han skulle svälta ihjäl där i källaren.
Jag låg i mitt rum och var jätterädd, men jag sa aldrig något
Lena tog på sig ansvaret för sin alkoholiserade pappa och sonen Fredrik tog på sig ansvaret för henne när hon blev alkoholist. Medberoendet gick i arv.
Fredrik berättar att det var när han gick på högstadiet som han började lägga märke till att mamma inte var som vanligt. Hon sluddrade, blev skelögd och det var obehagligt att hon inte var sig själv. Hon var arg och lättirriterad. Fredrik förstod att hon var full.
Letade efter flaskor
Missbruket eskalerade och snart handlade Fredriks vardag om att leta efter mammans gömda flaskor för att hinna hälla ut alkoholen, och att försöka övertala henne att sluta supa. Diskussionerna övergick ofta i högljudda bråk och slutade med att Fredrik isolerade sig i sitt rum.
– Mamma drack bara mer och mer och jag mådde allt sämre. Jag orkade inte vara hemma så jag tränade allt oftare, tog på mig extrajobb vid sidan av skolan och hängde hos vänner. Allt för att slippa träffa mamma, för att slippa se henne sova vid bordet, säger Fredrik och berättar att han samtidigt var orolig för lillasyster Sofia, 14. Han ville skydda henne.
Efteråt har han förstått att Sofia hade sett och hört allt som pågick, när de trodde att hon sov.
– Det var alltid skrik och bråk när de trodde att jag sov. Jag låg i mitt rum och var jätterädd, men jag sa aldrig något, säger Sofia.
Hon och Fredrik låg ledsna och sömnlösa i sina rum, precis som Lena gjort som barn. Även tystnadskulturen hade gått i arv och barnen var noga med att inte ta hem kompisar, att inte avslöja missförhållandena i hemmet.
– Men till slut orkade jag inte längre. Jag höll på att gå sönder inombords och till slut bröt jag ihop hemma hos en kompis. Hans mamma tog hand om mig och såg till att jag fick träffa skolans kurator, som gjorde en orosanmälan till socialtjänsten. Även om det var en lättnad att äntligen prata med någon så led jag av svåra skuldkänslor för att jag hade förrått mamma.
Började med antabus
Lena nickar och säger att hon själv levde i förnekelse och kände sig orättvist anklagad. Hon snärjde in sig i bortförklaringar och lögner men bestämde sig i alla fall för att bevisa för barnen att hon kunde låta bli att dricka. Därför började hon att ta antabus.
– Jag gick i samtal hos missbruksenheten och personalen skickade sms till Fredrik varje gång jag varit där, för att han skulle känna sig trygg. Men jag tyckte mest synd om mig själv och googlade rätt på hur man kan dricka alkohol trots att man tar antabus. Man drabbas av hjärtklappning och blir rödbrusig, men det var jag beredd att ta, säger Lena och skakar på huvudet.
Hennes alkoholproblem började för fem år sedan, när hon fått ett morfinliknande läkemedel för sin tandvärk. Lena upptäckte att hon, som alltid haft sömnproblem, sov mycket bättre när hon tog medicinen. När tabletterna tog slut, och doktorn vägrade att skriva ut fler, började hon att dricka sig till sömns i stället.
– Jag drack alltid i ensamhet och jag fortsatte att sköta mitt jobb inom vården. Till slut drack jag en och en halv liter vin per kväll men jag blev aldrig bakfull. Jag tyckte att livet funkade ganska bra, säger Lena och berättar om vändpunkten. Den som hon både skämts så mycket för, men som också blev hennes räddning. Bilkraschen!
– Jag hade druckit hela dagen när jag satte mig i bilen för att köra till en kompis. Klockan var runt tio på kvällen när jag tappade kontrollen över bilen och kvaddade den.
Lena hade 2,3 promille i blodet och hade gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, men har i dag ett villkorat körkort som endast får köras med alkolås som är installerat i bilen under 2 års tid.
Under behandlingen förstod jag för första gången att alkoholism är en sjukdom
Fredrik glömmer aldrig den natten. Han kom hem från ett nattskift när hans mamma berättade att hon mist körkortet för att hon kört rattfull.
– Jag bröt ihop och bara rasade ihop på golvet. Detta var droppen. Jag orkade inte mer, säger han.
Alkoholismen nådde botten med rattfylla
Nu hade även Lena nått botten. Nu skulle hela samhället få veta vad hon gjort sig skyldig till och nu fanns det ingen återvändo. Lena bestämde sig för att ta emot hjälp mot sitt missbruk.
– Jag brukar säga att även om rattfyllan var det värsta som hänt så var det framför allt det BÄSTA som kunde hänt. Det blev vändpunkten. När polisen skjutsade hem mig var jag som i ett vakuum, att sedan se Fredriks reaktion gjorde att känslorna kom ikapp mig. Jag ringde runt till mina vänner, en av dem kom hem till mig och stöttade mig. Vi grät och kramades och pratade och det var nog först då jag erkände hur stora problem jag hade, säger Lena, som strax därefter togs in på ett behandlingshem för missbrukare.
Fredrik kunde äntligen sänka axlarna medan mamma var på behandlingshemmet. Men han mådde fortfarande dåligt. Vilken var hans uppgift nu, när han inte längre behövde gå runt och leta efter spritgömmor? När han inte längre behövde övervaka sin mamma?
Inför familjekonfrontationen på behandlingshemmet satte sig Fredrik och skrev ner massor av saker som han ville ta upp. Han ville berätta allt om hur illa mamma gjort honom genom åren.
– Men när vi väl satt där i en ring runt mamma fick jag bara ur mig ett par meningar. Jag bara grät och grät och det blev inte mycket sagt.
När jag ringer är det inte längre för att kontrollera henne, utan bara för att jag vill prata
Lena nickar och säger att det är det jobbigaste hon varit med om och att det smärtar att hon gjort sina barn så illa.
– De har varit rädda för att jag ska dö och de har legat sömnlösa och gråtit – precis som jag gjorde som barn. När jag kom hem från behandlingshemmet och började min eftervård så mådde jag allt bättre, men barnen hade det fortfarande väldigt jobbigt. Under behandlingen förstod jag för första gången att alkoholism är en sjukdom, det gjorde att jag accepterade och erkände mitt missbruk. Jag fick träffa människor som gått igenom samma saker, kände mig förstådd och inte lika ensam längre. Det räddade mitt liv! säger Lena och berättar att det var viktigt att hennes barn också skulle få hjälp.
Medberoendebehandling och terapi
Sofia började gå hos en terapeut och Fredrik fick gå en medberoendebehandling, på samma behandlingshem som Lena. Både Fredrik och Lena går dessutom regelbundet på träffar med självhjälpsgrupper. Lena hos Anonyma alkoholister och Fredrik på möten hos Al-anons, där anhöriga delar sina erfarenheter med varandra.
– Behandlingen förändrade mitt liv och är det bästa jag har gjort. Jag fick verktyg för att hantera min medberoendesjukdom. Jag fick lära mig att jag inte kan ta ansvar för mamma, om hon dricker eller inte. Det är inte upp till mig! Så bra som jag har mått efter behandlingen har jag inte mått på länge. Jag sover gott om nätterna och har släppt mycket av den press och stress jag tidigare bar på. Förut blev jag jämt sjuk och fick äta penicillinkur efter penicillinkur. Min kropp var konstant stressad och jag åt insomningspiller. Nu behöver jag dem inte längre, säger Fredrik med ett leende och ser på sin mamma.
De har blivit starkt sammansvetsade efter den svåra kris de gått igenom. De har aldrig haft en så bra relation som nu!
– Vi håller inte längre upp några fasader och vi pratar om allt. Jag har flyttat hemifrån men vi träffas ganska ofta och ringer till varandra. Men när jag ringer är det inte längre för att kontrollera henne, utan bara för att jag vill prata med henne.
Fredriks råd till dig som är barn i ett alkoholisthem:
- Våga prata om problemet, du är inte ensam.
- Känn ingen skam och skuld det är inte ditt fel, oavsett vad någon säger.
- Vänd dig till en vuxen som du har förtroende för, eller en kurator på skolan.
- Våga prata med dina vänner. Det finns alltid någon annan med liknande problem.
- Sök på nätet, det finns grupper som träffas varje vecka. På så sätt får du hjälp att tillfriskna i ditt medberoende.
Lenas råd till dig som har alkoholproblem:
- Ta hjälp, du klarar inte av att sluta dricka själv.
- Var inte nykter för någon annans skull, utan för din egen.
- Var ärlig mot dig själv och mot andra. Lögner ger bara ångest.
- Våga erkänna att du har problem om någon frågar dig. Frågorna kommer inte av elakhet, utan av kärlek och omtanke för dig.
- Vänd dig till självhjälps-grupper som du hittar på nätet. Där kan du möta människor i samma situation.