Helene trodde att hon kunde sluta dricka när hon ville
– Man inser inte hur mycket man anpassar livet efter sitt beroende, säger Helené. Det är först när man försöker sluta som det blir tydligt.
Helené växte upp i Göteborg, en underbar tid av lek och många vänner. På gymnasiet valde hon att läsa ekonomi och fortsatte på den banan i jobbet – till att börja med. För av en slump fick hon en tjänst i postrummet på Göteborgsposten. Hon inspirerades av den kreativa miljön i huset och bestämde sig för att lära sig fotografera. Postrummet blev en tillfällig arbetsplats.
– Jag hade också tidigare träffat Mikael som blev pappa till min dotter 1988 och det var början på en härlig tid, säger Helené med ett leende.
Hon jobbade sedan som fotograf i tio år, men avancerade och blev bildredaktör. Förhållandet med Mikael hade tagit slut och livet ändrades.
– Min vardag blev annorlunda. Men jag gillade mitt jobb.
Problemen med alkohol hade hon däremot grundlagt betydligt tidigare.
– Jag blev jag onykter för första gången när jag var 17 år på en resa till Ibiza. Ganska snabbt insåg jag att jag gillade det, berättar Helené.
Hon kände sig både självsäker och trygg i ruset. Hämningarna släppte och hon hade lättare för att ha roligt i stunden. Att hon hade en genetisk risk i och med att hennes biologiska pappa drack visste hon egentligen om, men det var inget hon oroade sig över.
– De sista åren i gymnasiet var jag ute flera dagar i veckan och det var väl inte direkt ovanligt. Jag drack också normalt jämfört med mina kompisar, men jag kände ändå en skillnad för jag tålde mer och behövde också mer för att få den där kicken av det, berättar Helené.
Drack alltid
Festandet fortsatte när hon började jobba, men det var först efter hon blivit mamma som hon också kunde få panikångestattacker.
– Jag självmedicinerade på alla känslor. Jag drack när jag var glad för att bli ännu gladare och när jag var ledsen för att trösta mig. Jag hade alldeles för höga krav på mig själv och hur livet skulle vara.
Det var mycket festande
Helené visste längst inne om att hon var alkoholist långt innan hon slutade dricka. Men utåt märktes det väldigt lite. Hon kom hem från jobbet, lagade mat och drack vin till. Det gällde att börja tidigt så att baksmällan skulle hinna gå över till dagen efter.
– Jag drack för att få vardagen att fungera och tappade kollen på vad som kunde vara normalt.
Helené drack på fester, på jobbresor och när hon var ensam – för att koppla av.
– Det var också mycket festande på tidningen så man stod inte ut som annorlunda direkt. Jag hade också flera olika vänskapskretsar igång samtidigt och det var alltid några som skulle ut på stan. Det gick omlott.
Sista åren hon drack var det inte längre ett val. Hon drack för att fungera överhuvud-taget och brydde sig inte om konsekvenserna. Tänkte inte varför eller vad det orsakade. Det var ett slitsamt liv.
– Min naiva idé var att jag skulle ta två veckors semester för att sluta dricka. Det var en chock att upptäcka att jag inte kunde sluta när jag ville bara så där. Det hade jag inte väntat mig, säger Helené.
Istället sjönk hon längre ner i sitt mående. Hon blev deprimerad och det såg allt annat än ljust ut.
Kom till insikt
Men en ruggig marsdag 2002 passerade hon en gräns som skulle bli startskottet till ett nytt bättre liv.
– Jag var på väg uppför Redbergsbacken nära där jag bor och bar på en kasse folköl. Det var så tragiskt.
Helené tittade ner i trottoaren på gatstenarna medan det småregnade. Hon kom till insikt.
Jag drack för att få vardagen att fungera
– Det var en misär som tyngde ner allt. Jag släpade mig fram i livet och jag tänkte att det måste finnas något bättre än det här.
Då kom hon ihåg att hon hade sett en liten radannons längst bak i Göteborgsposten. I texten stod ”Dricker du för mycket? Gör något innan det är för sent!” och så fanns det ett telefonnummer.
– Jag ringde och bokade tid.
Mötet var på en öppenvårdsklinik – Valet Recovery Center. Helené var nervös och började gråta.
– Jag var mest rädd för att de inte skulle tycka att jag hade några riktiga problem, men jag kvalade lätt in.
Tack vare en tuff socialsekreterare fick hon bidrag för att kunna börja behandlingen och det i sin tur räddade hennes liv. Därefter följde en behandling baserad på Minnesotamodellen och AA:s tolvstegsprogram.
– Jag fick berätta hur mycket jag drack och hur ofta. Sedan var det tio veckor intensiv personlighetsutveckling som följdes av ytterligare ett år och 42 veckor där jag gick dit en gång i veckan och satt i en grupp med en behandlingsterapeut för att prata.
Gruppen bestod av åtta-tio personer av blandade åldrar och bakgrunder.
– Jag trodde aldrig jag skulle klara att sitta i en ring och göra detta, men jag gjorde det och än i dag har jag vänner från den tiden. Jag kände igen mig i deras historier.
Fick kämpa
Helené började också försiktigt berätta för några i omgivningen om vad som pågick. Men de flesta visste inget. Tyvärr var skammen stor.
– Det var jobbigt med ensamheten och att inte längre ha drickandet som en avstressande handling att ta till. Jag fick kämpa med mig själv.
Det måste finnas något bättre än det här
Det som räddade henne var delvis en ny-inköpt kolonistuga – en plats som krävde något av henne.
– Jag kittade fönster, jobbade i trädgården och fann ett lugn i det.
Problemet med umgänge var nämligen att det mesta var sammankopplat med alkohol. I allt från högtider till bjudningar av olika slag ingick alkoholen som en naturlig del.
– Det fungerade inte för mig just då. Jag behövde inte frestelser.
När Helené sedan blev klar med sina veckor och var stärkt i sin väg mot livslång nykterhet började hon tänka på att hjälpa andra.
– Jag kände mig stabil. Hade hittat kärleken igen och fått tillbaka livsgnistan. Men det var också svårt, för jag skämdes fortfarande över min alkoholism inför andra.
När tiden gick blev hon ändå allt öppnare och märkte att många kände igen sig i det hon berättade. De frågade hur hon burit sig åt och hon tog med flera till tolvstegsmöten. Hon blev så småningom sponsor och jobbade som beroendeterapeut under en tid på Valet.
– Gemenskapen på Valet hjälpte mig och jag ville hjälpa tillbaka. Jag behövde det stödet och den kunskapen, för alkoholism är verkligen en sjukdom som aldrig helt försvinner.
Läs också: Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv:
Bästa receptet
Hon vet i dag att alla typer av beroendesjukdomar är farliga för henne. Balans i livet är ett måste för att inte falla för något annat.
– Jag får inte ha för mycket runt omkring mig. Men allt kan man inte styra, konstaterar Helené.
2016 blev ett sådant år då allt för mycket hände. Helené bestämde sig för att lämna tidningen och hon fick ett avgångserbjudande. Samtidigt drabbades hon även av ett par dödsfall i sin närhet som skyndade på beslutet.
Redan ett par år tidigare hade hon övergett sambolivet för att leva som singel. Det ledde ännu en gång till en sorts ensamhet privat och nu hade hon dessutom lämnat en arbetsplats som hon tillbringat stora delar av sitt liv på.
– Det kändes som jag sprang hela tiden det året och till slut drabbades jag av en utmattningsdepression. Jag tvingades acceptera att jag inte kunde hålla det tempo som jag ville och jag är trots allt stolt över att jag inte gick tillbaka till att dricka för att hantera stressen.
Hon stärkte upp sig på andra sätt och tog med sig sina erfarenheter för att kunna hjälpa andra bättre.
– De jag hjälper vet att jag vet precis hur det är och det betyder mycket.
Vad hon däremot aldrig känt är ett fysiskt sug efter sprit. För Helené har allt handlat om känslor och mående.
– Jag har fått lära mig andra metoder att hålla undan depression och negativa tankar. Det har varit allt från medicinsk yoga och mindfulness till antidepressiva och KBT.
Framförallt vågar hon numera be om hjälp. Det finns ingen skam kvar. Hon har alltid vetat att alkoholism är en folksjukdom som kan drabba vem som helst, men nu accepterar hon det också.
– Det har varit tufft och är fortfarande svårt ibland. Det är en dag i taget som gäller och inse att livet egentligen har potential att bli riktigt bra, ler Helené och omringas av två energiska och hungriga livsglada taxar. Bättre recept finns knappast.
– Det har varit tufft och är fortfarande svårt ibland. Det är en dag i taget som gäller och inse att livet egentligen har potential att bli riktigt bra, säger Helené som är nykter alkoholist sedan många år.
Alkoholism
- Kroniskt alkoholberoende är en sjukdom som drabbar runt 10 procent av befolkningen.
- Det leder ofta till dubbelliv när personen inte längre kan kontrollera när och hur mycket man dricker.
- Det är vanligt med ekonomiska problem, sjukdom, familjeproblem, kriminalitet och självmordstankar.