Jag hade fått höra att i Grekland tackar man för maten på ett lite speciellt vis. Och man vill ju inte förolämpa någon?
Mat- och vinresa i norra Grekland
Lena knackade mig i ryggen och pekade på en skylt med kniv och gaffel. Vi var högt uppe bland bergen på den vackra, gröna grekiska ön Samos. Vi stannade mopeden, luften dallrade, syrsorna spelade och det var skönt att komma in i skuggan.
Fem bord med rödrutiga dukar, knallblå pinnstolar med flätad vit bast på sitsen. Stolsbenen skrapade mot det mörkbruna klinkergolvet när vi satte oss. Ett sällskap bredvid hade redan fått sin mat.
Från köket hörde vi någon som visslade och diskade. Ett draperi drogs åt sidan och ut kom gamla ”Papa” med säckiga byxor, diskborste i bakfickan, kofta och släpande gång i sina filttofflor, som om han höll på att städa. På lillfingret satt en guldring med ljusblå pärla.
Skulle jag våga anamma den grekiska seden?
Med en lätt bugning gav han oss en handskriven matsedel och på bruten engelska berättade han om sin fru, dotter och son samtidigt som han pekade på dem i en annan del av lokalen.
Vi beställde keftedes, men först – tzatziki, vitlök, riven färsk gurka, yoghurt, vitt bröd och iskallt vatten. Sedan serverades vi de starkt kryddade köttbullarna med stekt aubergine, ris och pommes frites av svartklädda gamla ”Mama” som bar vackra, dinglande guldörhängen.
Portionerna var rikliga och Mama gav oss ett varmt välkomnande leende. Yoghurt med nyslungad honung till dessert. Maten och servicen var ypperlig.
En arbetskamrat hade berättat att man i Grekland ska visa sin uppskattning, om maten och servicen är förstklassig, genom att kasta tallrikar och glas i golvet, helst mot ett hörn så att inte flisorna flyger överallt.
– Tänk om han skojade? sa frugan.
– Det tror jag inte. Man har väl sett filmen Zorba!
Trodde vi skulle bli utslängda
Till kaffet fick vi varsitt solmoget, gulbrunt, färskt fikon.
– Nu ska vi tacka, sa jag.
Sällskapet bredvid var inne på sin tredje omgång med smårätter och avslutade nu med kaffe och likör. De glada rösterna ekade mellan klinkergolvet och det rappade innertaket. Jag greppade tallriken och höjde den. Nu skulle jag visa att jag spelat korphandboll!
”Scccccccchwisssshh” – och där var den iväg, perfekt träff i hörnet! De vita porslinsskärvorna studsade på golvet. Papa drog draperiet lite åt sidan och tittade med stora ögon. Frugans tallrik åkte samma väg – en liten fint, poff, där satt den.
Mama stirrade på oss och försvann bakom draperiet. Sällskapet bredvid fnissade. Stora serveringsfatet härnäst, men så kom sonen ut från köket, vinglade med ett tomt glas i handen, och ställde sig bakom oss. Jag sa till frugan:
– Nu åker vi ut!
Men icke. Sonen svingade glaset i hörnet med sådan kraft att den största skärvan blev litet som ett russin.
Stort kramkalas och fikon som tack
Vi hade en tid att passa, men en stor vattentillbringare fanns kvar på vårt bord. Draperiet drogs åt sidan och dottern kom ut med en trave vita tallrikar i famnen.
– Nej, nu räcker det! sa frugan, och vi reste oss.
När vi öppnade dörren slog värmen emot oss. Vid vår moppe stod Papa och sonen leende med våra hjälmar. Mama kom springande med en burk inlagda fikon i handen som hon överlämnade till oss. Stort kramkalas.
Inifrån restaurangen hördes porslin som studsade och även glaskross. Det var våra bordsgrannar som tackade för maten och god service. Gamla Mama sprang fort in igen för att motta tacket.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
