Maria: Jag dömde för snabbt – tjejen i hissen slog hål mina fördomar

Ålderism i arbetslivet: "Det är så korkat så man får dåndimpen"

Jag bor i en förort utanför Stockholm, och åker ibland in till stan för att vara barnvakt åt min dotters yngsta, Anina. Vi brukar för det mesta ta en promenad i någon park i närheten, men ibland tar vi oss till andra ställen för att se nya lekplatser och få variation.

Det är också lite lättare att gå långsamt med vagn utanför innerstan, och Anina vill gärna gå själv bredvid vagnen ofta. Det tycker jag är bra – jag vill inte bara att hon sitter i vagnen och låter sig köras.

Häromdagen tänkte jag att vi skulle ta pendeltåget ut till Mulle Mecks lekpark så att hon kunde få leka där. Jag packade ner smörgåsar till oss båda, kaffe till mig och en festis till Anina.

Blev passivt aggressiv

På stationen var det packat med folk, alla verkade ha brått­om och jag gick till hissen. Där var det tvärtom inte särskilt brått­om. En stor grupp med människor stod och väntade på hissen, och jag blev irriterad över att det inte bara var folk med rullator eller barnvagn, utan yngre ­personer som stod och glodde i mobilen och bara såg ut att vara för lata för att gå de extra stegen till rulltrappan.

Jag måste erkänna att jag blir lite passivt aggressiv vid sådana tillfällen. Anina satt och gungade fram och tillbaka i vagnen och var otålig.

– Snart är det vår tur, Anina. Det är väldigt många som inte kan gå i trappor och måste ta hissen, sa jag högt. Vi får vänta en hiss till.

Jag tyckte att den unga kvinnan framför mig ignorerade mig medvetet. Hon dum­scrollade säkert på Tiktok eller liknande, men gick inte åt sidan för att släppa förbi oss till hissen.

Knuffade mig fram

Jag granskade henne lite närmare. Hon var kanske i 30-årsåldern och hade hörlurar i öronen. Hon såg söt och frisk ut. Jag blev mer och mer irri­terad. Hissen är ju där för oss som inte kan ta trappa eller rulltrappa, inte för att man ska kunna fortsätta glo ner i mobilen utan att krocka med folk …

Efter två hissar var det ändå vår tur. Jag kom knappt in med vagnen eftersom tjejen med mobilen stod precis framför. Jag knuffade in mig lite väl hårdhänt och hon tittade upp och log ett snabbt leende när hon makade på sig för att jag och Anina skulle få plats.

Det där leendet avväpnade mig lite, och eftersom hon tittade ner i mobilen igen så kunde jag i min tur titta på henne utan att hon märkte det.

På nära håll såg jag att hon hade väldigt mycket smink, och det var något med henne som såg lite konstigt ut.

Dömde för snabbt

Någon vände sig i hissen, så vi var alla tvungna att röra lite på oss, och när tjejens mössa gled lite åt sidan såg jag att det inte var något hår där under. Hon rättade snabbt till den och log mot mig igen.

Nu såg jag vad som var annorlunda, hon hade inga ögonbryn eller ögonfransar och inget hår. Inte vet jag om hon var under cancerbehandling eller hade sådan där sjukdom där man tappar håret, men hur det än var så skämdes jag jättemycket över att jag dömt så snabbt! Jag är för sjutton 62 år gammal, klart att jag vet att man kan vara sjuk och trött utan att det syns utanpå!

När hissdörrarna öppnades och vi alla ramlade ut, log tjejen mot Anina och vinkade hejdå. Anina vinkade glatt tillbaka.

Jag fick en insikt om mig själv som inte var så rolig, men sedan var jag på gott humör hela dagen för att jag kände att jag blivit en smula bättre människa. Tänk vad ett leende kan göra!