Lina: Sekten stal 20 år av mitt liv
För den som vuxit upp i ett hem utan kärlek kan en församling som bjuder på värmande gemenskap kännas väldigt lockande. Det var precis så jag kände när jag fastnade för de budskap som den religiösa rörelsen predikade på ett möte. Och det var därför två decennier av mitt liv kom att styras av en sekt.
Jag var 15 år när jag fick frågan av min äldre syster om jag ville följa med på ett av rörelsens möten. Min systers pojkvän och hans familj skulle också dit. På mötet fängslades jag av känslan av tillhörighet. Som vilsen tonåring hade jag länge sökt efter en identitet – och trodde nu att jag hade funnit en.
Församlingens medlemmar välkomnade mig till sin sal med öppna armar och jag kände att jag betydde något i deras ögon. Det var första gången som jag haft en sådan känsla, jag hade vuxit upp med en alkoholiserad mamma och en frånvarande pappa.
När jag så småningom själv blev medlem i församlingen fick mitt liv en helt ny mening. Vid den tiden var jag inte särskilt intresserad av det religiösa budskapet. Det var människorna som lockade mig och den gemenskap vi hade tillsammans. Jag kände mig utvald.
Min syster, hennes pojkvän och hela hans släkt var redan medlemmar och alla verkade glada över att ha förstått att detta var den enda rätta sanningen. Så jag låtsades att jag också förstod det och fick därmed det jag längtat efter allra mest sedan jag var barn – en familj.
En helt ny värld
Min tillvaro förändrades när jag blev en del av rörelsen. Jag flyttade hemifrån och började jobba i stället för att studera. Studier var inte prioriterade av rörelsen och skulle undvikas. All tid skulle läggas på att sprida rörelsens tro. Att förkunna församlingens budskap blev nästan som ett yrke i sig. Min tillvaro upptogs av möten och föreläsningar flera gånger i veckan.
Jag skolades in i en ny värld där ingenting var likt det liv jag tidigare levt. Det fanns många regler som vi medlemmar skulle följa. Jag var tvungen att leva ett uppoffrande liv där egna intressen inte fick plats. Mitt enda intresse fick vara min lära.
Det fanns regler för hur jag skulle tänka, tala, agera och klä mig. Framförallt var det viktigt att jag undvek alla individer och traditioner utanför rörelsen. Om jag bara anpassade mig till denna ”gjutform” garanterades jag evig lycka.
När jag var 19 år gifte jag mig med en kille i församlingen. Äktenskapet grundade sig mer på ett logiskt resonemang än på kärlek. Inom rörelsen tilläts man inte experimentera med sina känslor. För att få lov att ha en relation var man tvungen att vara gift. Därför ingick många medlemmar äktenskap i unga år, för att senare i livet inse att de inte alls passade ihop.
Jag hade en gnagande känsla av tvivel redan från början, men förträngde den. Så länge jag inte brottades med mina funderingar om att allt inte var som det borde kunde jag intala mig själv att jag var lycklig.
Det var när jag var i 30-årsåldern som jag började inse att rörelsens lära inte på någon punkt var förenlig med den verkliga världen. Det medlemmarna förkunnade stämde inte med vare sig vetenskap, historia, psykologi eller något annat kunnande som människan hade skaffat sig.
Över rörelsen vilade vad jag i dag kallar för en ”skenbar seriositet”. Samtliga medlemmar var välklädda och propra, som om de utgjorde ett slags samhällets kloka elit, men alla var invaggade i en förvrängd syn på verkligheten. Så vem hade rätt? Rörelsen eller världen utanför? Jag anade givetvis svaret, men eftersom rörelsen var mitt liv var jag rädd för att bryta upp från det sociala sammanhang jag tillhörde. Då skulle jag åter stå ensam – i ännu större utsträckning än tidigare.
En känsla av obehag kom allt oftare krypande inom mig, men jag valde att förtränga den.
Fick nog
Rörelsens läror var fyllda av regler. Liksom alla andra pressade jag mig själv att följa lagarna på ett överdrivet sätt. Jag levde med en sjuklig rädsla för att göra fel. Det var som att jag var slav under reglerna och inte längre ägde mitt eget liv.
Även mitt äktenskap kändes som en belastning. Jag hade inte de känslomässiga resurserna att älska en annan människa. Speciellt inte en man som jag inte passade ihop med.
Däremot fick jag i kontakten med min mans släkt en möjlighet att uppleva nära gemenskap. Jag tror att familjebandet som jag där såg mellan föräldrar och barn var en sorts terapi för mig. Jag fick en bild av hur äkta kärlek kunde se ut. Inom rörelsen var det inte accepterat att skilja sig. En skilsmässa kunde dessutom betyda att du blev utesluten ur församlingen, något som närmast betraktades som självmord.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Men efter 20 år bestämde jag mig för att livet av uppoffringar fick vara slut. Inget kunde vara värre än detta. Jag berättade för min man att jag ville skiljas och gjorde mig beredd på att bli utesluten.
Jag möttes av fasansfulla reaktioner. Att bli utesluten från rörelsen innebar att alla jag kände sa upp bekantskapen med mig, till och med min egen syster. Ingen pratade med mig, ingen ringde för att höra hur jag mådde, ingen hälsade på mig på gatan.
Ett par veckor efter att jag begärt skilsmässa blev jag formellt utesluten. Jag minns att det var en tisdag. Vid åttatiden på kvällen lästes mitt namn upp på ett möte. Från och med det tillfället upphörde jag att existera i den världen.
Jag hade visserligen en mamma, men henne hade jag inte haft någon kontakt med under alla år. För att ha någonstans att bo flyttade jag kortvarigt hem till min moster.
Vägen tillbaka
Mitt liv var till grunden nedmonterat. Stundtals kände jag en total likgiltighet inför livet. Jag försatte mig medvetet i farliga situationer där ögonblicksbeslut kunde ha avslutat mitt liv. Jag körde på en landsväg med gasen i botten. Det var bara att välja vilket träd jag skulle styra mot.
Men det var just då, i avgörandet mellan liv och död, som jag bestämde mig för att leva. Trots min förtvivlan fanns det en övertygelse om att livet hade något mer att erbjuda. Det var det svaret jag behövde få från mig själv. Jag ville börja ett nytt liv och bygga upp en ny identitet
Men under de första månaderna levde jag i total förvirring. Det pågick en ständig kamp inom mig mellan att vilja tillbaka till den religiösa världen – där jag levt hela mitt vuxna liv – och att vilja leva i den värld där jag en gång föddes.
Att bli en fri människa var inte lätt. Det var som att stiga av ett tåg i en helt okänd stad och stå där på perrongen och fråga sig själv: ”Och nu då? Vad gör jag nu?”
Samtidigt innebar det en enorm möjlighet. Eftersom hela min bakgrund var utraderad – jag hade inga förpliktelser eller skulder – var jag fri att göra som jag ville. Det viktigaste just då var att jag hade mitt jobb. Det blev en ekonomisk garant och en räddningsplanka som fyllde dagarna med mening.
Även flytten till en egen lägenhet blev betydelsefull. Det enda jag saknade i min tillvaro var människor. För att skapa kontakter sökte jag mig till platser där människor samlades. Jag gick till biblioteket, köpte gymkort och tog en tur till krogen.
Efter ett halvår hade jag två nya vänner och nu, tre år senare, har jag även en pojkvän. Men jag är försiktig. Det tar tid att vänja sig vid ett nytt sätt att leva. Numera följer jag bara en enda regel: Att aldrig ge bort rätten att välja själv.
/ Lina
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]