Linda och Christer köpte hus i Frankrike – så blev drömmen sann: ”Sa ja direkt”

Anneli bor i en husbil: "Mår som bäst när vi är ute på rull"

Det var mitt under pandemin, år 2021, som Linda och Christer förverkligade drömmen om ett hus utomlands – ett beslut som skulle förändra deras liv.

Barnen var då 11 och 13 år gamla, och familjen hade under många somrar semestrat i södra Frankrike. Det är också ett område där Christer tillbringat mycket tid ända sedan 1998, så det kändes det naturligt att börja leta just där.

– Mäklaren visade huset för oss via FaceTime. Det hade stått tomt i ett och ett halvt år och hela försäljningen hade gått i stå under pandemin. Vi sa faktiskt ja nästan direkt. Sedan fick vi, efter att ha tagit ett sådant där 24-timmars covid-test och fått en skriftlig inbjudan från mäklarfirman, resa ner för att se huset på plats, berättar Linda när vi ses i deras hem i Mälarhöjden, Stockholm.

När familjen kom fram regnade det och byn var nästan helt tom på människor. De mötte mäklaren på torget och gick ­direkt till det flera hundra år gamla stenhuset.

Linda minns hur det luktade fukt och avlopp i huset, hur mörkt det kändes och att både utsikt, garage och uteplats saknades.

– Min första tanke var: ”Nej, vi måste leta vidare.”

Christer såg det annorlunda.

– Jag kände snarare: ”Köper vi inte det här huset nu så blir det nog inget alls.”

Letade intensivt både i Sverige och utomlands

Redan 2018 hade paret tittat på en lägenhet i Antibes, men då väcktes egentligen bara en ­längtan efter ett eget ställe i Frankrike.

Linda beskriver sig själv som en periodvis ”Hemnet-knarkare” och började leta intensivt efter olika objekt.

– Jag letade helt hysteriskt. Ett tag drömde jag om ett hus i skärgården. Sommaren innan vi ­köpte huset i Frankrike budade vi på en ö i Hjälmaren utanför Arboga. Det var ett arrende med en liten frigge­bod utan el och vatten. I dag är vi så glada att vi inte fick den. Det hade varit förfärligt att sitta på en ö utan toalett i ­Hjälmaren med tonårsbarn.

Av en slump började de i ­stället titta på bostäder utomlands och insåg snabbt att man kan få ­betydligt mer för pengarna än i Stockholms skärgård.

Efter en natt på hotell i den lilla byn Haut-de-Cagnes återvände paret till stenhuset på cirka 100 kvadratmeter fördelat på fyra våningar. Nu tittade solen fram och allt kändes plötsligt annorlunda.

– Barnen kunde få en egen våning, och både köket och ­badrummet var relativt nyrenoverade, säger Linda och tillägger att huset kanske inte var den klassiska franska drömmen, men ändå tillräckligt bra.

Föll för byn snarare än för huset

Trots tveksamheterna slog de till, något de aldrig har ångrat.

– Efter barnen är det här det bästa vi har gjort. Framför allt fastnade vi för platsen och byn. Den är helt magisk. Egentligen var det nog byn vi föll för mer än själva huset, säger Christer.

Linda menar att närheten till flygplatsen har varit avgörande.

– Det tar bara ungefär femton minuter med bil till Nice Côte d'Azur Airport.

Christer berättar att han till och med gått från flygplatsen en gång.

– Det tog ungefär en timme. Och det är väldigt smidigt att ta sig hit. Det går direktflyg från Stockholm och sommartid även från Göteborg.

Men familjen väljer ofta att bila ner.

– På vägen ner fyller vi bilen med byggmaterial och inredning, och på hemvägen blir det mest ostar och vin. Vi brukar räkna med ungefär 24 timmars körning. Förra sommaren tog det 30 ­timmar med elbil eftersom vi stannade så ofta för laddning, fika och toalettbesök.

Haut-de-Cagnes betyder ­”övre Cagnes” och syftar på den medel­tida bydelen i Cagnes-sur-Mer, belägen mellan Nice och Cannes.

Vin-vanan är en utmaning för svenskar

Här slingrar sig smala kullerstensgator upp och ner längs bergssluttningen mellan gamla stenhus med typiska franska fönsterluckor. På fasaderna klättrar murgröna och vinrankor, vilket ger byn en charmig och tidlös atmosfär.

– Värmen är själva grejen. Folk blir öppnare och umgås utomhus på ett helt annat sätt. Det är en lugn by och den har utsetts till det tryggaste samhället i området flera år i rad.

Byns centrum är bilfritt och på torget spelar äldre män boule medan restaurangerna fylls av gäster som äter och dricker långt in på kvällen.

– Vi har märkt att svenskar ofta har ett helt annat förhållande till alkohol än fransmän. Fransmännen tar gärna ett glas vin till maten och sedan är det bra. Svenskar som flyttar hit vill däremot gärna leva ”hela Frankrike-drömmen” med ost och vin varje dag. Utmaningen är kanske att stanna vid ett glas, säger Christer och skrattar.

Jobbar på distans

Fem år har gått sedan familjen skrev på kontraktet och i dag tillbringar de omkring 60 nätter om året i huset. Eftersom båda kan arbeta på distans är det främst barnens skolgång som styrt ­vistelserna.

– Men nu tar vår son studenten och vår dotter är 16 år, så framöver blir det möjligt att åka ner även under lågsäsong. Maja och hennes kompisar ska faktiskt snart åka ner själva och bo i ­huset, berättar Christer.

När familjen flyttade in ­väntade samtidigt ett omfattande renoveringsarbete.

– Flera väggar var målade i lila och cerise och mycket var rena fuskbyggen. Man hade satt upp gipsskivor och målat med vattenfast färg, så allt fick rivas ut.

Huset, som är byggt i sten med mycket tjocka väggar, är dess­utom långt ifrån rakt.

– Hela huset har liksom bågnat med åren. Det känns nästan som att bo i en båt. Det skiljer ungefär femtio centimeter mellan vissa nivåer, så det är väldigt svårt att kakla rakt. Källarvåningen var brunmålad och uppbyggd som en bar när vi köpte huset, men den har vi gjort om helt.

Ser en glimt av Medelhavet

Efter flera års arbete känner de nu att huset verkligen blivit deras eget.

– Vi älskar vårt hus. Och vet du vad vi upptäckte? Från Oscars lilla fönster på översta våningen kan man faktiskt se en liten glimt av Medelhavet – om man lutar sig ut så långt man vågar, säger Linda och skrattar.

Linda, som i grunden är arkeo­log och historieintresserad, har försökt ta reda på husets exakta ålder. Hon har pratat med borgmästaren och försökt hitta gamla handlingar, men dokumen­tationen finns arkiverad i Paris.

– Det man vet säkert är att ­huset byggdes före Napoleons tid. Man tror att det är från sent 1600-tal, säger Christer.

I källaren finns fortfarande gamla järnringar kvar i väggarna. Nästan alla hus i byn har sådana ringar kvar, antingen inne i huset eller utanpå fasaden. Där band man fast åsnor förr i tiden. Linda berättar att det också är därför byn är uppbyggd med trappor och långa avsatser.

– Åsnorna behövde kunna ta sig upp för de branta backarna.

Drömmer om nästa projekt: En ruin

Samtidigt som paret trivs i huset är de medvetna om att fyra våningar och branta trappor kanske inte är ett boende att åldras i.

– Jag har egentligen haft en plan från början, säger Linda och ler.

Planen är att hitta en ruin i samma område och skapa ett nytt drömboende från grunden. De hoppas hitta något som ingen annan vill köpa. Ett riktigt renoveringsobjekt där man måste göra precis allt.

– Då skulle vi kunna bo i vårt nuvarande hus och varje dag gå dit med en termos kaffe och ­bygga vårt drömhus, gärna med pool och parkering.

Däremot ser de inte framför sig att flytta permanent till ­Frankrike.

– Vi kommer alltid att vara skrivna i Sverige, inte minst av skatteskäl. Frankrike har väldigt många skatter och regler kring permanentboende och man får inte vistas där mer än 180 dagar om året utan att bli skattskyldig, säger Christer.

Samtidigt säger Linda att den svenska vintern blivit allt svårare att uppskatta.

– Sverige är fantastiskt, men de kalla månaderna är ganska gräsliga. Det är just då det är som skönast att vara här nere.

Vilka är de största utmaningarna ni har stött på?

– Det här är lite känsligt. Folk vill gärna ”komma förbi”, vilket förstås är jättekul. Vi älskar att visa huset och byn och är väldigt sociala människor. Men vi får se upp så att vi inte blir ett bed and breakfast. Så snart det blir fråga om övernattningar måste vi flytta runt och göra plats för gästerna. Det blir ganska mycket jobb att ta emot hela familjer, fixa lakan, handdukar, frukost och middagar. Samtidigt är vi ju här för att semestra – det är en ­balansgång.

Kan det inte bli extremt varmt under sommaren?

– I juli och augusti kan det vara 38–39 grader i skuggan. Då blir man nästan apatisk. I början kunde vi knappt andas, värmen slog emot oss som en vägg. Men märkligt nog vänjer man sig. Vi är tacksamma över att huset har luftkonditionering. Man tänker på de gamla damerna i byn som på sin höjd har en vanlig bordsfläkt. Att de klarar det är helt otroligt. Bäst är det egentligen i juni och under tidig höst.

Har ni förändrats som personer genom det här livet?

– Ja, faktiskt. Vi känner inte längre att vi bara turistar i Frankrike, vi känner att vi hör hemma. Och vi gillar känslan av att höra till.

De upplever också att livet blivit mer socialt och öppet.

– I Sverige känns det ibland som att människor stänger in sig mer ju äldre de blir. I Frankrike upplever vi nästan motsatsen.

Ganska snart efter husköpet började Linda och Christer ­skriva på en bok om livet i Frankrike, en personlig berättelse blandad med praktiska råd till andra som drömmer om ett hus utomlands. Samtidigt startade de kontot ”Detlillahusetifrankrike”.

– I början gjorde vi mest You­tube-filmer för våra vänner som var nyfikna på vår resa. Men när vi startade Instagramkontot i september 2024 ville vi inspirera och dela med oss av tips om hur det går till att köpa hus ­utomlands.

På senare tid har innehållet blivit mer humoristiskt.

– Vi tror att folk uppskattar att vi är personliga utan att bli för privata. Vi bjuder ganska mycket på oss själva, säger Linda.

Christer skrattar när han ­beskriver deras typiska följare.

– Det är kvinnor födda i slutet av 70-talet som heter Linda eller Malin. Och jag tror faktiskt att Frankrike-drömmen är extra stark hos kvinnor – inte minst efter hypen kring Je m'appelle Agneta.