Lindas mormor överlevde förintelsen: ”Hon fick lasta lik på flak”
Videon kunde inte hittas
Jag vill att hennes berättelser ska hållas vid liv så att människor aldrig ska glömma vad som hände, säger Linda Tegnebo, 46 år.
Krystyna Andersson föddes i Polen 1919 och växte upp i en fattig familj där pappan försökte livnära sig som kringresande konstnär. Hon hade två yngre systrar som båda blev utplacerade på olika bondgårdar i Tyskland, där de jobbade under kriget.
– Det var ett eländigt liv. Mormor jobbade också på gårdar och att mot betalning plocka löss av rika människor. Hon fick betalt per lus och kunde ibland knäppa med fingrarna för att lura dem att betala för fler, berättar Linda med ett leende.
– Hon var driftig och påhittig, min mormor. Krystyna träffade sin kärleken 1940 när hon var 21 år och de gifte sig. Han var chaufför som ofta fick köra tyskar.
Men även om Krystyna själv befann sig i en svår situation var det ingenting mot vad judarna utsattes för och hon kunde inte se på utan att göra något.
– Hon smugglade in mat i gettot. Metoden de använde var rätt smart. Först begav sig mormor ut på landet tillsammans med en judisk väninna och hämtade mat, sedan gömde de allt i en soptunna som de rullade in i gettot.
Vad kunde få någon att begå dessa grymheter
Krystyna hjälpte även en judisk granne och gömde människor i sin enrummare. Hennes väninna fick ligga under sängen.
– När hon fick besök av tyskar som misstänkte henne låtsades hon se orolig ut och frågade om hennes man som jobbade åt dem hade skadats. Då lämnade de henne ifred.
Men till slut räckte inte hennes listiga spel till. Krystyna greps av Gestapo, sattes i en godsvagn tillsammans med tusentals andra och anlände till vad alla trodde var ett arbetsläger som hette Auschwitz.
– Hon berättade att hon såg en stor skylt där det stod Arbeit macht frei. Nu hade hon ändå tur. Det visade sig direkt att en av läkarna som kontrollerade fångarna var en bekant till hennes pappa och han viskade till henne på polska att ljuga.
– Hon skulle säga att hon var sjuksköterska så att hon skulle få det lite bättre och framförallt kanske få leva. Att vara användbar betydde längre liv, berättar Linda.
Krystyna gjorde som han sa och sattes först på att ta hand om sår och raka huvuden. Hon förstod snart att hon kommit till ett dödsläger där mycket få förväntades leva efter ett halvår.
– Allt eftersom tiden gick fick hon göra de mest fruktansvärda saker, som att lasta döda och döende människor på flak som gick till massgravar. Hennes jobb var bland annat att ta hand om de döda som skjutits, människor som torterats men överlevt och att tvätta blodstänkta badrum och celler.
Läkaren smög till henne lugnande tabletter så att hon kunde sova, säger Linda.
Ångest och smärta
Hela vardagen gick åt att försöka undvika att bli avrättad. Men det var nästan omöjligt då lägervakterna hela tiden kom på nya sätt att roa sig och visa sin makt. Ena dagen kunde de bestämma att de tre kortaste och de tre längsta skulle dödas, nästa gång var tredje person i en rad av fångar.
– Hon berättade att de aldrig visste vad som skulle hända. Men trots detta vågade hon stå upp för sig själv.
En gång när vakterna beordrade kvinnorna att ställa upp sig nakna så vägrade hon ta av sig trosorna och skämtade om att hon inte kunde det med så snygga män framför sig.
Hon var tuff, men efteråt var de andra arga på henne för att ha riskerat deras liv. Samtidigt behövdes det ju inga logiska anledningar för att bli skjuten, berättar Linda. Krystyna levde sex månader på dödsblocket i Auschwitz innan hon förflyttades till Birkenau och fick sitt straff omvandlat till livstid. Där fick hon också sina siffror – 50649 intatuerade på sin arm. Hon jobbade med att plocka stenar på ett fält, men blev sjuk.
– De andra fångarna gömde undan henne under den tiden så att ingen skulle märka det. Sjuka blev dödade. Som tur var hjälpte läkaren från Auschwitz henne fortfarande med matpaket och annat. Krystyna blev bättre, men fick också en skada som skulle följa henne genom livet.
– Hon hade satt sig att vila på fältet och då slog en av vakterna henne över armen med en batong så att armen bröts av. Den skadan blev aldrig riktigt bra. Men ångesten och den psykiska smärtan hon fick leva med var värre. Krystyna fick se vidrigheter som ingen ska behöva uppleva.
– När hon bestämde sig för att skriva ner ner sin historia så väjde hon inte för något. Ingenting skulle få bli bortglömt, säger Linda.
En av de mer groteska händelserna var när SS-män tvingade en kvinna till samlag med en hund och en annan av Krystynas berättelser går tillbaka till en av hundratals uppställningar där en person saknades. Men den här gången var det inte sjukdom eller död som var orsaken.
När vakterna upptäckte henne tog de barnet i benen och drämde kroppen i kaminen
– Det var en kvinna som gömt sig för att föda sitt barn i en barack. När vakterna upptäckte henne tog de barnet i benen och drämde kroppen i kaminen, sedan sköt de mamman. Det är overkliga grymheter, men ändå så viktiga att återberätta, säger Linda.
– Man frågar sig vad som kunde få någon att begå dessa grymheter.
Vittnar om vakternas grymhet
Hon är enormt stolt över sin mormor som inte bara överlevt, utan även genom åren återberättat för skolklasser och andra för att hålla liv i historien.
För Krystyna överlevde mot alla odds. Hon förflyttades troligen först till Frankrike och sedan vidare till lägret i Ravensbrück i norra Tyskland där hon bland annat straffades för att ha lagt halm innanför sina kläder för att värma sig: Krystyna fick stå ute en hel kall natt utan kläder medan vakterna skrattade åt henne.
Det var ett under att hon överlevde och till slut kunde räddas av de vita bussarna där.
– De var som änglar från himlen, sa hon. Krystyna hamnade i Malmö och sedan Kristianstad. Hon var utmärglad, vägde 30 kilo och låg på sjukhus första tiden.
– Hon gömde sig fortfarande under sängen ibland. Väl i Sverige började hon kontakta sin familj i Polen och systrarna i Tyskland och otroligt nog levde alla. Men hennes man hade gift om sig när de sagt till honom att Krystyna dött.
– Det måste ha varit hemskt, men tyvärr pratade vi inte tillräckligt om det. Jag kan ångra det jättemycket. Idag har jag hundra frågor som aldrig ställts.
Krystyna placerades på en gård i Sverige, likt många andra överlevare. Hon blev kär i bondsonen och de gifte sig. 1947 föddes Lindas mamma Eva och totalt fick Krystyna tre barn, bland annat en dotter med Downs syndrom.
– Hon hängav sig verkligen åt sina barn. Men äktenskapet höll inte, säger Linda.
Mat viktigt för mormor
Det hon själv minns av sin mormor är hur viktigt det var med mat för henne. Hon lagade alltid mängder med rätter.
– Och hon sydde in pengar i kläderna, så när hon skulle ge oss barnbarn något gick hon till garderoben och sprättade lite. Hon var en överlevare som lärt sig knepen som behövdes när omgivningen inte skyr några medel att ge sig på dig på alla sätt som går. Linda växte upp med vetskapen om sin mormors historia, men som barn och tonåring engagerade hon sig inte som hon önskat.
– Jag ångrar det idag, för när hon dog 2007 fanns det en hel del okänt i hennes historia och nu finns ingen att fråga. Ändå har hon berättat mycket genom det hon skrev ihop och genom det hon sagt. Men det finns ämnen hon inte går in på och många tomma sidor kvar, förklarar Linda.
Jag såg aldrig henne gråta
Att alla har något att lära sig av Krystynas liv är hon säker på. Själv jobbar hon som lärare och ser det som sin uppgift att föra kunskapen vidare. Det finns mycket som vi behöver förstå för att det inte ska hända igen. Linda imponeras av hur hennes mormor kunde omfamna livet efter alla de skräckfyllda åren hon fick genomlida.
– Hon berättade hur de kvinnliga vakterna var absolut värst, men att hon ändå försökte se dem som människor. Mormor gjorde vad som krävdes för att överleva. Jag såg henne aldrig gråta. Mitt minne av henne är att hon nästan alltid var glad och skrattade mer än någon annan. Linda gjorde själv en omtumlande resa till Auschwitz och Birkenau 2005 tillsammans med sin mamma, pappa och äldsta bror.
– Det var svårt att ta till sig. Auschwitz är nästan som ett museum, Birkenau däremot ser ut som om det lämnades igår. Det är läskigare. Inget är tillrättalagt och betydligt mer ödsligt. Alla borde åka dit.