Lisa: Ultraljudet gav mig en chock

Se också: Det här är ofrivillig barnlöshet

Jag träffade min stora kärlek när jag var 35. Anders och jag längtade efter att få starta en familj tillsammans och året därpå köpte vi hus och började försöka bli med barn.

Ett halvår senare blev jag gravid. Det kändes underbart. Vi målade barnkammaren och kunde inte låta bli att börja köpa på oss grejer. I vecka 13 skulle vi göra kubtestet.

Visst var det lite nervöst, men vi var inte så oroliga. Vi såg mest fram emot att få uppleva ultraljudet. Våra närmaste visste att vi väntade barn, men vi hade planerat att lägga ut en bild från ultraljudet på Facebook och på så sätt berätta för alla andra.

Anders hade tagit ledigt från jobbet för att kunna följa med. Men ultraljudet blev en chock. Fostret var dött. Det var ett av våra mest fruktansvärda ögonblick. Det var som om en iskall dusch sköljde bort alla våra drömmar. Det var så bittert att komma hem till vår nymålade barnkammare. I hallen stod liggvagnen och väntade…

Jag fick abortpiller

Det som följde var en tid av chock och sorg. Kroppen hade inte förstått att den inte var gravid längre och det var så absurt att fortfarande ha symtom. Tydligen brukar de avta om fostret har dött, men så var det inte för mig.

Jag fick ta abortpiller i flera omgångar, men det hjälpte inte tillräckligt. Efter en månad fick jag göra en skrapning. Gynekologmottagningen i min hemstad är nerlagd, så jag fick åka till länssjukhuset. Ingreppet skulle göras av ett akutteam så jag fick ingen bokad tid.

Det slutade med att jag satt och väntade med en kanyl i armen i 16 timmar innan det blev min tur … Det var gräsligt. Jag hade i alla fall turen att få en underbar läkare och själva ingreppet gick bra. Efter några månader bestämde vi oss för att försöka igen.

Jag blev snabbt gravid. Vi var glada och lättade, men det var omöjligt att inte bli lite nojiga. Eftersom vi inte märkt att något var fel första gången var det svårt att lita fullt ut på kroppens signaler. Jag gjorde vad jag kunde: levde sunt, undvek stress och tog avslappnande promenader.

Så blev det dags för kubtest igen. När bilden av vårt foster dök upp på skärmen blev jag illamående. Den här gången var det ännu mindre. Och det var hjärtskärande uppenbart att där inte fanns något hjärta som slog. Samma sak hade hänt igen.

Blev jag äntligen gravid igen

Den här gången blev jag skrapad bara några dagar senare. Det var väl ett större ingrepp, eftersom jag inte påbörjat någon utdrivningsprocess med abortpiller, och dagen därpå låg jag däckad i smärta. De närmaste veckorna var det tungt att ta sig ur sängen om morgnarna. Vi ville nästan inte prata om det. Vi orkade inte ens tänka på att försöka igen.

Det här ville jag aldrig mer behöva gå igenom. Det gick nästan ett år innan vi gav det ett nytt försök. Vi sa ”tredje gången gillt”. Vi försökte slå allt det gamla ifrån oss och bara fokusera på här och nu.

Och det gick vägen. Sent frampå vårkanten kom hon till världen, vår lilla Selma. Att få hålla henne i våra armar, ta med henne hem … det går inte att beskriva.

Vi var, och är, i sjunde himlen. Om det inte blir fler barn för oss så gör det ingenting. Vi är oändligt lyckliga och tacksamma för det barn vi fått.