Det är ju över 22 missfall, men jag vet inte exakt hur många.
Vi fick ingen förklaring till varför det blev som det blev.
De hittade ingenting på undersökningar.
De kunde inte hitta någonting utöver vad de hade hittat i Sverige som inte var någonting egentligen.
Vi fick prova en medicin för att ta ner immunförsvaret en aning, men det blir alldeles för dyrt att göra det i längden.
Så det provade vi ett par månader och sen så la vi ner det.
Jag blev ju utbränd till slut.
Inte bara av detta, utan det var ju både jobbet och allting runt omkring också såklart.
Men det var ju en del av det.
Jag kände på mig att det skulle gå vägen.
Men vid vecka 13 fick jag en blödning, så då fick jag lite panik att ett av fostrarna skulle ha dött i magen.
Men det klarar sig.
Kroppen blev ju sämre och sämre.
Det blev ju inte bättre efter graviditeten, även om tyngden från magen var borta.
Jag fortsatte ju att ha ont.
Jättetråkigt att inte kunna njuta av att barnen är här.
Man får verk i kroppen och det kan ju påverka allt möjligt.
Det är ju inte så att det är så att det inte är så att det inte är så.
Det jag upplevde då var att jag var konstant som att jag åkte karusell och var jättedrött.
Och hade ont i huvudet och ont i ryggen.
Balansen var ju tillbaka och yrsen var borta.
Det var en jättestor skillnad.
Det var som att lyfta en dimma i huvudet som var borta.
Nu orkar jag ju mycket mer än vad jag gjorde tidigare.
Och kan vila mig pigg på ett annat sätt.
gu.se