Vår krönikör Lisbeth Lundahl tröttnade på alla cykelstölder – och slog tillbaka!
Din gamla O'boy-burk kan vara värd tusenlappar!
Jag känner samma barnsliga förtjusning över att susa fram på min trogna tvåhjuling som jag gjorde när jag var tio år och tyckte det var höjden av våglighet (som det hette) att inte hålla i styret. Visst, det skånska slättlandskapet är inte hojens förlovade land när det blåser men annars är det platt och fint.
Det som dock förmörkar cyklistens liv mer än motvind är det utbredda cykeltjyveriet. Med fyra barn vet jag inte hur många cyklar vi blivit av med i familjen. Tills jag slog tillbaka! Och stal en själv.
Jag bodde i en villaförort, arbetade som en galärslav och kom från en tjänsteresa med sista flygbussen. Från dess ändhållplats var det 20 minuters promenad i duggregn. Klockan närmade sig halv tolv när jag släpade min tunga rullväska genom natten. För att vinna tid genade jag genom en skogsdunge och vad får jag syn på inslängd i buskarna? En cykel.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
Jag fortsätter stigen framåt, fnysande åt det allmänna slarvet och kriminaliteten. Hojen var förstås stulen och därpå dumpad i naturen. Sedan stannar jag. Går tillbaka. Drar upp cykeln ur gräset, konstaterar att den är otroligt risig men olåst och med luft i däcken. Jag kopplar bort min hjärna och bara tar den. Baxar upp väskan på pakethållaren och rullar hem sista biten.
– Men mamma, säger min då tonårige son vantroget när han upptäcker stöldgodset nästa morgon. Om du förklarar var du hittade den så går jag och lägger tillbaka den.
– Äsch, svarar jag. Det är knappast den rättmätiga ägaren som slängt den där. Bättre att lämna in den till polisen.
Nu håller sig cykeltjuvarna borta
Veckorna förflyter. När jag ska ta tag i saken och går ut i garaget kan jag återigen konstatera att cykeln är ett vrak. Rostig, murken sadel, ett stänkskydd som sitter löst och skramlar. Vem vill ens ha tillbaka den? Värd max 50 spänn på en hittegodsförsäljning. Men den är förvånansvärt behaglig att cykla på. Jag oljar lite och finner att den enda ynka växeln passar just mina små benmuskler. Under rosten urskiljer jag texten ”Världsmästarcykeln”. Jojo.
Jag kommer aldrig iväg till polisen. Rishögen har hängt med mig genom olika flyttar i 20 år nu. Den har fått nedsättande kommentarer av A-lagare (”Du damen, det där var en sketen jonne!”) och blivit utskrattad i en cykelaffär.
Men det är just dess skabbighet som är finessen. Ingen vill stjäla den. Ingen fattar vilket glid den har. Dessutom har den fått ett prima lås, värt mycket mer än cykeln. En oslagbar kombination i vår laglösa tid. Bland de mammabudord jag försöker bibringa mina barn finns bland annat detta: ”Ditt cykellås skall vara dubbelt så dyrt som din cykel på det att du må behålla den.” Lyssnar de? Nej, men så får de sina cyklar stulna också!
Fast vem är jag att predika? Du, Världsmästarhojens ägare i början av cykeltjyveriets näringskedja, vem du än är – förlåt! Jag var så trött och utsläpad. Och jag var säkert inte ursprungstjuven. Kan mitt brott anses preskriberat?
