Liv: Kondomerna försvann – var min man otrogen?
Som gift kvinna på 43 år och mamma till två pojkar var jag knappast kondomtillverkarnas målgrupp. Ändå kunde jag inte äta p-piller – de påverkade mitt humör så mycket att min man och jag alltid hade använt kondom som preventivmedel.
De låg i en liten, anonym plastburk i vårt badrumsskåp, som jag fyllde på när det behövdes, och så hade det varit så länge jag kunde minnas.
På sistone hade det dock inte funnits något behov av att fylla på. Min sexlust var låg – och därmed borde kondomburken vara full.
Det var i alla fall vad jag förväntade mig när jag öppnade locket. Men där låg bara två blänkande plastförpackningar, och det förbryllade mig.
Samtidigt var jag inte helt säker på hur många som borde ha funnits. Det var ju ett tag sen jag behövde en.
Började kontrollera var min make befann sig
Jag bestämde mig för att hålla ett öga på burken, för jag kunde inte skaka av mig en obehaglig misstanke: Tänk om min man, Jeppe, använde kondomerna med någon annan?
Jag sa inget till någon. Kanske var det ingen stor grej. Kanske hade vi använt nästan alla kondomer utan att jag mindes det.
Men när jag, fjorton dagar senare, upptäckte att ytterligare ett kondom var borta, kunde jag inte längre blunda för att något pågick.
Under de följande veckorna förvandlades jag till en samvetslös privatdetektiv. Jag gjorde saker jag aldrig trott att jag skulle göra:
Jag kollade bilens GPS för att se vart Jeppe körde när han åkte till jobbet. Jag tjuvtittade när han skrev sms på mobilen. Jag luktade på hans skjortor för att se om de doftade av främmande parfym.
Och när han hämtade vår tonårsson Julius från fester sent på kvällen tog jag tid på honom – för att utesluta att han kanske smitit iväg till en älskarinna
Men trots mina ansträngningar hittade jag ingenting. Min man var nästan frustrerande pålitlig. Han körde till och från jobbet utan att ens stanna för att köpa en chokladbit på macken, och hans skjortor luktade – ingenting.
Ändå var den sista kondomen nu borta ur burken, och det kändes nästan som om någon spelade mig ett spratt.
Skämdes av skäm när han blivit påkommen
Svartsjukan rev och slet i mig, och jag sov inte på nätterna. I stället låg jag vaken och föreställde mig att Jeppe blivit kär i en kollega. Jag betedde mig konstigt, satt och grubblade eller letade efter bevis i varje samtal.
Till sist frågade min man mig rakt ut vad i all världen det var som pågick. Jag erkände och berättade hur kondomerna försvunnit ur burken utan att vi hade haft sex.
– Jag vill gärna veta vad i all världen det är som händer! sa jag spetsigt.
Ett ögonblick stirrade vi bara på varandra. Jeppe såg lite förvirrad ut. Jag studerade hans ansiktsuttryck noggrant och vågade inte släppa hans blick. Några sekunder gick – och sen spred sig det största leendet över hans ansikte.
– Herregud, sa han och tog min hand, medan han försökte kväva ett skratt med den andra.
– Det är inte alls som du tror. Det är bara Julius som har fått en flickvän.
Det tog några ögonblick innan jag förstod vad min man sa.
– Hon heter Isabella. Jag fick reda på det för några veckor sen och höll ett långt och pinsamt tal om blommor och bin, du vet – och om hur viktigt det är med kondomer, skrattade han. Men jag lovade att inte säga något till dig, för han ville berätta det själv.
Jag stirrade fortfarande på Jeppe, men började långsamt slappna av i axlarna. Min man hade ingen affär.
Tvärtom – min lille Julius hade blivit 17, fått sin första flickvän och inlett en karriär som kondomtjuv.
När min son kom hem senare samma dag, blev det dags för ännu ett pinsamt samtal om reproduktion och preventivmedel – men den här gången med tillägget att han skulle hålla tassarna borta från mina kondomer.
I stället lovade hans pappa och jag att ge honom mer veckopeng så att han kunde köpa egna.
Han höll på att dö av skam när jag nämnde det, och jag mindes plötsligt hur det var att vara 17 år.
– Och du, nästa gång du får en flickvän – kan du inte berätta det för din mamma? sa jag och petade honom i sidan.
– Okej, mamma, svarade han. Du får gärna träffa henne, om du bara lovar att inte vara pinsam.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.