Johanna: Mina grannar drev mig till vansinne

Efter reklamen: 5 tips för att minska din nervositet i sociala sammanhang

Jag var så glad när jag vid 32 års ålder köpte mitt lilla bostadsrättsradhus. Läget och storleken var perfekt för mig. Det fanns också en liten trädgård där jag föreställde mig att jag skulle koppla av efter en lång och hektisk arbetsdag, och den höga bokhäcken gav mig lite privatliv. Det fanns bara åtta hus i den lilla föreningen, och de andra boende tog väl emot mig. Jag kunde absolut se mig själv bo här i många år, tänkte jag.

Ungefär ett år efter att jag flyttat in fick jag nya grannar på högra sidan. De hette Henrik och Margareta. De var nyblivna pensionärer och hade just sålt en stor villa. Jag minns att jag gratulerade mig själv till att det inte var en högljudd barnfamilj med studsmatta i trädgården som hade flyttat in.

Till vardags arbetade jag som förskolechef, så även om jag tyckte om barn var min kvot fylld när jag kom hem.

Jag hälsade på mina nya grannar på inflyttningsdagen, och de verkade otroligt trevliga. Henrik pratade entusiastiskt om hur mycket de hade sett fram emot att flytta till en bostadsrättsförening och bli en del av gemenskapen. Han avslutade med att säga:

– Jag hoppas att vi tre kommer att ses mycket.

Hade längtat efter att bli farmor

relationerMarianne: Min sons besked fick mig att gråta

Jag tänkte inte så mycket på kommentaren. Vi skulle ju ändå springa på varandra då och då på parkeringsplatsen och ses på föreningens årliga sommarfest. Men det skulle snart visa sig att mina nya grannar hade helt andra förväntningar på vad ett gott grannskap innebar än jag hade.

Redan dagen därpå ringde det på dörren. Utanför stod Margareta med en långpannekaka. De hade fått så mycket över från flyttdagen så hon undrade om jag ville ha lite. Jag var egentligen på väg ut genom dörren, men tog emot kakan och tackade så mycket.

Innan Margareta gick bjöd hon in mig på kaffe dagen efter.

Jag hade väl föreställt mig att ett par pensionärer skulle behöva några veckor på sig för att komma i ordning efter en stor flytt. Men deras dotter och svärson, som hjälpt till på flyttdagen, hade även hjälpt till att packa upp lådor och hänga upp tavlor, så huset såg redan väldigt hemtrevligt ut.

Margareta for energiskt omkring och förberedde kaffe och mer kaka, medan Henrik berättade om deras planer på att göra om trädgården.

Över kaffet berättade paret om sin familj. Deras enda barn, dottern, var i samma ålder som jag.

– Men hon bor en och en halv timmes bilresa bort, så vi träffar henne tyvärr inte så ofta som vi skulle vilja, sa Henrik och såg uppriktigt sorgsen ut.

Men nu såg de som sagt fram emot att bli en del av gemenskapen här. Henrik hade redan anmält sig till att klippa häcken för hela föreningen, och Margareta ville gärna organisera en trädgårdsdag. Jag gick hem med en smått deprimerande känsla av att mina två äldre grannar hade mer energi och entusiasm än jag någonsin haft.

Blev för mycket av det goda

Under de följande veckorna pratade jag mycket med Henrik och Margareta. Varje gång jag mötte någon av dem på parkeringsplatsen eller utanför huset, kom de genast fram för att småprata. De ringde också regelbundet på min dörr. Ibland var det för att låna något, men oftast kom de med kakrester, överblivna hallon från trädgården eller för att fråga om jag hade något trädgårdsavfall som Henrik kunde ta med till återvinningsstationen i sin släpvagn. Jag blev också inbjuden flera gånger på kaffe eller till och med drinkar på terrassen.

– Det är ju grannen på andra sidan häcken som det är allra viktigast att komma överens med, skrattade Margareta.

Allt var otroligt gulligt och vänligt, men det började också kännas som för mycket. Faktiskt kände jag mig lite förföljd. Jag började kolla ut genom köksfönstret för att se om Henrik eller Margareta var ute innan jag lämnade huset och smet över till bilen.

”Man ska tänka sig väldigt noga för...”

relationerJulia: Jag tvivlade på att han var min far – tog ett dna-test

Ibland orkade jag helt enkelt inte småprata i en kvart – för att inte tala om risken för ännu en kaffeinbjudan. När inbjudningarna ändå kom, hittade jag allt oftare på ursäkter.

En dag hade jag haft en särskilt krävande arbetsdag med många sjukskrivningar bland personalen och konflikter mellan två föräldrar. Det hade varit stressigt, och som så många gånger tidigare blev jag smärtsamt medveten om att jag var en ganska ung chef.

Tanken på att bo kvar blev outhärdlig

Jag hade precis slagit mig ner i soffan när det ringde envist på dörren. Jag misstänkte direkt att det var Henrik eller Margareta. Irritationen bubblade upp i mig. Kunde de inte bara ge mig en stunds fred? Jag bestämde mig för att låtsas att jag inte var hemma. Efter några sekunder slutade ringklockan att ljuda.

Senare bytte jag om till bikini och la mig på solstolen i trädgården. Jag hade knappt hunnit blunda förrän det prasslade i häcken och jag hörde Henriks glada röst. Han måste ha ställt sig på en trädgårdsstol, för plötsligt stod han och tittade in över häcken.

– Vi tänkte väl att du var hemma. Jag ska till att klippa bokhäcken och ville bara höra om det är okej med dig om vi klipper ner den mellan oss lite, så att vi får in mer sol?

Jag drog automatiskt upp en handduk framför mig och mumlade något om att jag behövde tänka på saken.

Jag gav upp den dagens solande. I stället tog jag en lång promenad där jag blev allt mer upprörd över mina nya grannar. Varför kunde de inte själva inse att de betedde sig gränslöst? Jag kände alltmer att jag inte fick vara ifred i mitt eget hem. När jag skulle ut till bilen smög jag nästan längs husväggen som en tjuv för att slippa fastna i ännu ett samtal.

Plötsligt kändes tanken på att bo kvar i många år helt outhärdlig. Jag var helt enkelt inte tillräckligt social för det här.

Sa till slut ifrån

Dagen därpå tog jag ett djupt andetag och sa till Henrik att jag ville ha kvar bokhäcken mellan oss som den var, och att jag helst inte ville att de tittade över häcken på det där sättet. Han verkade förvånad, men accepterade det. Efter det började jag tacka nej till inbjudningarna, och med tiden avtog deras ivriga kontaktförsök.

Det värsta var att jag inte ens kunde njuta av lugnet, för nu fick jag i stället fruktansvärt dåligt samvete. De menade ju inget illa. Samtidigt hade jag en känsla av att Henrik och Margareta sökte en slags ersättning för sin dotter i vardagen.

Rädd för att göra dem besvikna

relationerEmma: Jag har dåligt samvete inför barnens sommarlov

Nu när jag hade sagt ifrån, hade vår vänliga relation förvandlats till något mer obekvämt. De verkade på något sätt lite besvikna på mig som granne. Men vad var alternativet? Jag orkade inte vara deras ersättningsdotter, och jag hade helt enkelt inte energin att umgås med mina grannar hela tiden.

Och så en dag insåg jag något. Det hade varit ännu en hektisk dag på förskolan, och jag hade snäst både åt barnen och mina kollegor. När jag satt i bilen på väg hem började jag plötsligt gråta. Det var inte så här jag ville vara – sur, utbränd och asocial.

Jag hade varit så stolt när jag fick jobbet som chef, men det hade inte blivit som jag trott. Det hade varit yrkesmässigt utmanande, visst, men det hade också slitit alldeles för mycket på mig personligen.

Insåg att det inte var grannarnas fel

När jag kom hem var jag fullständigt utmattad och drog mig undan från omvärlden. När träffade jag senast mina vänner, eller hade ett vänligt ord över till de andra i föreningen?

Den kvällen skapade jag en jobbagent så att jag kunde få mejl om nya jobb inom mitt område. Redan två dagar senare hittade jag ett jobb som vanlig förskollärare i en ur och skur-förskola. Lönen var lägre och restiden längre, men tanken på att få vara ute i naturen hela dagarna – och slippa tänka på budgetar och vikarieproblem – avgjorde saken. Jag sökte direkt.

Jag hade ingen bakgrund inom natur eller djurliv och trodde inte att jag skulle bli kallad till intervju. Men det blev jag – och jag fick också jobbet. De ville ha unga, friska krafter, sa de, och jag tackade ja med en gång.

När jag senare sa upp mig som chef kände jag mig omedelbart tio kilo lättare.

Lite drygt en månad senare började jag på mitt nya jobb, och min nya vardag tog form. I början sov jag massor efter jobbet, trött av all frisk luft. Men det var en bra sorts trötthet, och snart kände jag att jag snarare fick mer energi av det.

Jag började träffa mina vänner oftare igen, och jag anmälde mig också till handboll varje onsdag tillsammans med en av dem. Jag insåg hur mycket jag faktiskt hade saknat att vara social och komma ut lite.

Efter reklamen: Ida och Inka trotsar ålderbarriären - är världens bästa grannar

Förändringarna gjorde också att jag fick mer ork att småprata med Henrik och Margareta när jag stötte på dem, eller att tacka ja när de bjöd in mig.

I dag har jag en bättre balans mellan arbete och fritid, och jag har blivit en mer leende och utåtriktad version av mig själv. Faktiskt sådan som jag var förr, innan jag blev chef. Ibland skickar jag mina ihärdiga grannar en varm tanke. För även om de drev mig till vansinne, fick de mig också att inse att jag behövde omprioritera i livet. Utan den insikten hade jag gått in i väggen förr eller senare.

Samtidigt gläds jag åt att Henrik och Margareta nu har fått nya grannar på andra sidan. Ett par i 50-årsåldern som är minst lika sociala som de. De springer glatt in och ut hos varandra och har nyligen köpt gemensamma trädgårdsredskap.

Häromdagen berättade Henrik för mig att de fyra planerar en gemensam vandring i de skotska högländerna. Det är bra. Nu kan de stilla sitt sociala behov – tillsammans.