Livet utan barnbarn: ”Jag känner mig dum och skamsen”

Porträtt av Maria som berättar om sorgen kring att inte ha barn eller barnbarn
Två av tio kvinnor över 60 år har inga barnbarn. Maria, som själv är barnslig och alltid älskat barn, är en av dem. Trots sorgen söker hon ”livets efterrätt” på annat håll.

Maria Norlén öppnar dörren på första signalen och bjuder in i sitt härliga vardagsrum. Hon är en kvinna som både är musikalisk och har stor känsla för poesi och konst. Och som alltid har jobbat med barn. Men hon har varken barn eller barnbarn och det är just det som vi träffats för att prata om.

– För det första så mötte jag aldrig någon man som jag ville skulle vara far till mina barn, även om jag hade flera förhållanden så prickade jag inte rätt.

– Det handlade naturligtvis om mig själv också för jag var inte så säker på att jag skulle kunna ge ett barn så mycket, säger Maria.

Annons

Maria har glimten i ögat och en varm humor och är en reflekterande kvinna.

Jag är inte rädd för sorgen och på sätt och vis gör den mig fri

– Det är klart att jag har funderat på och sörjt mycket för att jag blev barnlös och inte är det en sorg som går över med åren. Men genom sorgen har jag faktiskt gjort en del vinster, jag har kommit närmare mig själv och tillåtit mig att vara ledsen. Jag är inte rädd för sorgen och på sätt och vis gör den mig fri.

Maria har musiken som sin bästa vän och stora begåvning och när det var dags för henne att utbilda sig så valde hon att bli musikledare, men sadlade om och följde istället sin andra stora kärlek i livet: barn.

Annons

– Jag var ofta barnvakt då jag var tonåring och märkte hur mycket barn jag har kvar inom mig, det och min stora fantasi gjorde valet självklart. Jag blev barnskötare och sedan förskollärare, ett bättre yrke hade jag inte kunnat få för jag har alltid känt mig så nära barn, faktiskt närmare dem än vuxna ibland.

Hjälpt många barn

Maria kom att jobba på flera olika förskolor under sina nära trettio år i branschen.

– Tänk så mycket barn jag har mött, hjälpt och stöttat och inte minst lekt med under alla fina år. De har betytt så oerhört mycket.

De sista åren Maria jobbade var hon extra resurs för barn som var fysiskt eller psykiskt funktionsnedsatta. Hon tog hand om flera olika barn.

Annons

– Jag tänker särskilt på en gravt handikappad flicka som jag jobbade för i sju år. Hon kunde inte prata så vi hade en ordlös kommunikation där vi förstod varandra så väl. Hon lärde sig att gå och älskade att springa. Vi har fortfarande kontakt och åker på utflykter, hennes föräldrar är mycket måna om mig och det känns så fint att finnas för dem. En liten pojke var jag också resursperson för och fast att det är åtta år sedan sa hans pappa när jag stötte ihop med honom på gatan nyligen att pojken fortfarande pratar om mig. Vi fick också så fin kontakt.

Porträtt av Maria som berättar om livet utan barn och barnbarn.
Trots sorgen över att inte ha barn och barnbarn ser Maria fördelarna med att ha så mycket tid.

Även om Maria trivdes på förskolorna var det svårt ibland när far- och morföräldrar hämtade barnen.

– Då kunde det välla upp en sorg inom mig över att inte ha fått egna barnbarn. Likaså fick jag höra av föräldrar att jag inte skulle ha några synpunkter eftersom jag inte har egna barn. Det var sårande.

Jag kände mig så utanför

Hennes saknad efter barnbarn är lika stor som efter egna barn.

– Jag minns när jag var i den åldern när alla andra blev gravida och födde barn som förfärlig. Jag kände mig så utanför. Och den känslan är likadan inför att inte ha några barnbarn.

Det kan hända att barn ropar ”mormor” efter mig för att jag antagligen påminner om deras mormor. Då kan jag låtsas inför mig själv att jag har barnbarn, säger hon och skrattar.

Hennes egna mor- och farföräldrar träffade hon inte så mycket.

– De bodde i en annan del av landet. Ändå är det klart att jag känner att jag så gärna skulle ha velat föra över mina tankar på mina barnbarn, ge dem impulser och vägledning. Jag har alltid velat bli den mormor som jag själv inte hade.

Acceptans och sorg över livet

Hon kan känna sig både dum och skamsen när hon svarar nej på frågan om hon har barn eller barnbarn.

– Jag tror egentligen inte att andra tycker att jag är konstig utan det ligger hos mig själv och blir någon slags omskrivning av min sorg.

– Det har hänt att jag inte riktigt känt om det är självklart att jag sitter vid ett bord bland andra kvinnor i min ålder som har barnbarn. Men jag sätter mig där ändå för jag vet egentligen att det bara handlar om min känsla.

Flera av Marias väninnor har barnbarn och hon har alltid känt sig så välkommen att vara en del av deras liv.

Maria får naturligtvis se barnbarnsbilder i mobiler, och ibland blir det avigt.

– Det är ingen idé att göra en stor sak av det för ingen vill ju mig något ont. När andra pratar barnbarn refererar jag till mina förskolebarn.

Maria jobbar mycket med sig själv; att försonas med sin situation, hon har deltagit mycket i samtalscirklar om livet.

– Jag har en sida som är sorgsen och en sida som är accepterande. Och så har jag accepterat att jag inte kan acceptera allt som varit i mitt liv. Jag får gå vidare ändå och det går rätt så bra om jag får säga det själv.

Sedan hon blev pensionär kan hon känna att det är så skönt att få slippa ansvaret för barnen och få ge sig hän åt sina intressen. Hon har många strängar på sin lyra och lever ett aktivt liv.

Jag har en sida som är sorgsen och en sida som är accepterande

– Jag har ingen lust att stänga in mig, jag öppnar dörren och låter livet ta fatt i mig. Jag har tusen intressen där musiken och poesin spelar en stor roll. Jag skriver poesidagbok varje dag sedan många år och spelar klassisk gitarr, sjunger i kör, går på skrivarkurser och jobbar som volontär i en kyrka. Dessutom umgås jag med vänner och bjuder gärna hem på middag. Det ger mig så många fördelar med att ha så mycket tid, jag har verkligen börjat öppna mig för andligheten och det ger mig väldigt mycket.

Maria tycker inte att hon är mindre värd för att hon varken har barn eller barnbarn.

– Mitt värde kanske ligger i det att jag tror på att jag kan utvecklas och det passar min nyfikna sida väldigt bra, säger Maria.

Terapeuten: ”Viktigt att tillåta känslor”

Ann Eberstein, auktoriserad gestaltterapeut, säger att det finns flera sätt att få frid med sin längtan efter barnbarn.

– Ofta ger den sig i uttryck som en tomhet inom en själv och då behöver man vara vänlig och förstående mot den längtan och minnas att det inte är farligt att känna besvärliga känslor. Säg ”jag förstår att jag är ledsen, jag känner att något är halvt och så får jag känna”.

Det kan också fint att ta avsked från de barnbarnen som inte blev.

Svartvit bild av Ann Eberstein, auktoriserad gestaltterapeut.
Ann Eberstein, auktoriserad gestaltterapeut.

– Man kan hitta en vacker plats i naturen där de ofödda barnbarnen bor. Det kan göra det lättare att acceptera och leva med känslan av saknad.

Ett annat sätt kan vara att prata med vänner om sin saknad, prova då med en vän som du har förtroende för och berätta i lugn och ro så ärligt du förmår.

– När du berättar om dina behov och tar ansvar för dem är det så förenklande för alla inblandade.

Ann anser att det är viktigt att tillåta alla sina känslor.

– Man kan faktiskt hata att väninnorna har barnbarn samtidigt som man är glad för deras skull. Vi kan ha två känslor parallellt och det är ju helt okej.

Acceptans viktigt

Det är viktigt att se att det är känslor vi har och inte sanningar, säger Ann.

– Det är upprörande att det slarvigt tros att meningen med livet är att ha barnbarn och underförstått att de barnbarnslösa saknar mening. Fundera på vad är det som gör just ditt liv meningsfullt? Vi behöver alla ha en nyfikenhet och respekt för varandras liv oavsett hur vi lever.

– Det är lättare att bli vän med andras barn och hjälpa till som extramormor ibland om man först har accepterat sin egen sorg över att inte ha barnbarn.

– Gör andra saker med väninnorna, gå på teater eller bio, se till att det finns annat än barnbarn att prata om. På så sätt tar man lite chefskap för hur umgänget kan se ut. Det kan också vara fint att bilda en grupp med andra barnbarnslösa. Mötet med de ”lånade” barnen blir då inte ett subsitut om man först accepterat sin egen sorg. Det är bland annat därför acceptensen är så viktig.

Att kontakta en terapeut kan vara lösningen för en del.

– Det är skönt att få ösa ur sig därför att man sedan har lättare att känna närhet och glädje. Det passar inte känslor att vara instängda, avslutar Ann.

Av Kicki Biärsjö

Foto: Theresia Köhlin 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: