Louice: Den midsommaren var en av de värsta i mitt liv – fick nog av mitt äktenskap

Juridikexperten: Det här bör du tänka på vid en skilsmässa

Jag hade varit gift med Ralf i över tio år när jag började känna mig kvävd och fången i vårt äktenskap. Om sanningen ska fram hade jag egentligen inte valt äktenskapet själv, utan mer eller mindre pressats till det av mina föräldrar. Jag kom från vad som brukar kallas en ”fin familj”, och det förväntades helt enkelt av mig att jag efter en passande universitetsutbildning skulle gifta mig med en välbeställd man och bli mor och hemmafru.

Till en början hade jag ingenting emot mitt nya liv. Ralf var visserligen gammaldags, men han var snäll och ömsint och jag stortrivdes i vår vackra villa som jag kunde inreda helt efter min egen smak. Pengar fattades aldrig. Dels hade jag egna pengar,
dels tjänade Ralf mycket bra som överläkare på en privat läkar­klinik, och jag kunde unna mig allt jag någonsin kunde önska.

När våra barn Linus och Linnea kom till världen anställde vi en jättebra barnflicka, så jag hade fortfarande väldigt mycket frihet.

Han lyssnade aldrig på mig

Samtidigt ställdes det också en hel del krav på mig. Jag skulle vara representativ och arrangera fester och middagar för Ralfs kollegor och andra bekanta, och det förväntades att jag skulle vara välklädd och gladlynt även när jag inte alls mådde bra.

Inte heller gillade jag att Ralf på eget bevåg ordnade så att våra barn fick gå på internatskola. Men han lyssnade inte på mina protester och så var det ofta. Visst, han pratade med mig om allt, men lyssnade, det gjorde han inte. Och till slut började jag känna att jag fått nog.

Min vantrivsel kom gradvis men nådde sin kulmen en midsommar för ett par år sedan, då Ralf hade bjudit in några utländska kollegor på en stor fest hos oss. Som vanligt förväntade han sig att jag skulle stå till tjänst med markservice och ett glittrande glatt humör, men jag hade drabbats av en segdragen sommarförkylning och mådde pyton.

Sa att jag ville skiljas

Trots det vägrade han att ställa in festen och jag tvingades proppa i mig mängder med febernedsättande och hostmedicin för att över­huvudtaget orka stå på benen.

Det var en av de värsta midsommaraftnarna i mitt liv och jag kände nu att jag måste förändra det. Dagen efter bubblade allt mitt missnöje upp inom mig och jag insåg vad jag måste göra.

När jag sa rakt ut till Ralf att jag ville skiljas intog han först en överlägsen attityd och kallade mig ”hysterisk”. Inte förrän jag började packa en väska förstod han att det var allvar och för första gången på länge – kanske någonsin – satte vi oss ner och pratade på riktigt, en dialog där även han lyssnade.

Han var också ett offer

Nu tog han plötsligt in allt jag hade att säga, om känslan av att kvävas av att bara vara hemma hela tiden, kraven på att jag alltid skulle vara representativ och glad, och min ilska över att han på egen hand beslutat om barn­ens skolgång.

För första gången fick jag gehör för mina tankar och åsikter och det förändrade allt. Jag insåg nu att även Ralf på sitt sätt var ett offer för omgivningens förväntningar och inte nödvändigtvis betedde sig som han gjorde för att han tyckte det var rätt.

Det som börjat som den värsta midsommaren i mitt liv blev till den bästa. Vi pratade, lyssnade och pratade ännu mer, och när midsommardagen gick mot natt slog vi oss ner i trädgården och njöt av solnedgången tillsammans.

Livet blev lättare

Det är ingen överdrift att säga att den midsommaren förändrade allt, för oss båda. Kärleken mellan oss var fortfarande stark och när vi började hitta tillbaka till varandra blev livet lättare att leva. Ralf började slappna av mer och själv drog jag nytta av min universitetsutbildning och skaffade mig ett jobb.

Den där känslan av att vara fången försvann allt mer och snart var jag nöjd och glad i äktenskapet igen.

Efter ett par år sålde vi villan och flyttade in i en mindre lägenhet, vilket gjorde att vi kunde köpa ett litet torp på landet. Det är där vi firar midsommar nu för tiden, bara Ralf och jag och barnen. Och det är det mysigaste jag vet.