Lussan: Så gick det till när jag blev en sticktant
Efter ett långt och givande yrkesliv som sjuksköterska njöt jag av pensionärslivet hemma tillsammans med min man.
Vi var fortfarande pigga och rörliga och hade många järn i elden. Men jag njöt av att kunna sova så länge jag ville på morgnarna.
En solskensdag när jag var i trädgården hälsade min granne Lisa på mig över häcken.
Vi hade känt varandra sedan våra barn var små och följt varandras liv på nära håll. Nu berättade Lisa att man efterlyste ”sticktanter” till fritids.
Det var ett projekt som gick ut på att man som frivillig avsatte en och en halv timma varannan vecka för att lära barnen att sticka.
Eftersom Lisas barnbarn, liksom mina, var på väg att bli vuxna tyckte hon att det hade varit trevligt att få umgås med små barn igen.
Hon hade redan anmält sig men det saknades fler frivilliga och Lisa föreslog att jag skulle följa med.
På så sätt kunde vi dela glädjen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag kunde visserligen sticka, även om det inte var något jag ägnat mig särskilt mycket åt, men att binda mig till att ställa upp varannan vecka för barn jag inte kände, var jag tveksam till.
Barnen är intresserade av stickning
För Lisas skull lät jag mig övertalas. Jag kunde ju alltid backa ur senare.
När vi kom till fritids var det som ett enda stort larmande kaos med barn mellan sex och tio år som myllrade runt överallt.
Pedagogerna som hälsade oss välkomna hade inte mycket tid för oss. De hade mer än nog med att försöka samla ihop det lilla stickintresserade gäng som anmält sig.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Vi satte oss vid ett runt bord och plockade fram stickor och garn. Vi försökte göra oss hörda i oväsendet för att visa barnen hur man lägger upp maskor, men de var mest upptagna med att överrösta varndra.
Yra av allt oväsen packade vi efter en halvtimma ihop och gick hem.
Nej, det här var ingenting för mig. Men Lisa övertalade mig ändå att ge det en andra chans.
Och det var enbart för hennes skull som jag träffade barnen på fritids en andra gång, med samma scenario.
Stickar som en sticktant
Men trots att det pratades mer än det stickades kom vi denna gång att lära känna barnen lite bättre och de började att kalla oss vid förnamn.
Tredje gången möttes vi av barnens glada hälsningar och generösa och omedelbara kramar och de var svåra att motstå.
Lisa och jag fortsatte våra sticklektioner och allt eftersom slappnade barnen av.
De dämpade sig runt bordet och knåpade på med sin stickning. De invigde oss i sina tankar och gav oss en inblick i vad det vill säga att vara i deras ålder.
Det var ju länge sedan vi själva hade så unga barn omkring oss och i motsats till den stressade personalen hade vi tid att lyssna på varje enskilt barn och kunde sedan, efter en och en halv timme, gå hem och vila öronen.
I dag är det ett år sedan Lisa övertalade mig att bli frivillig sticktant och det har visat sig att de tre timmarna i månaden har fallit väldigt väl ut.
Barnen uppskattar umgänget med oss och vi uppskattar det till intet förpliktigande sällskapet av dem.
Ibland när jag handlar i vår lokala livsmedelsaffär hör jag en glad och ivrig barnstämma som hejar på mig och som högtidligt presenterar mig för sin mamma eller pappa som sin egen sticktant.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]