Madelens svåra barndom har satt spår: ”Kan jag överleva så kan alla”

En ung kvinna med piercing i läppen ler lätt och tittar in i kameran.

Madelen hade en tuff uppväxt, men hon har till slut hittat ut på andra sidan.

Susanne Stamming
Det var en ständig flytt mellan fosterhem och barnhem. Madelen växte upp under svåra förhållanden och utsattes för övergrepp. I dag har hon lyckats få ett fungerande liv. Här är hennes berättelse.

Madelen Wikström har en barndom man inte önskar någon människa. Den har satt sina spår, ändå står hon här – en överlevare.

– Jag tror verkligen på att man blir starkare av motgångar, men det är klart att helst hade jag också velat ha en tryggare uppväxt, säger hon.

I famnen har Madelen en stor ödla – en skäggagam och det är bara ett av husdjuren i hemmet. Hon släpper ner ödlan på golvet och den springer några snabba rundor över det hala golvet innan det är dags för en vilostund i terrariet.

Madelen föddes i mars 1989 och redan som bebis hade hon hälsoproblem. Hon var bara sex veckor gammal när hon blev inlagd på sjukhus. Läkarna trodde inte att hon skulle överleva, men hon visade prov på kämparglöd.

En glad liten flicka med näsgrimma på grund av lungproblem.

Som liten hade Madelen problem med lungorna, läkarna trodde inte att hon skulle överleva.

Privatbild

– Det var en svaghet i lungorna som gjorde det svårt att andas, förklarar Madelen och tillägger att hon kan känna av det lite även idag.

Hon kom hem till sina föräldrar och sin äldre bror på permission från sjukhuset, men återvände till sjukhuset med smutsiga kläder och blöjor som inte blivit bytta.

– Det var ett tumult hemma med mycket missbruk och en gång kom till och med insatsstyrkan genom dörren, berättar hon.

Bodde i fosterhem

I slutet av 1990 hamnade Madelen på fosterhem, det första av många. Hennes lillasyster som föddes två år senare följde efter. Annars var syskonen oftast åtskilda.

– På flera av dessa hem hände konstiga saker och vid ett tillfälle tror jag att det var övergrepp. Man minns bara att man mår riktigt dåligt – inte varför.

Madelen gjorde mycket konstigt för sin låga ålder: red på dammsugaren och band sina fötter. En utredning visade att hennes beteende var avvikande överlag.

Se också! Caroline om våldet: "Han kissade på mig och mamma"

Hos en familj blev hon instängd i en sportbag och knuffad nerför trappan av familjens biologiska barn. Hon blev tvingad att äta tills hon fick kväljningar och en fosterhemsmamma satte Madelen i bilen, körde ut henne på landet, kastade ut henne ur bilen och åkte därifrån.

– Det var långt in i skogen och jag var väl i fem-sexårsåldern. Det tog tid innan hon hämtade mig igen och jag var rädd. Det var ett straff för något, men jag förstod inte utan grät mest. Efter det har jag haft separationsångest hela livet. Blir jag lämnad måste den personen ringa efter tio minuter. Jag litar inte på att någon kommer tillbaka till mig, berättar Madelen.

– Jag binder mig väldigt vid vissa människor, fortsätter hon. Ibland till och med vid människor som inte vill mig väl.

Fick inte vara barn

Själv känner hon att hon aldrig fick chansen att vara barn. När hon var sju år gammal hamnade hon på barnhem och det innebar att leva utan föräldrar. Hennes tidigare familjehemsmamma ville inte veta av henne.

– Jag var väldigt liten och smal, med utslag över kroppen. Jag mådde inte bra. Ändå försökte jag återfå kontakten med min senaste mamma. Det gick inte så bra. Jag tog det hårt att hon inte ville ha med mig att göra längre.

Det som blev något av en trygghet var att hennes äldre bror också hamnade på barnhemmet.

– Vi kunde leka ihop och jag smög mig in till hans rum på nätterna.

Personalen var dessutom professionell.

– Jag kände att de brydde sig, men det var inte som att ha egna föräldrar. Jag tydde mig till flera av dem och framförallt min kontaktperson. Jag försökte vara glad utåt så att de skulle tycka om mig.

I skolan däremot var det tydligt att Madelen var annorlunda. Hon var tjejen utan föräldrar och som vid dagens slut gick till ett barnhem istället för ett riktigt hem.

En tvåårig flicka med blå kläder i en sittbarnvagn.

Madelen var inte ens två år gammal när hon hamnade på fosterhem första gången.

Privatbild

Hon visade sin frustration med ilska ibland och med att bli ledsen. Det var många känslor att brottas med.

– Jag hade under hela tiden väldigt sporadisk kontakt med min biologiska mamma och pappa. Ibland fick jag ett kort när jag fyllde år, ibland inte. De levde med missbruk och klarade inte av livet. Men jag satt ändå och väntade och hoppades på besök varje gång jag fyllde år, om det var skolavslutning eller något liknande. Någon gång dök pappa upp på skolavslutningen. Oftast var ingen där.

Några ljuspunkter

Det som lyste upp vardagen var att barnhemmet hade ett sommarställe dit barnen togs för lek och bad. Även under skolterminerna gjorde en del av personalen lite extra. På lördagarna åt de middag tillsammans med barnen, de åkte till en simhall, och någon gång till fjällen.

Men hon kunde inte få hjälp och skydd hela tiden och ett annat äldre barn på hemmet utnyttjade henne sexuellt.

– ”Detta pratar du inte om”, sa han och det gjorde jag inte. Det blev en hemlighet väldigt länge.

Madelen blev allt mer trygghetssökande och humöret svängde. Hon ville att någon stannade hos henne tills hon somnade varje kväll.

– Jag hade en enorm längtan efter en egen mamma, en egen familj. Varje gång min biologiska mamma lovat att komma men inte dök upp var ett enormt svek.

Synskadade Monicka växte upp på institutioner

I skolan var hon mobbad och hade svårt att få kompisar. Ensamhet blev ett normaltillstånd.

Madelen fick en extraresurs, en person som skulle hjälpa henne, men det gjorde bara att hon stack ut från mängden ännu mer.

Arg och ensam

Det visade sig också att hon hade koncentrationssvårigheter.

– Jag var ofta jättearg och skolan fungerade sådär.

Hennes bror flyttade från barnhemmet före henne när han fick en ny familj. Det kändes svårt för han hade varit en trygg punkt där.

– När jag var nio år fick jag ett familjehem. Det kändes som att jag hade varit en evighet på barnhemmet. Två år är lång tid i den åldern och jag hade svårt för förändring. Jag kommer ihåg att jag höll hårt i min kontaktpersons hand – jag ville inte släppa taget om henne.

Madelen visste inte vad som skulle hända och hade svår ångest inför det nya. Men hon anpassade sig och att hon fick syskon i familjen hjälpte.

– Jag sa till mamman i den nya familjen att det enda jag önskade i julklapp var att få kalla henne mamma och pappan i familjen för pappa.

Hon ville vara som alla andra och de hade ju någon att kalla mamma och pappa. Men det känslomässiga var en annan sak, även om det var en bra familj. Här fick Madelen leva ett vanligt familjeliv och följa med på semestrar. Men hon vågade ändå inte knyta an.

– Men mitt dåliga mående berodde på tidigare händelser. Det var inte deras fel. Vi drog inte jämnt och jag stängde in mig när jag var ledsen. Det var då jag fick självmordstankar, berättar Madelen, som vid denna tid var tio-elva år.

– Jag ville inte leva för det gjorde ont hela tiden.

Hon använde ett suddgummi för att skapa brännsår i huden. Och snart började hon även få ätstörningar och en helt omöjlig situation i skolan uppstod.

En första vän

En av få positiva händelser under denna tid var att hon började dansa och visade sig vara bra på det.

– Det gav mig lite självförtroende och riktig glädje. Framför allt när vi fick göra dansuppvisningar och människor kom dit för att titta på oss.

Ett svartvitt skolfoto på en tonårstjej med många smycken.

Under högstadietiden blev situationen tillfälligt bättre.

Privatbild

Men samtidigt fanns panikångesten där och verkligheten var tuff. Madelen hyperventilerade ibland tills hon svimmade.

– Till slut fick jag åka till sjukhus i ambulans. De fick inte kontakt med mig. Först trodde jag att jag hade drabbats av en sjukdom och var döende, men det var psykiskt alltihop, förklarar Madelen.

Hon började högstadiet och fick för första gången en vän, vilket gjorde situationen lite bättre. Men under gymnasiet började problemen återkomma.

– Det var högt tempo. Det som var bra var att det ingick en körkortskurs i utbildningen och det var därför jag klarade körkortet. Det gjorde mycket för självkänslan.

Inlagd på sjukhus

Men strax innan studenten slog den psykiska ohälsan till ordentligt igen och Madelen blev inlagd på sjukhus. Hon fick permission för studentbal och studentexamen 2008.

– Studenten hade min fosterhemsmamma ordnat jättefint. Men jag hade svårt att uppskatta det.

Jag hade aggressioner mot allt och alla

Under tiden som följde blev Madelen inlagd på psykakuten med jämna mellanrum. Men hon känner inte att hjälpen var tillräcklig.

– Det var som en förvaring. Jag fick ingen riktig terapi.

Som tur var hade hon ett skyddsnät som bestod i en pojkvän och hans familj.

– När jag hade mina ångestattacker på natten satt hans mamma med mig och när jag började drämma huvudet i väggen satte hon upp madrasser, berättar Madelen.

Hon fick mediciner utskrivna men de fungerade inte, eller så överdoserade hon dem. Hon fick en egen lägenhet till slut, men mådde inte bra.

– Jag var sällan inlagd frivilligt utan det var polisen som fick hämta mig när det gick för långt. Ibland fick kompisar dit mig. Jag hade aggressioner mot allt och alla, berättar Madelen.

Rätt diagnos

Hon var nu i 20-årsåldern och hade bytt från sitt ursprungliga namn till Madelen. Det kändes bättre och namnbytet var kanske även en symbol för något nytt.

– Jag blev utredd och fick diagnosen ADHD. Det var verkligen väldigt tydligt i testerna. När jag fick rätt medicin förändrades allt. Jag fungerade, förklarar Madelen.

Men allra mest hjälpte en form av kognitiv beteendeterapi kallad dialektisk beteendeterapi, och behandling för ätstörningen.

– Den 1 augusti 2013 blev jag friskförklarad från min anorexia och det psykiska måendet ändrades innan dess genom terapin.

Madelen med ett av sina husdjur, som betyder mycket för henne.

Susanne Stamming

Förändringen hade föregåtts av ett självmordsförsök året innan.

– Min syster skrev ett brev till mig när jag var på sjukhuset. Det förändrade allt när hon beskrev hur det var att alltid leva med rädsla för att något skulle hända mig och hur dåligt hon mådde på grund av mig. Det fick mig att ta ansvar för mitt liv, berättar Madelen och tillägger:

– Det var en käftsmäll. Jag landade plötsligt på jorden och fick ett annat perspektiv.

Hon skrev in sig på sjukhuset med inställningen att inte ge sig förrän hon var frisk. Det tog fem månader.

– Efter det har jag aldrig varit inlagd igen. Jag har haft dippar, men tagit mig ur dem själv.

Lång rättsprocess

Och hon har tvingats gå igenom väldigt svåra saker, bara ett år efter sitt tillfrisknande blev hon våldtagen i sitt hem och det blev starten på en tre år lång rättsprocess där Madelen till slut fick rätt.

Mannen var en före detta arbetskamrat, och till en början blev Madelen inte trodd av alla och hon kände sig enormt utsatt.

– Han dömdes i hovrätten 2016 och det var underbart. Men då togs det upp i högsta domstolen, vilket ju är extremt ovanligt. Då kom oron tillbaka, säger Madelen.

Nu fick hon rätt igen även där och 2017 var allt över.

– Jag är stolt över att jag klarade mig igenom både tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen utan att bli sjuk igen.

Dessutom känner hon att det var värt allt för domen har blivit vägledande i andra viktiga fall.

Två unga tjejer tittar kärleksfullt in i varandras ögon.

I dag har Madelen hittat kärleken i Angelica och är på rätt väg i livet.

privat

Madelen träffade också sin stora kärlek Angelica och de flyttade ihop i Alingsås. Nu vill de bara njuta av varandra i lugn och ro, men sedan kan de tänka sig barn. Innan dess vill de gärna resa mycket och långt bort.

– Det känns som att livet äntligen har börjat. Snart kanske jag också är redo att hjälpa andra genom att berätta. Kan jag överleva så kan alla.

Jessica lider av GAD – generaliserat ångestsyndrom

Diagnostiserades med autism som 43 åring – "forskats mest på män"

Mer intressant innehåll hos allas.se: