Magda Gad om krigets fasor i Afghanistan

Porträtt av journalisten Magda Gadd
Utrikeskorrespondenten Magda Gad rapporterar från världens farligaste platser och kämpar 
för att människor i nöd ska få bli hörda. Just nu befinner hon sig
i krigets Afghanistan. Reportern Katarina Danielsson fick tag 
i Magda i Kabul och här berättar hon om livet långt från tryggheten i Sverige.

Frihet att gå ut när man vill. Frihet att klä sig som man vill. Frihet att känna luften mot huden. Frihet att dra handen genom håret. Frihet att dansa på gatan. Frihet att skämta. Frihet att skratta högt. Frihet att köra bil. Frihet att stå på en balkong och titta ut. Frihet att älska. Frihet i vänskap. Frihet i en kram. Frihet att få välja om du ska bli gift och med vem. Frihet att få vara en individ. Frihet att resa. Frihet att studera. Frihet att jobba. Frihet att ifrågasätta. Frihet att få ha en åsikt. Frihet att få tänka.
Många har inte den friheten.
Många är beredda att kriga och dö för att få den friheten.
Det förstår jag.
Många är också beredda att kriga och dö för att hindra människor från att få den friheten.

Orden ovan är Magda Gads och hämtade från hennes Facebook-konto. I väntan på att få kontakt med henne via Skype läser jag fler av hennes inlägg. Hur hon skriver att vi måste göra mer för kvinnor som förtrycks av hederskultur, kvinnor som just har börjat vandra på en väg som vi redan gått på under en lång tid.

Annons

När signalen når fram är det bara Magdas röst jag hör. Nätuppkopplingen är för svag för att ge en rörlig bild. Hon sitter i sitt hyrda rum i Kabul, en stad som är relativt lugn jämfört med de platser hon är vad vid runt om i landet. Vi skulle egentligen ha pratats vid en vecka tidigare men då ställde hon in på grund av ett terrordåd.

Annons

Utrikeskorrespondent för Expressen

Sedan många år är Magda utrikeskorrespondent för Expressen och hon har bevakat länder som Jemen, Kongo, Liberia, Syrien – och nu Afghanistan. Ett land vars krig omvärlden har uppgraderat till ett av de farligaste i världen. Efter att terrorgruppen IS förlorat sitt fäste i Syrien har dess kvarvarande rester koncentrerats här, något som ytterligare försvårar situationen.

Magda Gad framför en helikopter i eboladrabbade Liberia
Magda Gad på plats i eboladrabbade Liberia.
Annons

– Det pågår ett lågintensivt krig mellan USA-stödda trupper och talibaner här i Afghanistan och det som gör det så farligt är att man inte vet vad som ska hända härnäst eller var det händer, säger hon.

Unga flickor sitter i fängelse för att ha blivit våldtagna

Varför är kvinnorna så utsatta?

– Gamla klantraditioner gör att de är öppet diskriminerade både inom och utanför sina familjer. De har ingen egen ekonomi, de har världens sämsta tillgång till hälsovård och extremt svårt att få rätt mot en man. Klanen bestämmer om kvinnan ska få hjälp om hon blir sjuk eller om hon ska få utbildning eller vem hon ska gifta sig med – och när. Många blir bortgifta i 9-10-årsåldern, trots att lagen säger att det är förbjudet med giftermål före 16. Klanerna vill ofta stå över lagen, förklarar hon.

Kvinnorna bevakas – och straffas

Om en kvinna går ut ensam utan att täcka sig ordentligt kan det uppstå rykten om hennes karaktär vilket kan dra vanära över hela hennes klan. Alltså bevakas alla flickors och kvinnors vardag. På den afghanska landsbygden tas flickor ofta ur skolan när de får sin första mens. Bryter en flicka mot hedersnormerna kan hon misshandlas och dödas.

Dessa urgamla traditioner upprätthålls i generation efter generation och även kvinnor, mammor, medverkar till sina döttrars lidande. För de har inget annat val. Mammorna vet vad som väntar om flickorna inte uppträder enligt mallen och de har ingen möjlighet att beskydda dem. Och, vad värre är, så anser många mammor att döttrarna helt enkelt får stå ut. Misshandel och våldtäkt ingår i den afghanska kvinnans liv.

– Jag har mött många unga flickor som sitter i fängelse för att ha blivit våldtagna. De har ofta blivit bortgifta som barn, våldtagna av sina äldre män och misshandlade av svärfamiljen. Kvinnor som fått syra kastad i ansiktet straffas igen när folk ser deras skador – för vissa tänker att hon var en hora som förtjänade det.

Jag har inget eget hem, ingen relation, inga barn

Hur påverkas du av det här?

– Jag blir väldigt frustrerad och arg. Det allra värsta är att samhället är så patriarkalt och att kvinnor inte har något skyddsnät. Våld mot kvinnor pågår ju i hela världen men i Afghanistan finns verkligen ingen rättvisa att få. De allra flesta kvinnor här, förutom en liten privilegierad klick i Kabul, känner ett enormt mörker. De säger att Afghanistan är ett land enbart för män. Några få startar organisationer med sina liv som insats, men steget till att göra revolution syns inte ens vid horisonten.

Magda Gad intervjuar en skadad pojke på ett sjukhus
Magda ser och hör dem som ingen bryr sig om. Foto: Niclas Hammarström

Magda Gad har alltid drivits av ett starkt patos för de svaga, och hon har för länge sedan förlikat sig med de egna uppoffringar hon tvingats göra.

– Jag försakar allt som är normalt. Jag har inget eget hem, ingen relation, inga barn, jag har inte träffat min mamma sedan jag flyttade hit och jag är långt ifrån mina vänner. Jobbar dygnet runt, sover dåligt och äter i perioder för lite. Hela mitt liv har gått till mitt jobb och det känns mer med åren. Jag är 43 år och blir tröttare än förut.

Förlikats med tanken att hon kan dö

Hur länge bränslet räcker vet hon inte. De tuffa förutsättningarna sliter. Att få till en enda intervju kan ibland ta flera månader med förhandlingar, tillståndsansökningar och struliga processer. Viljan och drivet är däremot lika stort som det alltid varit. Men att det skulle handla om mod skriver hon inte under på.

– Mod handlar om att göra något man är rädd för. Jag är inte rädd, jag är här av fri vilja. Jag har valt min situation, det har inte de kvinnor jag möter. I Kongo såg jag ett obeskrivligt kvinnovåld, kvinnor som fick se sina barn slaktas med machetes medan de själva utsattes för gruppvåldtäkt, hur orkar de gå vidare? De gör det för sina andra barn och för sina medsystrar. Dessa kvinnor är modiga, inte jag.

Du måste ha tänkt på vad som kan hända om du blir tillfångatagen av IS?

– Ja, självklart. Jag har tröskat igenom den tanken och lagt den bakom mig. Det har min mamma också gjort. I början försökte hon hindra mig från att resa, men hon insåg att det inte var lönt. Och nu är hon stolt över det jag gör. Om något händer mig så vet hon att jag dog medan jag gjorde det jag ville göra. Själv känner jag en total acceptans, det skulle inte fungera annars. Jag har befunnit mig i situationer där jag skulle kunnat dö, till exempel omringad av IS och beskjuten i flera timmar. I den mest akuta fasen av de stunderna har jag ändå känt ett inre lugn.

Pappa var min hjälte, mitt allt

Magda ser sin älskade pappa i sig själv. Läkarpappan som hon stod så nära, men som hon förlorade i cancer för tjugo år sedan. Han som lärde henne att kön var ointressant, att hon kunde göra vad hon ville och att hennes röst var viktig att lyssna på även om hon ”bara” var ett barn. Han som fyllde deras hem i Falun med spännande människor och kloka personer. Han som jobbade dygnet runt och tog med sig familjen på konferenser och föreläsningar i världen.

Magda Gad tillsammans med Liberia-dottern Gloria och hennes kompisar i huset som kallas The Swedish Embassy i Liberia.
Det blågula huset i Liberia, som byggts tack vare en insamling, kallas för The Swedish Embassy.

– Pappa var min hjälte, mitt allt. Jag minns så tydligt hur jag satt i hans knä och tittade i hans mikroskop. Och i källaren hade vi en MS Dos-dator där jag ofta satt och knackade fram texter. Jag kände att jag ville berätta något. Det var pappa som öppnade fönstret mot omvärlden och alla dess orättvisor. När han dog bad många av hans vänner om att få träffa mig, för de kunde se honom i mig. Och så känner jag också. Att pappa lever i mig.

Vill berätta om kvinnor

Under sin uppväxt lärdes Magda att fakta alltid var en viktig grund för åsikter och diskussioner. I dag kan hon känna att den saknas i svensk nyhetsrapportering.

– Sverige är så polariserat, åsikterna poppar bara fram och tillbaka mellan två olika läger, det finns en massa känslor men alldeles för lite fakta. Ibland vill jag sticka hål på hela ballongen.

Du har fått mycket näthat för dina artiklar, hur tänker du kring det?

– Det är beklagligt. Min roll är inte att vara svartvit, jag ger den grå bilden emellan, den som saknas i Sverige. Många personer vill inte ha sådana besvärliga röster som min som rubbar deras världsbild. Många läser inte ens artiklarna utan triggas bara av några ord och reagerar rent reflexmässigt.

När Magda skriver om en kvinnas öde är det den kvinnans historia hon vill ge utrymme och fokus, men lika ofta vänds hennes rapportering till en inrikespolitisk debatt om asyl. En del menar att berättelserna ökar främlingsfientligheten eftersom de bekräftar bilden av den afghanske mannen som kvinnomisshandlare och patriark.

– I mina lägsta stunder känner jag en sådan djup sorg. Det är som om Sverige har drabbats av en sjukdom, det blev fel redan 2015 i den stora flyktingvågen.

Jag är inte rädd, jag är här av fri vilja

Om fred hyser hon inget större hopp, varken i Afghanistan eller Syrien. Det skulle först kräva att omvärlden drar sig tillbaka och släpper sina ekonomiska intressen.

– USA har pumpat in enorma summor här i Afghanistan, vikta för kurser om jämlikhet och utbildning för flickor. Men väldigt liten förändring har skett. Det som behövs är en stark afghansk stat som kan skapa stödsystem i samhället och göra människor mindre beroende av sin heder. Det skulle ge flickor en chans. Det krävs också bättre säkerhet och att männen får jobb, arbetslösheten är enorm. Men en grundläggande värderingsförändring kan ta 100 år.

Magda flyr undan IS-prickskyttar i Mosul, Irak, 2017.
Magda flyr undan IS-prickskyttar i Mosul, Irak, 2017. Foto: Niclas Hammarström

Betydligt längre tid än Magda själv har, än någon av alla oss har som läser hennes reportage i dag om hur vansinnigt, grymt och orättvist livet kan bli för en kvinna beroende på var i världen hon föds.

Ser och hör dem som ingen bryr sig om

Men vart Magda än går gör hon någon liten skillnad. Hon ser och hör dem som ingen bryr sig om. Kvinnor som gråter och ber henne berätta. Döende barn som hon håller i handen för att de ska slippa vara ensamma. Barn som utstått mer fasor än vi kan föreställa oss och som riskerar att växa upp till nya terrorister om de får leva – om ingen tar hand om dem så som varje barn har rätt att tas om hand.

– Min önskan om att förändra och göra skillnad blir orimlig även för mig själv ibland. Jag kan inte lyfta hela jorden. På så vis är mitt liv både en gåva och en förbannelse, konstaterar Magda.

Vi bryter förbindelsen, tiden har runnit ut. Fler står på kö, mejl och frågor rasar in dygnet runt och Magda jobbar från det att hon slår upp ögonen tills hon lägger sig.

Vi har inte ens hunnit prata om Gloria, flickan som hon fann i ett mycket dåligt skick i Liberia, som överlevt ebola men förlorat hela sin familj och som valde ut Magda till sin beskyddare – och till sin ”mother”. Magda har berättat om Gloria i många egna texter, hur hon hjälpt henne så mycket hon kan med pengar, kläder, utbildning, skyddsnät. Gett kärlek på distans och rest tillbaka till så ofta hon kunnat. Hon har byggt ett litet hus åt Gloria, där även många andra barn bor. Även om hon inget hellre vill så kan Magda inte adoptera henne – i Liberia krävs det att man är medborgare i landet.

Magda Gad tillsammans med sin Liberia-dotter Gloria
I Liberia har Magda lilla Gloria som hon har hjälpt mycket.

Det måste vara oerhört slitsamt för själen, att älska en liten människa som älskar tillbaka men hela tiden behöva resa ifrån henne. Till lägenheten i Stockholm, där kontrasterna är totala. Och till nya utsatta platser. Som Afghanistan.

Det är ett annorlunda och osjälviskt liv hon valt, Magda Gad. Vad skulle vi veta om människors öden om det inte fanns historieberättare som hon? Som inte bara skriver början och slutet utan även alla kapitel däremellan?

Vi kan bara hoppas att hennes inre glöd aldrig tar slut.

Vem är Magda Gad?

  • Ålder: 43 år.
  • Familj: Mamma, bror, Liberiadottern Gloria, 10 år.
  • Gör: Utrikeskorrespondent för Expressen, just nu på plats i Afghanistan. Medgrundare till Blankspot, en användarfinansierad nyhetssajt med utrikesjournalistik från platser med liten journalistisk bevakning. Medförfattare i böckerna En annan historia, en antologi om kvinnor och Vi – de bästa texterna. Belönad med Stora Journalistpriset 2017.

Av Katarina Danielsson

Foto: Niclas Hammarström, TT

Mer inspirerande innehåll från allas.se: