Läsarberättelse: Mammas sjukdom är inte mitt ansvar
På ytan verkar allt bra. Jag är en ung kvinna på 22 år som är igång med en längre utbildning. Mina studieresultat är bra, jag sköter mitt extrajobb, jag har många fina vänner och jag bor ihop med min fina pojkvän sedan snart fyra år.
Men inombords bär jag på mycket som jag kämpar med. Det hänger ihop med att jag haft många svåra upplevelser i min barndom. Det är först på senare tid som jag kunnat formulera vissa tankar inför mig själv utan att närmast må illa av dem.
Bakgrunden är att jag växte upp med en psykiskt sjuk mamma. I många år försökte hon dölja att hon led av bipolär sjukdom, det som förr kallades manodepressivitet.
Sjukdomen var allvarlig och gjorde att jag aldrig riktigt visste var jag hade henne. Vissa dagar var hon den mest kärleksfulla, omtänksamma och stöttande mamman. Andra dagar var hon frånvarande och likgiltig för allt, inklusive mig.
Byggde upp en skyddande fasad
Det var inte lätt att navigera i detta, och från det att jag var riktigt liten kände jag att jag måste hålla mig i bakgrunden och inte kräva någon uppmärksamhet, eftersom min mamma hade stort behov av att vara i fokus. Det var ju hon som var sjuk, och hon var den som man skulle ta hänsyn till.
Jag byggde därför upp en fasad, som den tysta och blyga, för att på så vis fungerade det lättare. Jag minns till exempel en händelse från när jag var omkring sju år. Mina morföräldrar bodde i närheten och var väldigt närvarande när jag växte upp. Den här dagen var jag och mamma tillsammans med mormor i deras lägenhet. Så kom morfar hem från jobbet och jag sprang glatt mot dörren för att hälsa på honom. Jag hann bara halvvägs innan mamma kom ikapp och knuffade mig hårt åt sidan så att hon kunde hälsa på morfar först, för det var självklart viktigare.
Det där var egentligen en bagatell i sammanhanget, men det är ändå en händelse som bra beskriver hur det var; mamma måste ha uppmärksamheten och jag skulle ta ett steg tillbaka.
Flyttade till familjehem i tonåren
I tonåren flyttade jag till ett familjehem, eller en fosterfamilj. Men skadan var redan skedd. Min falska och påtvingade fasad som den tysta, försiktiga och blyga flickan som helst ville hålla sig i bakgrunden hade kommit till att kännas som min verkliga personlighet.
Även om jag hade flyttat så hade jag fortfarande kontakt med mamma. Hon fortsatte att kräva stort utrymme och jag kämpade med låg självkänsla och hade svårt för att stå upp för mig själv.
Om jag inte uppfyllde mina osynliga förpliktelser gentemot mamma, upplevde jag ett stickande, brännande känsla i hela kroppen och magen knöt sig och jag kände en djup inre smärta. Den känslan upplevde jag tusentals gånger, tills jag så småningom insåg att den hade sin grund i mitt dåliga samvete över att jag inte gjorde tillräckligt för min mamma, och heller inte höll av henne tillräckligt.
Det dåliga samvetet har varit som en sjukdom som hållit på att äta upp mig inifrån.
Jag älskar inte min mamma
Under det senaste året har det emellertid börjat gå upp för mig att jag inte alls är tyst och tillbakadragen till min natur. Det har bara varit karaktärsdrag som jag tvingat på mig själv för att lättare klara mig.
Nu har jag också lyckats inse att min mamma eller hennes sjukdom inte är mitt ansvar, och att jag därför borde frigöra mig från mitt dåliga samvete. Det har tagit lång tid att ge mig själv den friheten.
Men det är också en krävande process, som fortfarande pågår. Jag säger till mig själv att ingen av oss har valt våra föräldrar. Men någonstans inombords känner jag fortfarande att jag måste ta hand om mamma bara för att hon är min mamma.
Se också: 5 saker du bör göra för din psykiska hälsa
Jag är dock på rätt väg, min egen väg, och jag jobbar på att säga en viss mening som jag i flera år skämts över att ens tänka, nämligen: Jag älskar inte min mamma.
Jag föddes inte för att skydda min mamma. Jag är jag, och jag får vara huvudpersonen i mitt eget liv.
/Elina