Mamma såg lycklig ut när hon presenterade den okände mannen på fotot för mig. Och när min far gått bort fick jag träffa honom på riktigt.
Så förbättrar du din relation på mindre än 60 sekunder
Jag var nog åtta år ungefär, dagen när jag hittade fotot av en man som absolut inte var min pappa. Jag minns att jag försökte förstå om det var en mor- eller farbror.
Mamma kom in och stannade i dörröppningen när hon såg mig med fotot i handen. Hon log ett fantastiskt leende och sa: ”Jaha, det är väl nu jag behöver berätta vem det där är. Det vill jag ju gärna.”
Det visade sig att det varken var någon farbror, morbror eller kusin – vilka mamma hade gott om – utan mannen på bilden hette Herbert. Jag förstod att det var en ungdomsförälskelse som inte hade gått vidare av någon orsak, men hon berättade om träffar med ungdomarna i den lilla byn där hon växte upp och att hon bland annat hade fått pengar av sin mamma vid tillfälle för att hälsa på honom på sjukhuset.
Jag var nyfiken på varför det inte blivit de två, men mamma visste nog inte heller riktigt varför de inte hade blivit ett par.
Åren gick och min pappa fick en svår sjukdom som gjorde att mamma skötte honom. Det var tuffa år. Pappa var knappt 54 år när han fick en lunginflammation som tog hans liv.
Mamma fick kämpa med såväl ekonomin som allt annat då alltjänstepension hade betalats in på pappa – man gjorde så då – men hon var en fighter både när det gällde att hitta jobb och leva på de resurser hon hade. Hon tappade sällan fattningen och tog sig vidare i livet genom sina egna förmågor.
Fick varandra igen vid 65
När pensionen närmade sig så ringde hon en dag och lät väldigt upprymd. Jag förstod inte först men hon berättade till slut att någon hade ringt henne och de skulle träffas och fika. Det var Herbert från hennes ungdom.
I samband med pensionen så fick dessa två varandra till slut, 65 år unga, för gamla kan man inte säga om någon av dem.
Herbert var också ensam som mamma, och hans två barn var liksom jag och min syster väldigt glada för deras skull.
De tog igen sina förlorade år med råge och hann både med utlandsresor och besök hos både Herberts och mammas släktingar. De hann till och med berätta för Herberts pappa att de skulle gifta sig innan han dog och han blev så lycklig. Det var en fantastisk bröllopsfest och ”bonussläktingarna” kan vi lugnt säga att vi har en fin relation med.
De fick nästan 30 fantastiska fina år ihop, innan mamma tyvärr blev sjuk och dog. Vi är så tacksamma över tiden de fick ihop, även om saknaden efter mamma är tuff. Men vi lever på minnena av deras fina år tillsammans.
Självklart behåller vi kontakten med Herbert.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
