Thomas: Jag förstod inte hur mycket jag sårat min syster

5 orsaker till att par ofta ser ut som syskon

Vi växte upp tätt inpå varandra, men som storebror tyckte jag ofta att hon var jobbig. Hon ville alltid vara med när jag hängde med mina vänner, och jag skämdes för henne ibland ­eftersom jag var rädd att mina kompisar skulle tycka hon var töntig – hon var tre år yngre och lite längre upp i tonåren tyckte jag ibland att hon var en riktig barnunge.

Jag ville vara cool och det ­funkade inte riktigt när hon kom in i mitt rum, bara stod där och glodde med sina flätor och sin nyfikenhet.

En gång, jag var 16 och hon 13, hade jag fest hemma i smyg när våra föräldrar var bortresta över helgen. Jag hade lovat att ta hand om Anna medan de var borta, men kunde inte motstå att bjuda in kompisarna till fest när det var föräldrafritt och allt.

Som vuxen förstår jag mer

Där satt jag och mina balla kompisar. Vi tjuvrökte, drack folköl och lyssnade på The Final Countdown med Europe som precis hade kommit ut, blivit en hit och som vi tyckte var skitbra.

Så smög sig min lillasyster ner i vardagsrummet för att vara med. Jag minns hur jag kände mina kompisars frågande blickar och hur det kokade av skam inom mig. Så jag stängde av musiken, spände ögonen i Anna och sa högt och kallt:

– Kan du inte fatta att vi inte vill ha några snorungar här? Du är bara i vägen.

Hon blev alldeles tyst och gick upp på sitt rum igen. Jag minns fortfarande ljudet av hur hon stängde dörren, men jag sa i ett försök att låta vuxen och självsäker till de andra killarna:

– Asså, hon måste ju fatta att hon inte riktigt har åldern inne för att vara med när vi festar.

Morgonen efter var Anna borta och hon var borta hos en kompis hela den dagen. När hon väl kom hem framåt kvällen tittade hon inte ens på mig, gick bara in i köket och bredde ett par mackor som hon tog med upp på sitt rum.

Jag märkte att hon var ledsen, men jag bad inte om ursäkt för vad som hänt kvällen innan utan intalade mig att det var lika bra att hon en gång för alla lärde sig att hon inte alltid kunde vara med när jag umgicks med mina vänner. Vi hade ju börjat på gymnasiet och hon gick bara i sjuan.

Anna sa ingenting om min fest till våra föräldrar, men det tog veckor innan hon pratade med mig som ­vanligt igen.

Det är först som vuxen jag ­riktigt förstått vad som hände i henne den kvällen. Jag tänker tillbaka och ser en 13-årig flicka som bara ville känna sig inkluderad, som såg upp till sin storebror och längtade efter att få vara en del av hans värld.

Och i stället för att öppna ­dörren slog jag igen den rakt i ansiktet på henne. Jag ville framstå som självsäker, men egentligen var det jag som var osäker och rädd för att tappa ­ansiktet inför mina vänner.

Jag kände hur det gjorde ont i magen

Vi har en bra relation i dag. Hon är min bästa vän och vi kan prata om allt. Men det där ögonblicket har etsat sig fast. För det var första gången jag insåg att ord kan göra mer ont än man tror och att stolthet ibland får oss att sparka undan dem vi egentligen älskar mest.

För några månader sedan tog jag faktiskt upp det med henne. Vi satt på hennes altan en sommarkväll, med ett glas vin var. Vi hade pratat om barndoms­minnen och skrattat mycket, och jag tvekade länge innan jag vågade säga:

– Du, Anna … jag har burit på en sak ända sedan vi var tonåringar. Minns du den där kvällen när jag hade fest och sa att du inte fick vara med?

Hon såg på mig en lång stund. Sedan log hon, lite sorgset:

– Ja, det minns jag. Det gjorde ont, det ska jag inte ljuga om. Jag kände mig så liten den kvällen.

Jag kände hur det knep till i magen, men hon la handen på min och fortsatte:

– Men vet du? Du var bara en tonårskille. Och vi har haft många fler fina stunder än såriga. Jag förlät dig för länge sedan, även om jag aldrig glömde.

Ibland har hon skämtat om det genom åren som gått, sagt att jag var en hemsk tonårsbror. Men när hon lett har jag fortfarande tyckt mig kunna ana en ­liten skugga bakom ögonen.

Och jag önskar att jag den kvällen hade haft modet att, i stället för att spela tuff för mina kompisar, lägga armen om min lillasyster och säga:

– Klart att du får vara med.