Maria: Exmaken har blivit rik – nu vill min dotter flytta till honom

Efter reklamen: 5 anledningar att fira din mamma på morsdag

Det hade alltid varit Rose och jag. Så var det från den dagen jag födde henne, även om hon förstås också hade sin pappa. Rose är enda­barn, så jag har inget att jämföra med, och därför är det svårt för mig att säga om det bara är så det är att ha barn. Men det var som om vi var två själar i en kropp.

Det var lätt att vara hennes mamma, och jag kunde nästan alltid lista ut vad hon behövde, vad hon hade svårt med, och vad som bekymrade henne. Det gjorde att vi fick ett särskilt band, och när hon blev lite ­äldre och livet blev mer ­komplicerat kom hon till mig när hennes väninnor var ­omöjliga eller när någon ­retades. Vi kunde prata om nästan allt, och det gjorde mig både glad och stolt att hon ­visade mig det förtroendet.

Rädd för att själv drabbas

relationerMarie: Min farmors öde skrämmer mig

Stor ekonomisk skillnad mellan oss

Karl och jag skilde oss när Rose var nio år, och vi var överens om att Rose skulle bo hos mig. Han flyttade bara några gator bort, vi var inte ovänner, och vår dotter tillbringade mycket tid i båda våra hem.

Efter några år fick Karl en ny flickvän, Sofie, och samtidigt ett nytt och välbetalt jobb. När Rose var där på helgerna fick hon beställa sushi två kvällar i rad. Sådana utsvävningar kunde jag inte matcha, även om jag tyckte att jag hade en någorlunda vettig ekonomi.

Jag försökte att inte låta det störa mig, och det var egentligen inte så svårt. Det var ju fint att Karl ville spendera pengar på vår dotter. Hos mig fick hon något annat, och i gengäld hade jag mer tid att vara med henne.

Jag tänkte sällan på den ekonomiska skillnaden. Så var det i alla fall tills den dag, strax efter Roses 16-årsdag, då Karl ringde till mig medan jag var på jobbet. Det var något som inte stod rätt till, det hörde jag direkt. Han pratade snabbt och var tillgjort munter.

– Vad är det som är fel? avbröt jag honom, för vi kunde lika gärna komma till saken.

Karl tog ett djupt andetag i andra änden av luren.

– Det gäller Rose, sa han. Hon säger att hon skulle vilja bo hos oss. Jag lovade att prata med dig om det.

Jag hade gått ut från ett mötesrum och stod nu ute i korridoren med skrikiga affischer med irriterande slogans. ”I dag är första dagen på resten av ditt liv” stod det ovanför en soluppgång på en av affischerna närmast mig.

Jag kände hur värmen steg i kinderna medan Karl babblade på. Jag stirrade på den där dumma affischen medan vreden sköljde över mig, för min första tanke var att det var Karls fel. Han hade mutat vår dotter med det goda livet och dyr hämtmat, och nu dög plötsligt inte jag eller mitt hem längre.

– Vad är din roll i det här? frågade jag vasst.

Karl och jag brukade aldrig prata hårt till varandra. Men det hade också alltid varit lätt, för Roses pappa var en bra man, och vi hade aldrig haft anledning att bli ovänner.

Jag kunde höra hur han blev helt ställd i andra änden.

– Ingen roll alls. Men jag tänker att det här löser vi, eller hur? sa han vädjande, och jag hade tillräckligt med sinnesnärvaro för att avsluta samtalet på ett någorlunda värdigt sätt innan fler fula ord flög ur munnen.

Efteråt stod jag kvar i korridoren. Det gjorde verkligen ont, och magen knöt sig. Jag hade alltid känt att jag kunde läsa Roses tankar, men detta kom helt oväntat. Hur länge hade hon velat flytta?

Senare, när arbetsdagen var slut blev jag återigen över­väldigad av känslan av otillräcklighet. Jag kunde inte erbjuda Rose allt det Karl kunde, men vi hade det ju så bra ihop. Tyckte jag i alla fall.

När jag kom hem var Rose ute med sina vänner, vilket gav mig tid att smälta dagens händelser. Jag ville inte skuldbelägga Rose för hennes val – hon skulle inte känna att hon behövde välja mellan oss föräldrar. Det hade alltid varit viktigt för både Karl och mig att Rose inte hamnade i mitten av en konflikt.

Gnäller på ungdomarna på valborg

relationerAnnika: Min vän har blivit bitter

Hon är det viktigaste i mitt liv

Resultatet blev att jag bar på mina frustrationer ensam. Jag lyckades ändå hålla ihop mig själv när Rose och jag pratade om vad hon ville ta med sig när hon skulle bo hos sin pappa.

Hon verkade förväntansfull, men samtidigt märkte jag att hon tog det försiktigt. Som om hon visste att det inte var lätt för mig. Hon sa dock inget, tack och lov, för oavsett hur sårad jag var ville jag inte att hon skulle stanna av medlidande.

Rose hade redan ett rum hos sin pappa, men alla hennes kläder fanns hos mig. Den dag jag körde över allting till Karl insåg jag att jag i fortsättningen bara skulle se henne varannan helg.

Det var söndag, och jag hade hjälpt henne att komma i ordning där. Karl och Sofie hjälpte till, jag var vänlig, vi drack kaffe, pratade och skrattade, men jag var förkrossad.

När jag senare satt i min soffa kom mamma på besök. Jag började gråta. Det hade jag inte gjort förrän då, men nu brast det helt. Vi satte oss i soffan, och till en början visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade inte pratat med någon om hur jag kände.

– Är jag en dålig mamma? frågade jag.

Det slog mig att det värsta jag kunde vara i hennes ögon var just det.

– Nej, min älskling, sa hon långsamt.

Hon smekte mitt hår, och jag satte mig lite rakare i soffan som för att påminna mig själv om att jag faktiskt var 46 år.

Föll ihop utanför ambulansen

relationerSandra: Det här godiset var nära att bli min död

– Rose är 16 år, sa mamma. Hon vill uppleva allt, och jag förstår att hon vill bo hos sin pappa också. Det är nu eller aldrig, för snart är hon vuxen.

Jag nickade. Det gick upp för mig att det som gjort mig mest ledsen var rädslan att ha misslyckats som förälder. Jag hade aldrig haft någon viktig karriär, och hade heller aldrig önskat det. Att vara Roses mamma var det jag levde för, och det jag mätte mitt värde i.

– Egentligen är det ett tecken på att du lyckats, fortsatte min mamma. Rose har det bra, och det är det du ska mäta dig själv efter.

Hon tittade på mig som för att försäkra sig om att det verkligen sjönk in. Det gjorde det faktiskt, och det var skönt att äntligen få säga hur jag kände.

I 16 år hade Rose varit det viktigaste i mitt liv, och det skulle hon fortsätta att vara. Men det gick upp för mig att oavsett om hon bodde hos Karl eller mig, behövde jag vänja mig vid att släppa taget.

Min mamma fick rätt, och Rose hade det som fisken i vattnet. Hon var nästan lika ofta hos mig som hos sin pappa, även om hon enligt folkbokföringen hade bytt adress. Den stora skillnaden var att Rose i allt större utsträckning själv började styra sitt liv – precis som det ska vara.

Efter reklamen: Det här är "mom shaming"

För en månad sedan fyllde hon 17, och snart är hon vuxen. Hittills har hon bara flyttat några gator bort, men hon pratar redan om att åka till Australien och jobba under sitt sabbatsår – och jag kan redan känna hur mycket jag kommer sakna henne.

Men jag har blivit bättre på att släppa taget och att inte vända det mot mig själv. Självklart vill Rose stå på egna ben, och det säger inget negativt om mig som mamma. Tvärtom.