Marie om svåra uppväxten: Jag kunde inte rädda pappa
Men efter hand som tiden gick vändes glädjen till besvikelse när missbruket tog över. I dag finns inte hennes pappa längre.
Hon väntar på sin pappa, Peter Brixtofte, han som ska fylla tomrummet efter Maries mamma som hon flyttat ifrån några månader tidigare.
Marie har skolkat från skolans sista lektioner och ser nu fram emot att träffa Peter och få höra att allting kommer att ordna sig.
”Vad är klockan?” frågar hon servitören strax därpå. Hennes pappa är 20 minuter försenad.
Kanske borde hon gå mot Christiansborgs slott och möta honom? Men tänk om han är på väg därifrån och de går om varandra? I stället lånar hon restaurangens telefon, och när den snälla sekreteraren på andra sidan luren säger att hennes pappa sitter i möte går hon hem.
Det har blivit mörkt ute när Peter kommer in genom dörren. Marie hoppas fortfarande att hon ska få lite av hans uppmärksamhet, bara för en kort stund. Men när hon hör det välbekanta ljudet av vin som hälls upp i ett glas vet hon att loppet är kört. För nu kommer pappa snart att bli ”trött”.
– Pappa var en helt fantastisk person när han var närvarande och nykter. Han var inte det minsta snobbig och tyckte att alla människor var lika viktiga, oavsett om de var kändisar eller sopåkare. Han var väldigt omtänksam och jag har aldrig tvivlat på att han älskade mig. Men tyvärr prioriterade han alkoholen högst, berättar den i dag 40-åriga Marie Magne Brixtofte, som i dag bor med sin man och deras tre barn i Köpenhamn.
Fem år efter att hennes föräldrar hade skilt sig flyttade den 8-åriga Marie med sin mamma till Mols på Jylland. Men hon saknade både sin pappa och sina vänner och tjatade på sin mamma att få flytta tillbaka till födelsestaden Farum, strax norr om Köpenhamn.
När hon var 13 år gick hennes önskan i uppfyllelse. Men återföreningen med pappan blev inte riktigt som hon hade tänkt sig.
Varje dag stod det en flaska vin öppnad på bordet och Marie insåg att hon behövde gå upp tidigt på morgnarna för att få en pratstund med en närvarande far.
På kvällarna somnade han i soffan med en flaska vin intill sig.
– Jag förstod tidigt att jag fick klara mig själv, så i stället för att bli besviken förde jag en inre dialog med mig själv med argument om varför det var på det här viset.
Han hade ju mycket att göra. Han var borgmästare och det var ett viktigt arbete, berättar Marie.
Fick ätstörningar
När hon var hemma hos sina kompisar såg hon tydligt hur deras hem skilde sig från hennes eget.
Här satt familjerna tillsammans vid middagsbordet och pratade och skojade, precis som det hade varit hemma hos hennes mamma.
Men när hon en dag försökte säga åt sin pappa att dricka mindre blev hon avfärdad. Han var inte alkoholist och kunde sluta dricka när som helst, menade han.
– Jag blev paff och insåg att han måste leva sitt liv, och jag måste leva mitt. Men när jag ser tillbaka så förstår jag ju att många av mina handlingar var försök att få uppmärksamhet. När jag inte fick det hemma försökte jag på annat håll, berättar Marie.
Hon utvecklade en ätstörning och fick på så sätt kontroll över allt hon tog sig för. Under en period gick hon upp halv sex varje morgon och sprang tre kilometer. Hon gjorde sina läxor innan skolan började, för att slippa göra dem på kvällen i det otrygga hemmet och i stället kunna umgås med sina vänner. Men trots att kilona rasade av den unga flickan märkte hennes pappa ingenting.
– Utifrån såg jag nog bara ut som en tjej som hade koll på saker och ting. Jag var duktig i skolan och smal. Marie berättade aldrig för någon hur hon egentligen mådde.
– Jag trodde att det bara var mig han gjorde ledsen. Det kunde jag ju hantera och såg ingen anledning till att förstöra något för honom. Jag kunde bära hans skam. För när han var på tv eller på offentliga tillställningar kunde man inte se att han hade ett missbruk.
Tonåren fylldes med fester i Köpenhamn och allt vad det innebär, och Marie började ta avstånd från sin pappa.
– En gång sa jag till honom att jag inte ville träffa honom om han var full. Jag hoppades ju innerst inne att han skulle sluta dricka, att jag var tillräckligt viktig för honom för att han skulle bli nykter, men det blev bara värre. Han blev arg och skyllde ifrån sig, berättar Marie.
Trots en framgångsrik karriär i London som vuxen gick hon ständigt omkring med dåligt samvete över att hon ignorerade hans samtal och sms.
Hittades död
De träffades i perioder och Marie njöt av de fina stunderna. Men ibland gick det månader utan att de hördes, och trots att hennes pappa började en behandling valde han till slut ändå flaskan.
Den 8 november 2016 när Marie var på väg till ett träningspass fick hon samtalet som hon hela sitt liv både fruktat och väntat på. Hennes pappa hade hittats död hemma i sin lägenhet. Han blev 66 år.
Samtidigt som medierna kablade ut nyheten om den före detta borgmästaren och skatteministerns död försökte Marie förstå att hon aldrig skulle få se sin far igen.
Jag drömde att pappa började leva igen
Skuldkänslorna sköljde över henne och känslan av att hon varit en dålig dotter överskuggade allt.
– Jag kunde inte sluta tänka på allt som jag hade kunnat göra annorlunda. Var det verkligen så farligt att han hade druckit? Och alla gångerna som jag inte svarade när han ringde eller ignorerade hans meddelanden. Under en lång period önskade jag att jag hade kunnat göra allting annorlunda, berättar Marie. En natt några månader senare hade hon en dröm som fick avgörande betydelse för hennes sorg.
– Jag drömde att pappa började leva igen och att jag och mina syskon var lyckliga. I drömmen beklagade vi oss inte över att han drack. Vi gav honom till och med vin, men med tiden började vi oroa oss över hans missbruk. Vi försökte få honom att sluta och i slutet av drömmen dog han igen.
Då förstod jag att jag inte hade kunna göra någonting annorlunda, även om jag hade försökt. Allt jag gjorde handlade ju bara om att jag älskade min pappa, säger Marie.
I dag arbetar hon som psykolog med barn och unga som har sorg. Hon har skrivit boken Kun når det regner (ej utgiven på svenska) som handlar om att växa upp med en alkoholiserad pappa. Hon skrev boken för att bearbeta alla de tankar som är förknippade med den eviga längtan av att få sin pappas uppmärksamhet och kampen om att få honom att sluta dricka.
Nu handlar sorgen om att minnas de bra sakerna, och trots att kontrollbehovet har varit Maries ständiga följeslagare genom livet har hon arbetat för att bli av med den. I dag kan hon både glömma bort att köpa mjölk och säga ”hoppsan” när det händer.
– I dag kan jag känna lycka. Det kanske låter konstigt, men när man hela tiden måste ligga steget före kan man inte leva i nuet. Kontrollbehovet var mitt sätt att överleva, men när jag började jobba på att släppa det insåg jag att saker och ting inte blir kaos bara för att jag släpper på kontrollen. På det sättet känner jag nu ett lugn som jag aldrig känt förut, berättar Marie. Hon hoppas att hennes pappa är på ett bättre ställe nu än han var under sin tid på jorden.
– Om jag kunde säga någonting till pappa skulle jag säga att jag är stolt över honom.
Och berätta hur mycket han har lärt mig om att vara en bra människa och aldrig se ner på någon. Jag tror faktiskt att han hade varit stolt över mig om han hade fått läsa min bok.
Peter Brixtofte
* Peter Brixtofte var medlem i det danska Folketinget för partiet Venstre åren 1973–1977, 1979–1981, 1990–2005 samt skatteminister 1992. Mellan 1985–2002 var han borgmästare i Farum. Med sin konsekventa och kontroversiella ledarstil skapade han under åren en positiv uppmärksamhet kring kommunen, och Venstre talade om Farum som en mönsterkommun.
* 1995 blev Peter Brixtofte Riddare av Dannebrog. Men efter en dom i Högsta domstolen 2008 blev han tvungen att lämna tillbaka riddarkorset efter den så kallade Brixtofte-historien, som handlade om missbruk av kommunen Farums ekonomi. Det kostade honom alla politiska uppdrag och resulterade i två domar på totalt 4 års fängelse för grov trolöshet mot huvudman och tjänstefel.
*Han avtjänade sina straff och fick villkorlig frigivning 2011. Peter Brixtofte gick bort 2016, 66 år gammal.
