Susannes döttrar hjälper henne efter hjärnskadan
Den ensamstående mamman Susanne kan sitta på ett tåg och inte veta vart hon är på väg. Hon kan även beställa middag på nätet för att i nästa sekund ge sig ut för att handla matvaror till middagen. Och hon kan göra matpaket till sina döttrar och glömma vad det är på smörgåsarna hon just gjort.
Susanne Sølling Ryding, 47 år, har nämligen en skada i hjärnan, en skada som härstammar från en allvarlig olycka hon var med om som ung.
– Jag var 15 år och jag och en kompis hade ett hemligt krypin i ett träd. Vi hade varit där massor av gånger men den dagen gick helt plötsligt en gren av och jag flög sju meter ner i marken. Allt i kroppen gick sönder. Armar och ben. Kranium och tänder. Revben och ryggrad. Lungorna punkterades, jag blev medvetslös och höll på att drunkna av mina kollapsade lungor. Lyckligtvis reagerade min väninna snabbt och sprang efter hjälp, säger Susanne.
I ambulansen blev hon återupplivad flera gånger och på sjukhuset försattes hon i konstgjord koma. Där låg hon i flera månader medan hennes kropp kämpade för att komma över de livshotande skadorna.
– Under denna tiden var det ingen som tänkte på att min hjärna kunde vara skadad. Läkarna hade fullt fokus på att ta hand om de fysiska skadorna.
Under många år efter olyckan märkte inte heller Susanne några tecken på att det skulle vara något fel med hennes hjärna.
Men 2003, när hon både hade gift sig och fått sina två äldsta barn, började symtomen plötsligt dyka upp, och då gick det snabbt.
– Jag började glömma möten och jag kunde inte komma ihåg vem jag precis hade pratat i telefon med, eller vad jag precis hade läst i tidningen. Då var jag rädd att jag hade fått en hjärntumör eller höll på att bli dement, säger Susanne som kontaktade sin läkare och fick gå igenom en lång rad undersökningar.
– Det visade sig att min hjärna hade fått permanenta skador av olyckan i trädet, men att hjärnan själv hade kompenserat för det under alla år som gått. Och nu klarade den inte mer. Den gav helt enkelt upp och så kom alla symtom över mig.
Se också! Christin fick MS efter förlossningen:
Dubbelseende, oförmåga att sortera ljud och, inte minst, det sviktande minnet.
Det var korttidsminnet som inte alls fungerade och Susannes situation blev heller inte bättre av hon, året efter att hennes yngsta dotter föddes, skilde sig från barnens pappa.
Nu var hon ensamstående mamma till Laura-Oline, 1, Sarafina, 3, Sebastian, 11, och Joachim, 13, som alla bodde hos Susanne primärt.
– Det var en vanvettigt tuff period i mitt liv. Hjärnan är ju avgörande för att få allt att klaffa i en barnfamilj där alla barnen dessutom har olika åldrar och behov. Och jag hade ju svårt att få en överblick även över de minsta saker så det var flera gånger jag bröt ihop helt när barnen hade gått och lagt sig.
En ny identitet
Susanne visste att hon måste ta ett drastiskt beslut om hon inte skulle duka under totalt av pressen hon hade på sig. Läkaren gick rakt på sak och sa att om hon ville se sina barn växa upp var hon tvungen att sluta sitt arbete som automationstekniker, gå i förtidspension och uteslutande koncentrera sig på sitt och barnens välmående. Mer skulle inte hennes hjärna och kropp klara.
– Så jag sade upp mig från jobbet även om det var en stor sorg för mig att säga farväl till arbetslivet. Jag älskade mitt jobb och hade lagt all min identitet i det. Vem var jag nu? Vad skulle jag prata med folk om? Och skulle jag överhuvudtaget ha någon att prata med? Det var en fruktansvärd tanke att jag skulle bli förtidspensionerad så tidigt i livet. Det var många år jag plötsligt skulle leva på samma sätt hela tiden, utan något annat i sikte.
– Jag blev deprimerad och hade under en lång period svårt att se vad mitt kall i livet skulle vara, säger Susanne som till slut frågade sin läkare om råd.
Läkarens förslag vände upp och ner på sättet Susanne såg på sitt liv.
– Dina barn? Skulle inte de kunna vara ditt kall i livet?, sa läkaren.
– Och det hade han ju helt rätt i. Jag kunde ju använda all min tid på att överösa mina barn med kärlek och närvaro. Det är ju inte alla som har den möjligheten eftersom de måste jobba. Så på det sättet var det ju faktiskt ett privilegium, och det fick mig att se på min situation på ett helt nytt sätt.
Susanne sökte hjälp hos bland annat danska UlykkesPatientForeningen för att få medel för att bättre klara det praktiska i vardagen. Och det är hon glad att hon gjorde. Det betyder bland annat att hon har fått en så kallad hjärnskadekoordinator som kommer hem till henne två gånger i veckan för att hjälpa henne planera sysslor och se till att hon får saker gjorda.
– Vi skriver in allt jag ska göra i en kalender som alltid ligger uppslagen på bordet. Minsta lilla sak jag ska göra skrivs ner där med precisa tidsangivelser. Där står också när jag ska slappna av, det är viktigt att jag får vila under dagen så att inte hjärnan blir för belastad. För det kan göra att mitt tillstånd blir värre.
– Tack vare detta gör jag inte en massa fel hela tiden, och har på det sättet mer tid över till mina barn. Förr gick nästan all min tid åt att "släcka bränder", men nu finns det tid över till att steka pannkakor och göra andra roliga saker med mina döttrar, ler Susanne och tittar kärleksfullt på Laura-Oline och Sarafina, som nu blivit 11 och 13 år och njuter av att deras mamma har massor av tid över till trevligheter.
Mamma är tuff
Flickorna är också en stor hjälp i vardagen, understryker Susanne. Det har hennes söner naturligtvis också varit med de har för länge sedan flyttat hemifrån så det är begränsat vad de har möjlighet att bidra med i vardagen.
– Jag vågar inte tänka på vad jag skulle göra utan mina döttrar. De hjälper mig med inköp, dukar bordet och påminner mig om saker jag ska göra. De har en enorm förståelse för min situation och visar alltid omsorg och hänsyn när jag plågas extra mycket av smärtor eller kommer hem från ännu en operation.
För Susanne har fortfarande fysiska problem efter olyckan. Bland annat har hon skador i ryggen, vilket gör att hon inte kan stå upp speciellt länge eller gå längre sträckor innan hon måste sätta sig.
Hon måste regelbundet gå på rehabilitering och behandling för sina smärtor och de senaste tio åren har hon genomgått 40 operationer.
– Jag missar mycket och det har gått ut över mitt sociala liv i stor utsträckning. Det går lång tid mellan gångerna man träffar mina vänner och till slut träffar man dem inte alls. Lyckligtvis har jag mina barn och det gör att jag ändå inte känner mig helt ensam. Jag fyller mitt liv med den glädjen mina barn ger mig, säger Susanne, som är mest frustrerad över att hennes tillstånd även har konsekvenser för hennes döttrar.
Hon kan inte vara med på alla arrangemang i flickornas skola, missar gymnastikuppvisningar och kan inte alltid hämta dem hos kompisar sent på kvällarna.
Men det ska hon inte bekymra sig över, säger döttrarna.
– Jag tycker att mamma klarar detta jättebra. Hon är tuff som följer med på saker fast hon har ont. Hon gör vad hon kan och det uppskattar vi mycket, säger Sarafina. Laura-Oline fortsätter:
– Mamma betyder jättemycket för oss och vi vill bara att hon ska ha det bra. Det är därför vi gör allt vi kan för att hjälpa henne.
