Martina: Efter många år dök han upp – och förförde min väninna

Som barn stod jag alltid nära mina kusiner. Vi umgicks mycket i vår släkt och särskilt med min moster. Den yngste av hennes två söner var i min ålder och vi hade en speciell kontakt.
Men när vi blev vuxna gjorde våra livsval att vi hamnade långt ifrån varann. Min kusin Johan flyttade först till England, sedan vidare till Amerika där han så småningom gifte sig och fick två barn.
Jag stannade kvar hemma, blev gift, fick barn och skilde mig efter 20 år. Då hade jag varit väninna med Lollo sedan jag väntade mitt första barn och vi började i samma föräldragrupp.
Lollo och jag har följts åt i livets olika skiften. Men medan jag varit stark och klarat mig undan de hårda slagen har hon tvärtom farit illa. Hennes före detta man fortsatte att plåga henne efter skilsmässan på alla möjliga sätt, inte minst genom barnen.
Hon hamnade i ekonomisk kris, och som om det inte var nog sprang ett par hästar ut framför hennes bil en mörk kväll och bilolyckan orsakade en whiplashskada som sedan gav upphov till livslång sjukdom.
Ändå finns det ingen varmare och mer omtänksam människa än min väninna Lollo. Om hon passade barnen några timmar åt mig hade hon inte bara satt igång dem att pyssla utan också bakat bullar, städat eller tvättat berget av tvätt.
En dag ringde det på min mobil när Lollo och jag satt och drack kaffe ihop. Vi var båda barnlediga då barnen nu blivit tonåringar och levde sina egna liv.
– Hej! Det är din kusin Johan, sa en mörk och varm röst i andra änden.
Jag blev minst sagt paff! Vi hade inte hörts på flera år. Det visade sig att han nu också var skild och hade flyttat hem till Sverige ...
Pappan drack ganska mycket
Lollo förstod att vi hade mycket att ta igen och prata om, så hon tecknade att hon gick hem och vinkade hej då. Johan och jag bestämde oss för att ses veckan därpå. Det blev ett trevligt möte.
Vi plockade upp tråden från barndomen och pratade om släkten och om hur våra liv blivit. Johan hade haft det jobbigt de senaste åren.
– När vi skildes blev det tufft, för det är föräldern som är amerikansk medborgare som har rätten till barnen. Jag stannade kvar i fem år för deras skull. Nu har de växt upp och tyvärr har de lyssnat alltför mycket på sin mamma, så jag är inte önskvärd i deras liv.
Johan log lite skevt och såg mycket bedrövad ut. Att mista kontakten med sina barn måste vara förfärligt.
Samtidigt hade hans far – min mosters man – fått en stroke, och Johan ville finnas till för sina föräldrar.
– Allison och Michael är 17 och 19 år nu. Vi har inte träffats mer än en gång de senaste tre åren.
– Du gjorde rätt som kom hem! Och snart är de vuxna och ser vad de har mist, då söker de säkert kontakt med dig igen, tröstade jag.Johan såg hoppfullt på mig.
– Tror du verkligen det?
– Ja, det gör jag, svarade jag med eftertryck.
Efter den här första återträffen blev det många fler. Vi höll en tät kontakt och jag märkte att Johan var väldigt ensam. Han hade inga vänner kvar i Sverige.
Det blev begravning när hans far dog, och Johan som hoppats att hans barn ville komma hade bokat biljetter till dem. Besvikelsen var stor när de inte kom.
Samtidigt fick Lollo bekymmer med yngste sonen som prompt ville flytta hem till sin pappa. Pappan drack ganska mycket och yngste sonen lockades av att det inte fanns några regler i det hemmet.
Lollo fick allt mindre insyn i sonens liv, tills skolkuratorn berättade att han varit berusad då han kom till skolan. Lollo startade en utdragen process med socialtjänsten och bup.
Föll för varandra direkt
Jag hade nu två nära vänner som hade det tungt i livet med knappt någon lättnad eller glädje. En eftermiddag när jag hade Lollo på kaffe ringde Johan.
– Har du något för dig? Jag tänkte att vi kunde gå ner till fiket, sa han.
– Vi har fik hemma hos mig, Lollo och jag, svarade jag och bjöd hem Johan också.
Jag ska aldrig glömma vare sig Johans eller Lollos ögon när Johan klev in genom dörren.
Efter bara en halvtimme fann jag mig själv ute i köket där jag bryggde nytt kaffe, och hörde hur mina två bästisar babblade med varandra i vardagsrummet. Jag hade tänt brasan därinne, för det var en kall dag, våren var så ny.
Det bubblade upp ett skratt inom mig och jag kände förväntan. Kaffestunden blev så lång att vi fick beställa hem pizza och äta kvällsmat ihop också. Jag blev inte förvånad när Johan och Lollo tre månader senare berättade att de dejtat ett tag och nu var ett par! Jag kunde inte blivit gladare.
– Ni är ju som gjorda för varann, sa jag och kramade om mina kära vänner.
När det för några dagar sedan damp ner ett inbjudningskort i brevlådan grät jag av lycka. Lollo och Johan ska gifta sig. Tillsammans är de starka och stöttar varandra i de svårigheter som livet ger oss.
Samma dag som inbjudan kom, stod mina vänner i min hall. De hade en fråga:
– Vill du bli vår toastmadame?
– Va?! Menar ni det?
– Ja, du är vårt självklara val! Utan dig hade vi inte träffats!Så nu sitter jag här och myser och planerar för att göra mina underbara vänners dag till den bästa i deras liv!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.