Mia är racerförare: ”Det skulle aldrig gå om jag kände rädsla”

Mia Flewitt och Euan Hankey.

Foto: Privat

Mia hade ingen aning om att hon hade en unik talang. En talang som gör att hon vågar köra en racerbil rakt mot en betongvägg i 200 kilometer i timmen utan att blinka. Nu jagar publiken autografer av henne.

Idag är Mia Flewitt är en känd profil inom racing.

– Det trodde jag aldrig för några år sedan, skrattar hon.

Mia bor på landet väster om Oxford i England och hon lämnade Sverige för runt tjugo år sedan. Hon växte upp i Uddevalla och började jobba inom bilindustrin med att bland annat bygga bilar på Volvo.

– Jag lärde mig att allt där och min uppgift blev att som beredare se till att bildesignen fungerade rent praktiskt i verkligheten och inte bara blev vacker yta. Det ska gå att reparera, byta delar och det ska vara genomförbart på ett enkelt sätt. Det var väldigt kul, men också en riktig utmaning.

Se också: Erika kör lastbil i en mansdominerad bransch

3:23

Efter reklamen: Erika kör lastbil i mansdominerad bransch: ”Ha vassa armbågar”

(3:23)

Hon trivdes bra med jobbet och till slut blev hon så skicklig att hon kunde bygga en hel bil själv.

– Jag gjorde det aldrig, men jag hade det i detalj i huvudet hur det skulle göras, berättar Mia.

Det som förändrade hennes karriär var ett jobb som hon inte kunde tacka nej till. Hon fick ett erbjudande att börja på TWR – Tom Walkinshaw Racing, ett extremt välkänt design– och racingteam i England som samarbetat med Volvo tidigare.

De hade uppmärksammat Mia under den här tiden, men när projektet med Volvo avslutades och ville TWR ha med henne som produktionsingenjör i nya planer för annat som skulle skapas, som exempelvis bilen Renault Clio V6.

– Jag flyttade från Sverige i juli 2000, men några år senare gick TWR i konkurs efter att ha försökt sig på att satsa inom formel 1. Det var spännande att få en inblick i den världen och hur de arbetade i team, men sedan ändrades allt igen.

Träffade kärleken

Innan dess hade Mia hittat kärleken i Mike Flewitt, en engelsman med lika stort bilkunnande som hon. Med honom blev det ett internationellt liv där de först flyttade till Tyskland och senare till Turkiet innan det var dags för England igen där Mike senare blev chef för McLaren Automotive.

Mia Flewitt med sin man.

Mia Flewitt och Mike delar intresset för racing.

Foto: Privat

– Vi träffades på en pub i Burford när jag egentligen skulle ut med min chef för första gången för middag. Men hans dotter blev sjuk och då fick Mike bli stand–in. En av mina ingenjörer kan komma istället om du vill, frågade han och det gick väl bra, tyckte jag, säger Mia, utan att förstå vad det skulle leda till.

Hon fick snart veta det mesta om mannen mittemot vid bordet och upptäckte att de delade en mängd intressen.

– Mike hade två hundar i Sverige där han bodde mest då och eftersom jag gillar hundar erbjöd jag mig att hjälpa honom när han skulle ut och resa.

Snart tog Mike också kontakt med Mia och frågade om hon faktiskt kunde hjälpa honom. De började prata allt mer. Hundtricket fungerade riktigt bra och snart var det inte bara två små gulliga west highland white terriers som flyttat ihop med Mia, utan även Mike.

Vi ville dela en hobby

– Det var lite trixigt i början för jag hade en son på 11 år och Mike var inte van vid barn och dessutom åkte vi mellan Sverige och England hela tiden. Men vi fick ihop det till slut.

– Vi skrattar åt samma saker och det är kanske viktigast. Han är en riktigt engelsk gentleman och öppnar dörrar. Vi har dessutom alltid något att prata om eftersom vi jobbar bilbranschen båda två.

Tog racinglicens

Livet fortsatte och en dag kom de på att det skulle vara roligt att ta sig an att renovera en gammal klassisk bil för att köra racing med. Den typen av racing var och är populär i England och kräver inte någon speciell erfarenhet, utan är mer som ett trevligt söndagsnöje.

– Vi ville dela en hobby som vi kunde hänge oss åt tillsammans och vi köpte en gammal bil – en Lotus Elan från 1963. Samtidigt tog vi våra racinglicenser som behövdes.

Första tävlingen gjorde de 2015 och efter det fick Mia blodad tand. När hon sedan fick chansen att testa på att köra för en riktigt kunnig instruktör under ett event som anordnades av McLaren då tvekade hon inte att tacka ja.

– Efter några varv på McLarenbanan frågade instruktören mig – Du har inte funderat på att börja tävla på riktigt. Han tyckte att jag hade 100-procentig talang och dessutom var jag helt galen, vilket är kanske det viktigaste kravet, skrattar Mia.

Det var extra kul att slå de unga killarna

Men framförallt upptäckte han att hon hade fantastiska reflexer, kunde känna av bilens rörelser och reagera precis i rätt tid. Dessutom var Mia lugnet själv.

– Han föreslog några performancekurser på McLaren till att börja med. Jag skulle få köra track-cars – riktigt snabba bilar med 680 hästkrafter och där man körde med däck som gav ett helt annat grepp.

Mia hoppade på direkt och började ragga sponsorer som kunde hjälpa henne framåt. 2017 satte hon sig i den nya bilen och körde sitt första riktiga lopp (som 48-åring) för McLaren på en bana i södra Frankrike. Hon kom fyra.

– Jag var enormt besviken. Tänkte på allt jag skulle gjort. Är väl en tävlingsmänniska.

Samtidigt var hon nu fast för evigt. Hon älskade miljön, tävlandet och att köra, köra, köra.

– Jag insåg att jag behövde träna hårdare. Det här var min framtid.

Ensam tjej

Snart gav det utdelning och hon har numera vunnit flera mästerskap och ett stort antal lopp över hela världen.

– Under 2018 vann jag väldigt mycket i serien Pure McLaren GT. Jag stod nog på podiet i varje race och sedan vann jag alltihop sammantaget.

2019 vann hon McLaren-serien ännu en gång och ställde även upp i den lite svårare British GT.

– I British GT var det runt 90 – 95 förare som tävlade och alla var män. Jag var ensam tjej. De flesta var dessutom killar i tjugo-årsåldern. Det var extra kul att slå dem, säger Mia.

– De förväntade det inte, men insåg att jag hade talang och då var det bara roligt. Sedan har det bara varit respekt.

I racing med gamla klassiska bilar är det lite fler tjejer, men sedan är det nästan alltid huvudsakligen män och det skulle Mia gärna vilja ändra på.

– Fast racing är både dyrt och svårt, så man måste ha ett brinnande intresse och vara beredd att lägga all sin tid på det. Hoppas jag kan inspirera och visa att det går, oavsett ålder. Det enda som krävs är rätt attityd, förklarar hon.

Tina Thörner: Därför tappade jag kontakten med min pappa

– Själv hade jag ingen aning om att jag ville detta förrän jag testade. Visste inte att jag hade talang heller.

2020 var också en bra säsong, även om allt var lite annorlunda på grund av corona. Mia hade segrar i både GT4-klassen och i klassen Pro-Am, där en professionell förare tävlar i team med en amatör.

– Jag tävlar med en McLaren factory driver – en förare som heter Euan Hankey. Vi samarbetar bra ihop och han gillar att jag verkligen tar det seriöst för det är många timmar varje dag som krävs av både fysisk och psykisk träning, strategiska och tekniska förberedelser, berättar Mia.

Går ner i vikt under loppen

Hon tränar sex dagar i veckan, både på gym för att träna upp viktiga muskelgrupper och med att köra en variant av ovanligt snabba gokartbilar på bana.

– Nacken måste vara väldigt stark för att inte skadas av g–krafterna och man får snabbt mjölksyra om man inte är tränad i armarna. Det är extremt fysiskt jobbigt att köra racing och jag går ner säkert tre kilo i vikt i varje lopp eftersom temperaturen är mycket hög i hytten och man har fullt adrenalinpåslag med 140 i puls hela tiden.

Det finns helt klart risker

Mia är också mentalt stark, modig och lite halvgalen och det krävs när man som förare måste skriva på ett papper varje dag där man anger vilken person eller anhörig som ska kontaktas om man dör.

– Det finns helt klart risker och vi tränar mycket just för att de ska undvikas. Man kan inte fundera på det, då skulle man inte våga ligga två centimeter från stötfångarna på bilen framför i kanske 200 kilometer i timmen eller köra rakt mot en vägg för att svänga så sent som bara möjligt i en kurva.

Racingen får henne att känna sig ung på nytt och hon känner att hon får stor respekt från de yngre killarna numera.

– Vi har skitkul ihop på tävlingarna och de tycker att det är roligt att jag är farmor och att till och med min son oftast är betydligt äldre än vad de är. Jag måste träna mer fysiskt än dem, men jag är kanske starkare mentalt istället – mer cool.

Tre personer på ett vinnarpodium efter ett race.

Mia gillar att vinna över de yngre killarna.

Foto: Chris Brown

På träning på gokartbanorna gäller kanske ännu mer mod, för där är bilarna helt öppna, utan säkerhetsbälten och man kör i väldigt höga hastigheter.

– Vi har revbensskydd för om man kraschar så ryker de direkt annars. De är enormt fysiska att köra och efteråt har man blåmärken överallt och ont över hela kroppen. Men roligt är det.

Vi ta selfies och ha autografer

Mia längtar tills tävlingarna kommer igång igen och hon får resa världen över till olika banor. Som tur är har hon haft sponsorer som gör det möjligt.

– Det kostar över tre miljoner att tävla varje säsong och det är enbart tack vare mina samarbeten som jag kan tävla. Tyvärr har jag ingen svensk sponsor än. Det hade varit roligt.

Det som inte riktigt blev som det var tänkt är samvaron med maken Mike. De skulle ju tävla ihop som ett enkelt helgnöje.

– Han är jättestolt över mig, men vi ses mindre under veckorna. Är det tävling är han gärna där och är min starkaste supporter.

Nu får han nästan tränga sig fram eftersom Mia har många fler fans som gärna vill ha autografer och selfies med henne.

– Det var väldigt märkligt i början att journalister ville intervjua mig och att folk visste vem jag var. Min första tävling var ju 2017. Det har inte gått lång tid direkt, berättar hon.

Anette och Malin kör motorcross – har startat Team Motogirls

När Mia är borta mycket under säsong kommer ofta hennes föräldrar från Sverige på besök. – De hjälper oss att passa våra hundar och mamma gillar att se mig köra. Pappa är mer nervös.

Hon konstaterar att hon själv aldrig känner rädsla. Det skulle inte gå.

– Den här sporten är 80 procent självförtroende, 10 procent talang och 10 procent erfarenhet när man börjar, senare är erfarenheten viktigare. Det är en självisk sport och man måste tävla med sig själv. Det är extremt intensivt på ett sätt som är svårt att förklara, betonar hon.

Vi var först! 20 svenska kvinnliga pionjärer

Mia har vid några enstaka gånger varit inblandad i olyckor, men aldrig något riktigt allvarligt.

– Om något händer måste man tillbaka bakom ratten igen bara. Det som är roligt är att det är ett sådant enormt intresse i England. Innan corona var det ofta runt 40 000 i publiken och det finns många banor. Nu hoppas jag bara på att det blir fler kvinnliga förare och de får gärna vara svenskar.

Det här är Mia Flewitt!

Namn: Mia Flewitt.

Ålder: 51 år.

Bor: Väster om Oxford.

Familj: Maken Mike, hundarna.

Bästa hjälpen: Mia har ofta kontakt med före detta racerföraren Kenny Bräck, som också bor i England och som varit ett stort stöd för henne.