Michaelas son Dennis dog i en överdos: ”Han valde inte att bli missbrukare”
Familjen hade precis firat Dennis 22-årsdag. Framtiden såg ljus ut och tillsammans gladdes de åt hans nya, drogfria liv. Ingen anade att de snart skulle begrava honom efter en överdos heroin och bensodiazepin.
– Han valde inte att bli missbrukare – han försökte må bra. Och livet blev mörkt, med många kämpiga år av psykisk ohälsa, självmedicinering och missbruk, säger mamma Michaela Lindqvist, 45.
Som barn var Dennis en glad, livlig och kreativ pojke. Han gillade att måla, pussla och hitta på hyss. Ibland kröp han runt och letade efter myror. Ett intresse som följde honom sedan barnsben var fiske – han älskade att fiska, och var duktig på det.
Flera diagnoser
Vid fem års ålder fick han diagnoserna adhd och Aspergers syndrom. Michaela märkte att han dessutom hade kraftigt nedsatt hörsel, så året därpå fick han en hörapparat.
– Han hade det tufft med sina diagnoser och hörselskadan. Och den medicin han fick fungerade inte, berättar hon.
Dennis kände sig inte förstådd i skolan. Man kunde inte handskas med honom och de svårigheter som han hade. Detta gjorde att skolgången inte blev något bra kapitel i hans liv. Han hade ett fåtal vänner men trivdes allra bäst hemma, tillsammans med familjen.
Dennis började att röka vanliga cigaretter och vid 15 års ålder övergick han till cannabis och olika partydroger. Till en början gav det honom ett lugn. Han testade sig fram med droger för att må så bra som möjligt. Nästa steg var amfetamin.
– Vi sökte hjälp, både på BUP och socialtjänsten, utan framgång. Dennis har alltid haft tryggheten hemma, och var öppen med både ohälsa och missbruk. Det är jag tacksam för. Vi fick alltid fråga och han berättade, rakt och ärligt, säger Michaela.
I unga år hade Dennis en ställföreträdande pappa i Martin, mannen som Michaelas var gift med. Men Martin gick hastigt bort och Michaela levde ensam några år innan hon gifte om sig med Henrik. Både Martin och Henrik har haft en nära relation till Dennis. I dag bor Michaela och familjen i en lägenhet på landet, i Skultuna, strax utanför Västerås.
Han var stolt över sin sexualitet.
Dennis var homosexuell, och bara elva år när han berättade det för sin mamma. Hon hade redan räknat ut det, men tyckte att det var skönt att han berättade. Han var stolt över sin sexualitet.
– Självklart finns det folk som vill trycka ner andra, och Västerås är ingen storstad, men han hittade vänner här, säger Michaela.
Efter första heroinsprutan gick det överstyr
Familjen trodde att allt var på rätt väg. Men Dennis började att träffa folk från Stockholm, och sedan gick det utför. För att få droger hade han ett destruktivt förhållande med en man och betalade med sin kropp.
– Dennis gjorde inte inbrott för att få pengar, utan löste det på annat sätt. Men han avskydde den här mannen, säger Michaela.
Festerna blev fler och drogerna tyngre. Dennis hade mycket ångest och skar sig i armarna och på benen. Alla preparat som han använde lindrade ångesten men tog honom djupare in i ett beroende. Det var ett hårt liv i Stockholm. Efter första heroinsprutan gick det överstyr. Han kände ingen smärta eller ångest, men han var fast.
– Det gick käpprätt åt skogen. Vi har kämpat i motvind, tillsammans med Dennis, och vi hade behövt hjälp, suckar Michaela.
Om Michaela
- Namn: Michaela Lindqvist.
- Ålder: 45 år.
- Bor: I Skultuna utanför Västerås.
- Familj: Gift med Henrik, fyra barn.
- Yrke: Lokalvårdare.
- Brinner för: Att hjälpa andra, göra skillnad för barn och ungdomar.
I perioder har Dennis varit omhändertagen, både på öppna behandlingshem, men också genom tvångsvård. Familjen försökte få honom att förstå att ett annat liv var möjligt. De vädjade, och sa att ”vi vill inte begrava dig”. En dag bad Dennis om hjälp.
– Han kom och sa: ”Jag vill inte mer. Ni måste hjälpa mig. Jag vill göra något bra med mitt liv” minns Michaela.
Han ville komma från missbruket och hade en dröm om att hjälpa barn och ungdomar att lämna den onda spiralen med droger. Tillsammans pratade han och familjen om hur lätt det är att få tag i droger, och hur fast man blir. Han skulle kunna varna andra för att välja det livet. Det var hans dröm – att få hjälpa barn att komma därifrån.
Dennis dog plötsligt
Dennis var glad. Han kände att han hade sin chans att bli fri. Efter några månader på behandlingshem gjorde han en nystart med en egen lägenhet. Kort därefter reste han till Stockholm för att fira sitt drogfria liv. Hans mamma tänker tillbaka på den ödesdigra helgen.
– Han åkte till stan på fredagen och på söndagen var han död. Vi vet inte vad som hände. Han hade inte med sig några droger när han åkte, men helt plötsligt fanns de på hotellrummet.
Den dagen hade Michaela en känsla av att någonting var fel. Hon och Henrik var på dans med dottern, men tanken kunde inte lämna henne: Vad är fel – och varför svarar inte Dennis?
– På hemvägen passade jag på att handla. Då ringde min dotter och sa att två personer stod hemma vid dörren och sökte mig. Jag föll ihop inne i mataffären och skrek.
Dennis hade somnat in på ett hotellrum i Bromma efter en överdos. Familjen bröt ihop totalt och befann sig som i en dimma. I efterhand är Michaela oerhört tacksam till alla som stöttade.
Så småningom började ett frö att gro: Familjen ville förverkliga Dennis dröm om att andra barn aldrig skulle hamna i samma skit.
Familjen vill göra skillnad
Det är smärtsamt att tala om, men Michaela är fast besluten att hjälpa andra så mycket hon kan och orkar. Hon pratar med alla hon kommer åt. Hennes yngsta barn är elva och tolv år, och deras kompisar röker och dricker. Detta gör dottern livrädd. Hon vet vad det kan leda till och säger till sina vänner: ”Tänk på min bror. Han ligger på kyrkogården.”
Michaela har börjat att göra smycken, ljus och nyckelringar – dels som terapi, och dels för att samla in pengar till organisationen Maskrosbarn.
– De jobbar för barn som Dennis. Jag har alltid vetat om att de finns. Jag är själv ett maskrosbarn, och uppväxt i en familj med missbruk. För mig var det ett självklart val att stötta. Jag vet inte om mina små summor gör skillnad, men det känns bra.
Hon jobbar även med en lokal satsning i Västerås där hon är en av initiativtagarna till gruppen Sann krigare, som nu samlar över 800 personer. De hoppas kunna bidra till ett bättre samhälle. Gruppen strävar efter att få en egen lokal dit barn och ungdomar kan komma, bli sedda och lyssnade på.
– Vi behöver få bort dem från gatorna för just nu är det tioåringar som står på stan och säljer droger. Många barn blir lurade och utnyttjade. Vi måste prata om det här problemet. Det får inte gömmas och glömmas.
Gruppen kan dessutom vara ett stöd för föräldrar till missbrukande ungdomar. De behöver få veta hur de ska agera och vad de kan göra. Michaela berättar att somliga skäms över att ha en anhörig som missbrukar – de behöver få öppna sig.
En del kastar ut sitt barn och det är för mig ofattbart. Om du inte finns där, vem ska då vara det?
– En del kastar ut sitt barn och det är för mig ofattbart. Om du inte finns där, vem ska då vara det?
Hedrar de unga
Michaela och familjen är engagerade i en årlig ljusmanifestation i Västerås. Tillsammans med bland annat Västerås stad och domkyrkan tänder hon ljus och hedrar alla unga som har gått bort på grund av missbruk. Tidigare har de bara skrivit alla barnens namn på ljusen, men hon kände att namnen inte var nog – ett foto säger så mycket mer.
– Det är barn och ungdomar som har hamnat snett och vi måste visa upp dem. Nu har vi bild på alla.
Vad hade kunnat ändra historien för er familj?
– Dennis hade behövt få samtalskontakt tidigt. Om någon hade frågat varför han tog droger, verkligen lyssnat och försökt hitta grunden till missbruket – då hade Dennis kanske levt i dag.
Har du berättat din historia offentligt tidigare?
– Förra året hade jag en föreläsning i domkyrkan tillsammans med föreningen KRIS. Jag fick berätta om Dennis ohälsa och missbruk, men också om min egen sorg. Men jag skulle gärna berätta om honom i skolorna.
Vad är din sista hälsning till läsaren?
– Vi måste fortsätta att göra skillnad för våra och andras barn. De ska inte hänga på stan och hamna i det här träsket som leder till kriminalitet och död. Det är ett helvete att leva i det – och det är ett helvete när du förlorar ditt barn. För oss är det tufft men vi får styrka av att göra det Dennis ville.
Michaelas råd till anhöriga
– Lyssna. Och hör vad personen säger. Ställ frågan: ”Vad vill du att vi ska göra?” På den vägen kan du hjälpa till, bara genom att finnas där och lyssna.
– Därefter finns det mycket som kan vara en hjälp på vägen – kbt, samtalsterapi, stödgrupper med mera.
Maskrosbarn
Barnrättsorganisationen Maskrosbarn har sedan 2005 arbetat med att förbättra levnadsvillkoren för barn som lever i svåra hemförhållanden. Det kan handla om en förälder som har ett missbruk, en psykisk sjukdom eller utsätter barnen för våld. Maskrosbarn vill stötta barnen, men jobbar också aktivt för att barns rättigheter ska prioriteras.