Min granne tränger sig på fast jag inte vill – hur sätter jag gränser?
Ida och Inka trotsar ålderbarriären - är världens bästa grannar
Jag och min närmaste granne har bott vägg i vägg i tio år. Hon är ensamstående, väldigt trevlig och hjälpsam. Den senaste tiden har hon börjat knacka på hemma hos mig allt oftare. Det kan vara för att låna något eller bara för ta en kopp kaffe och prata en stund.
Till en början tyckte jag det var mysigt, alla vill väl ha härliga grannar? Men nu kan jag känna en stress så fort det ringer på dörren.
Jag jobbar hemifrån flera dagar i veckan och då uppskattar jag verkligen att ha lugn och ro och få mycket gjort. Samtidigt vill jag inte såra henne eller framstå som otrevlig när hon ringt på och jag inte har tid att prata med henne.
Hur sätter man gränser på ett vänligt sätt? Kan man säga att man behöver mer egentid utan att det skadar relationen? Jag vill ju gärna fortsätta vara en god granne – men samtidigt vill jag faktiskt kunna känna att mitt hem verkligen är min fristad…
Vi hjälper dig med ditt dilemma
Ibland är det skönt att bolla sin fråga med en medmänniska. Vi på Allas redaktion är just medmänniskor med hundratals års erfarenheter av vardagliga utmaningar. Vi är gärna ditt bollplank om du kört fast i dina tankar.
Har du ett dilemma? Skriv till oss här!
Allas svarar
Kära frågeställare,
det här dilemmat kräver viss finess. Det är en konst att avvisa någon, men bara lite grann – och utan att såra den andres känslor. Som jag förstår det vill du ju inte kapa relationen helt utan bara sätta lite rimliga gränser.
Att inte vilja bli störd under arbetstid är en tydlig och bra gräns att börja med. Så nästa gång grannen ringer på med dålig tajming och mest verkar sällskapssjuk: säg att du är mitt uppe i en jobbgrej och måste tillbaka till datorn. Stå stadigt med dörren bara lite på glänt så hon inte får för sig att bjuda in sig själv. Frågar hon om ni ska ta en kaffe så svara tydligt att det inte funkar just nu, men gärna en annan gång. Om du fortsätter hänvisa till jobbet så kommer hon till slut förstå att du faktiskt behöver jobba på dagarna.
Kväll och helg är svårare, men ursäkter som ”jag håller på att laga mat”/”lite stressad, ska strax iväg” kan ändå funka ibland.
Det vuxna alternativet är ju precis som du skriver att ha ett ärligt samtal där du lugnt förklarar att du behöver kunna jobba ostört och uppskattar din egentid. Det är vuxet – men det är också svårt. Den enklare lösningen är att börja komma med ett par undanflykter då och då och ett par tydliga gränser, som att du måste jobba på arbetstid.
För att göra det tydligt att du ändå vill behålla en del av relationen kanske du kan ta initiativ ibland? Om du nån gång plingar på hos henne och föreslår en kaffe förstår hon att du fortfarande uppskattar sällskapet – men kanske också får känna på hur det är att bli avbruten och överraskad.
Tove