Läsarberättelse: Min man älskade hunden mer än mig

Man i 50-årsåldern kelar med en liten hund.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Min idé att skaffa hund var ett smått desperat försök att rädda vårt avslagna förhållande. Men det gick inte alls som jag tänkt.

När vår son flyttade hemifrån hoppades jag att John och jag skulle komma varandra närmare. Under många år hade vi långsamt glidit isär och nu hade vi inte längre särskilt mycket gemensamt.

Men när det återigen bara var vi två i huset så kanske vi kunde finna nya gemensamma intressen. Tänkte jag.

Tyvärr blev det tvärtom. Nu var det ännu tydligare att John och jag levde separata liv.

En dag föreslog jag för honom att vi skulle skaffa hund. Innerst inne hoppades jag att det skulle ge oss något att förenas kring, en gemensam kärlek.

Till en början var John inte intresserad, men efter ett par veckor kom han ändå och sa att vi kanske trots allt skulle titta på en valp. Han hade till och med läst på om raser och letat upp en kennel med leveransklara valpar.

Se också: Konstiga vanor hundar anammar från sina ägare
1:48

Efter reklamen: Se också: Konstiga vanor hundar anammar från sina ägare

(1:48)

Slå på ljud

Två veckor senare var vi ägare till en bedårande liten hund, som vi kallade Baloo. Inledningsvis var vi två om promenaderna och träningen, men efter några månader stod det klart att Baloo var Johns hund. Baloo älskade John, och John älskade Baloo – till den grad att jag nästan inte kunde känna igen den man som jag varit gift med i nära 25 år.

Han pratade med hunden i ett överseende och ytterst kärleksfullt tonläge, och det var faktiskt så att det stack till i hjärttrakten på mig när John kom hem från jobbet och satte sig på huk för att hälsa på hunden, det första han gjorde.

– Hej Baloo! Har du haft en bra dag? Har du saknat mig? Jag har saknat dig. Åh, vad jag har saknat dig, sa han med öm röst, medan han kramade hunden som ivrigt svansade runt honom.

Han ville sitta med hunden istället för mig

Hade John någonsin hälsat så entusiastiskt på mig när han kom hem från jobbet? I så fall kunde jag hur som helst inte minnas det.

Läsarberättelse: Min man hade inte lust med någonting längre

Innan vi fick Baloo satt John och jag ihop i soffan varje kväll och tittade på tv. Det var inte så att vi höll hand eller satt nära, men vi satt i alla fall tillsammans.

En dag när jag var färdig med att städa upp i köket efter middagen och kom in i vardagsrummet för att inta min plats i soffan bredvid John, låg Baloo där jag brukade sitta.

– Jag har för mig att du sa att han inte skulle få vara i soffan, sa jag och försökte att inte låta irriterad.

John ryckte på axlarna.

– Han ligger ju ändå där när vi inte är hemma, sa han utan att ta blicken från tv-rutan, samtidigt som han fortsatte klia hunden bakom ena örat.

Det rådde visst inget tvivel om att John hellre ville sitta i soffan tillsammans med Baloo än med mig. Jag orkade inte diskutera saken så jag satte mig bara i fåtöljen. Och efter den dagen blev det alltid så att jag satt ensam i fåtöljen medan John satt i soffan med Baloo.

Bytte bakgrundsbild på telefonen

Under lång tid försökte jag lägga band på min irritation över Johns besatthet av hunden, också när han kom hem med dyr lyxmat eller ännu en massa nya leksaker från djuraffären.

Det var som om hunden alltid fanns i hans tankar. När hade han senast kommit hem med blommor till mig? Jag kunde inte ens minnas det.

En dag fick jag nog. Jag skulle ringa till en väninna och tog av misstag Johns telefon, och då noterade jag att han bytt ut bakgrundsbilden. Tidigare hade han haft en bild på mig framför vår sommarstuga, nu var jag utbytt mot Baloo.

– Det är som om du älskar hunden högst, klagade jag.

Kanske var det en fånig sak att anmärka på, men det blev liksom droppen. Det hela slutade med ett storgräl som mynnade ut i att det stod klart att John och jag inte längre hade ett förhållande som det fanns någon framtid för.

Idag är vi skilda, och John har självfallet fått Baloo. Så nej, hunden räddade inte vårt förhållande, tvärtom. Men jag är ändå tacksam för att vi skaffade honom, för det skyndade nog på det som ändå måste ske. John och jag har det bättre var för sig.

/Anna-Lena