Läsarberättelse: Min man blev avundsjuk på vår son – och det förpestade familjelivet
När jag och Michael fick vårt första barn, Josefine, var jag besviken över att han inte ägnade henne så stort intresse. ”Bara ha tålamod”, sa min mamma och syster, ”män är inte så bra med bebisar, det blir bättre när hon blir större och börjar prata”.
Det hade de förvisso rätt i, för ju större Josefine blev desto mer tid ägnade han åt henne. Men helt bra blev det aldrig.
Ett par år senare fick vi Jacob, och det var en helt annan historia. Michael lekte och skojade med sin son från det att han började le. Jacob fick all den faderskärlek som vår dotter måste kämpa desto hårdare för. Det gjorde mig ont när jag såg hur Michael favoriserade Jacob. Jag försökte prata med honom om det, men han höll inte alls med om att det var på det viset. Därmed fick jag kompensera genom att vara extra uppmärksam på Josefine. Och det resulterade i en familj med ”pappas pojke” och ”mammas flicka”.
Michael var en jättebra pappa åt Jacob under barndomsåren. Han var alltid pigg på att spela fotboll eller bygga kojor – och efter hand fick Jacob även lära sig att hantera sin fars verktyg. Det var inte konstigt att han älskade sin pappa och såg upp till honom över allt annat.
Så kom han i puberteten. Och just eftersom Jacob hade ett så tajt band till sin pappa så hade han också ett starkt behov av att frigöra sig från honom. Han behövde visa att han kunde själv. Michael hanterade inte det särskilt bra. I stället för att uppmuntra sin son i hans strävan att stå på egna ben försökte han kväsa Jacobs självständighet. Det visade sig i stort och smått, bland annat i form av kritik.
Eldade upp sin skapelse i trädgård
Liksom sin pappa så var Jacob väldigt händig, men han hade förstås inte samma erfarenhet. Det märktes på den sittmöbel som han byggde av ett par gamla lastpallar att ha i sitt rum. Den var förvisso lite skev, men fullt funktionell.
I stället för att berömma Jacob för hans uppfinningsrikedom totalsågade Michael möbeln. Vinklarna var fel, slipningen var inte tillräckligt noggrann och sitsen för låg. Även om jag i gengäld höjde skapelsen till skyarna så var skadan redan skedd. Jacob, som vid den här tidpunkten var 13 år, brände demonstrativt upp sin möbel i trädgården. Det såg trotsigt ut, men i själva verket var han djupt sårad.
– Varför kan du inte bara berömma honom? frågade jag Michael.
– Berömma honom? Han gjorde ju inte ett ordentligt jobb, svarade han.
Michael ansåg att det var en fars plikt att ställa krav på sina barn. Jag förstod inte vad det handlade om, utan tyckte att hans reaktion var helt orimlig. Var han förnärmad över att Jacob inte bett honom om råd när han byggde möbeln?
Smet ifrån familjeaktiviteter
Jag tyckte att det var ofattbart barnsligt, men jag kunde inte få Michael att ta sitt förnuft till fånga. I stället fortsatte han att kritisera Jacob för allt vad han företog sig.
Jacob å sin sida började såklart distansera sig allt mer från sin far. Han ville inte längre följa med på fisketurer och när Michael behövde ett par extra händer för att riva vår gamla carport var det ytterst motvilligt som han hjälpte till. Och kunde han smita ifrån saker som vi planerade som familj så gjorde han det.
Han var sluten och fåordig och även om en del av detta kunde bero på puberteten så bekymrade det mig. Jacob hade aldrig varit så förtrolig med mig som med sin pappa, och när pojken inte längre kunde vända sig till sin far så hade han ingen.
Själv gjorde jag allt jag kunde för att försöka komma närmare Jacob, men det lyckades inte särskilt bra. Det var uppenbart att han inte trodde på mig om jag till exempel berömde honom för något som hans pappa kritiserat. Det värsta var att Michael spelade en aktiv roll i att stöta ut vår son ur familjen. Han var överhuvudtaget inte vuxen sin uppgift som far. Men han var inte mottaglig när jag försökte prata om saken.
Situationen mellan far och son eskalerade ju äldre Jacob blev. Jag kunde inte förstå det. Efter hand blev Jacob ju minst lika duktig med verktygen som sin pappa.
Synen som avslöjade honom
När hans syster fyllde 20 tillverkade han det vackraste lille smyckeskrin till hennes örhängen. Skrinet var huvudsakligen av ek, men han hade fällt in andra träslag i sirliga mönster. Det var bara så otroligt fint.
Josefine blev överlycklig och sa att skrinet skulle följa henne resten av livet. Detta medan Michael satt med armarna stramt i kors över bröstet utan minsta ansats till att be att få titta närmare på gåvan.
Det var den synen som avslöjade honom. Michael var avundsjuk. Det hade han varit i alla dessa år. Han kunde inte tåla att hans position som ”ledarhanne” hotades av den son han själv uppfostrat.
Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta. I min värld var det helt galet att vara avundsjuk på sitt eget barn. Ändå betvivlade jag inte att var det som var problemet och som hade tagit sin början redan i samma veva som Jacob kommit i målbrottet.
Och det var det som skett den här dagen. Slaget var förlorat
Alla de gånger när Michael inför mig hävdat att han bara var ambitiös å sin sons vägnar och att det var därför han kom med all kritik, så hade det i själva verket handlat om att Jacob inte fick bli duktigare än han själv. För Michael ville att hans son skulle fortsätta att se upp till honom. Han skulle fortsätta att vara den lille pojken som avgudade sin far.
Irritationen som byggts upp försvann
I samma ögonblick som jag insåg hur det hängde ihop försvann den irritation jag under åren byggt upp gentemot Michael. I stället tyckte jag synd om honom. Han hade i åratal utkämpat en kamp som han oundvikligen skulle förlora. Och det var det som skett den här dagen. Slaget var förlorat. Det var det lilla smyckeskrinet som Jacob gjort till Josefine ett bevis på. Måhända hade Michael också kunnat göra ett sådant, men han hade aldrig kommit på idén. Jacob hade överträffat honom och gått om honom.
När Michael och jag blev ensamma den kvällen var jag tvungen att ta upp det med honom.
– Tyckte inte du att det var en fin present som Jacob gjort till sin syster? frågade jag.
Det var inte min avsikt att låta förebrående, men så uppfattade Michael det dessvärre.
– Ska du nu återigen tala om för mig att jag inte berömmer honom tillräckligt? svarade han och hade redan gått i försvarsposition.
– Nej, skyndade jag mig att säga, det är bara …
– Bara vadå?
– Jag tror att du är avundsjuk på Jacob och att du i själva verket har varit det i flera år nu.
– Vad är det för dumheter! utbrast han och hans ansiktsuttryck var totalt avvisande.
– Jag säger inte det för att såra dig, utan för att vi ska komma vidare som familj, fortsatte jag oförtrutet.
Se också: 7 typer av gräl som är extra skadliga för relationen
– Vad menar du med det? Är du på väg att lämna mig?
– Inte alls. Men din hållning gentemot Jacob har förpestat så mycket för oss alla de senaste åren. Det är hög tid att sätta punkt för det.
– Sätta punkt för vad?
– Den tuppfäktning som du ägnat dig åt. Du måste fejsa det ändå, förr eller senare. Jacob är bättre än du på vissa saker. Och vet du vad? Det är helt i sin ordning.
Michael såg på mig som om jag inte var riktigt klok. Antingen förstod han inte vad jag sa, eller så ville han inte förstå. Med en sur min lämnade han vardagsrummet.
Dagar av tystnad
De följande dagarna såg jag inte mycket av honom. När han kom hem från jobbet uppehöll han sig antingen i verkstaden eller i trädgården tills dess att vi skulle äta. Samtalen vid matbordet inskränkte sig till ytligt prat om hur dagen hade varit, och efter middagen satte han sig i soffan och tittade på teve.
Jag lät honom vara medan jag hoppades att tystnaden mest berodde på att han funderade på det hela.
Inte så långt senare fyllde Jacob år, och utan att jag visste om hade Michael köpt ett dyrt verktyg till honom. Fråga mig inte vad det var. Jag vet bara att det var ”sjukt coolt” som Jacob sa med strålande ögon när han öppnat presenten från sin far.
Michael och jag har aldrig berört ämnet igen och jag tror inte heller att han pratat med Jacob om saken. Han är inte en man som gärna pratar om sina känslor.
Ändå kan jag se hur far och son har funnit varandra igen. Det har inte kommit av sig självt. Michael har fått jobba på att vinna tillbaka sin sons tillit. Men med många små steg i rätt riktning har de idag nått en punkt då de återigen kan uppskatta att göra saker ihop.
De hyser nu en ömsesidig respekt för varandra, och det som den andre kan. Och Michael har äntligen fattat att det inte kostar honom något att beundra de saker som Jacob har skapat eller åstadkommit. Tvärtom.
/Karin