Läsarberättelse: Jag växte upp i skuggan av mina systrar

Kvinna i 30-40-årsåldern, med halvkort hår och glasögon, tittar allvarligt in i kameran.

Foto: Shutterstock/TT (Obs, bilden är arrangerad)

Jag kämpar dagligen med att tycka om mig själv så som jag är. Men jämförelserna med mina vackra systrar har skapat ett destruktivt mönster.

När jag var åtta år blev jag storasyster till ett par jättesöta tvillingar. Jag avgudade dem från första stund och det gör jag än idag, 40 år fyllda. Det har dock inte varit problemfritt för mig att vara deras storasyster. Inte nog med att de är enäggstvillingar och nästan identiska till utseendet, de är dessutom osedvanligt vackra.

Våra föräldrar skilde sig när tvillingarna var väldigt små, så vi växte upp med mamma. Ofta bodde vår mormor hos oss under längre perioder, eftersom mamma hade psykiska problem och inte klarade av att vara ensam med tre barn. Min barndom var därmed i hög grad präglad av min mor och mormor, som bägge två var väldigt fokuserade vid utseende, inte minst sitt eget. Det var närmast osunt hur de traktade efter männens blickar, och när de fick uppmärksamhet från det motsatta könet var de snara att berätta om det.

Johanna hade BDD – en sjuklig utseendefixering

En gång skulle mamma och jag på julfest på min skola. Hon bar kort kjol, höga klackar och massor av smink. Man skulle kunna tro att hon var på väg ut i nattlivet, och inte till ett oskyldigt arrangemang i sin dotters klass, i årskurs fem. Naturligtvis ådrog hon sig blickar från papporna, så var det alltid, för snygg var hon. Jag minns tydligt hur min musiklärare öppet flirtade med henne. Jag tyckte att det hela var så fruktansvärt pinsamt och skulle så mycket hellre önska att mamma var alldaglig, rund och go – istället för en symbol för mäns lustar. Men efteråt var det naturligtvis det enda hon ville prata om. Julmys, pynt och annat brydde hon sig inte om att kommentera, behållningen verkade istället vara att hon fått min gifta lärares telefonnummer. Det faktum att han var gift ansåg hon för övrigt bara vara ytterligare en fjäder i hatten.

Mamma och mormor tog snabbt varsin tvilling till sig, som de sedan avgudade och särbehandlade enligt konstens alla regler. Anja var mormors favorit och Bettina var mammas. Jag tänkte inte så mycket på det på den tiden. Det var så klart inte så roligt att bevittna, men det var först när jag blev äldre som det riktigt gick upp för mig hur förbisedd jag varit i barndomen.

Mormor bodde alltså ofta hos oss, och för det mesta gick jag bara runt i min egen lilla värld utan att göra mycket väsen av mig. Egentligen var det bara när jag besökte vår pappa och morfar som det var annorlunda, av dem fick jag mycket uppmärksamhet.

Toppbetyg passerade obemärkt

Jag reflekterade inte heller riktigt över att det enda vi fick beröm för hemma var utseendet. Att jag kom hem med toppbetyg passerade obemärkt. Det var mycket viktigare att prata om att någon, vem det än var, sagt att tvillingflickorna var de vackraste barn hen någonsin sett.

Jag minns hur jag ofta fick frågan om jag inte var stolt över mina vackra systrar. Det var jag, men inte på grund av hur de såg ut.

När jag berättar om detta idag tror folk måhända att jag överdriver, men det gör jag inte. Ett vackert barn är en sak, en helt annan när de är två ”likadana”. Det väcker uppseende. Alla visste vilka de vackra tvillingarna var. Jag var bara deras storasyster. Vi bor alla kvar i samma stad, och även i vuxenlivet har det varit så.

Se också: Kändisar med okända tvillingar

1:15

Efter reklamen: 6 kändisar med okända tvillingar

(1:15)

En gång sprang jag ihop med en man som jag kände. Hans flickvän hade jag inte träffat förut. Och då presenterade han mig för henne som ”storasystern till de vackra tvillingtjejerna”.

Flickvännen kommenterade genast:

– Där ser man, det hade jag aldrig trott.

Sedan följde ett högljutt skratt, som om det skulle vara roligt.

Och det var definitivt inte den enda gången något sådant hände.

Vid ett tillfälle hörde jag min mamma säga till pappa, under en jullunch när båda var berusade, att de verkligen hade gjort Anja och Bettina bra, men att jag också var gullig. Min pappa svarade inte. Jag vet att han lyckligtvis inte var, eller är, som min mamma. Men det är tråkigt att han aldrig försökt få henne på andra tankar.

Idag tänker jag att upplevelserna i min barndom gett mig stora problem med självkänslan. Nu, vid 40 års ålder, är det faktiskt värre än tidigare, då det börjar bli tydligt hur åldern sätter sina spår på kroppen och i ansiktet. Om man växer upp i tron att utseendet betyder allt, och att ens systrar är de som välsignats med det perfekta, så är det kanske inte så konstigt. Möjligtvis hade det varit annorlunda om jag levt i ett långt och lyckligt äktenskap, men så är det inte, mina förhållanden och mitt dejtingliv har aldrig varit mycket att hurra för.

Så slutade jag vara familjens svarta får – i mina egna ögon

Otrogen precis som min mamma

Mitt kärleksliv fick inte heller den bästa starten. Den första killen jag förälskade mig i, när jag var 18 och som jag även blev tillsammans med, var otrogen – med min egen mamma! Det var sådan hon var, hon använde sitt utseende till att konkurrera med alla, även sin egen dotter. Det gör ont i hjärtat att tänka på att hon kanske innerst inne dessutom kände någon form av tillfredsställelse när jag kom på dem.

Man kan förstås fråga sig hur jag någonsin kunde förlåta henne, men det gjorde jag med tiden. Killen gjorde jag förstås slut med direkt.

Därefter mötte jag Lars, som jag trodde att jag skulle gifta mig med och bilda familj. Jag var bara 23 år, blev snabbt gravid och födde en underbar liten pojke. Men därefter bleknade kärleken till Lars fort och jag valde att bli ensamstående mamma.

När min son Marcus var riktigt liten hade jag varken tid eller energi till annat än honom och mitt arbete, men när han blev lite större började jag att prova på att dejta igen. Jag var ung och hade inga problem att hitta män, om och när jag kände för det.

Marie: "Jag berättade för hans fru om otroheten"

Under de följande åren kastade jag mig in i ett par förhållanden, men jag lyckades aldrig behålla intresset för samme man i mer än max ett par år.

Långsamt gick det upp för mig att jag höll på att bli en dålig kopia av min mamma i vissa avseenden. Även jag sökte jag konstant efter bekräftelse hos män, oavsett om jag var intresserad av dem eller inte. De skulle attraheras av mitt utseende – inte av min hjärna, min humor eller mitt behagliga sällskap. Detta ledde till både otrohet och förhållanden med gifta män. Jag hade ingen moral på den punkten.

Vid det här laget hade jag hunnit passera 30 år, och även om det slagit mig att jag upprepade mammas dåliga mönster, så var det inget som jag låg sömnlös över på nätterna, eller som jag tänkt göra något åt för den delen. Jag skäms över att medge att jag faktiskt gillade att förföra gifta män. Det var den bästa bekräftelsen jag kunde få.

Se också: Fem typer av otrohet

1:25

Efter reklamen: 5 typer av otrohet

(1:25)

Lyckligtvis blev jag både äldre och klokare, vilket var nödvändigt, inte minst för min sons skull. Jag orkade inte med mer strul med män. Samtidigt kände jag inte att jag kunde ändra på mig, så då valde jag helt enkelt singellivet istället.

Gick till psykolog

Efter några år som singel började jag dock åter plötsligt känna desperation efter uppmärksamhet. ”Utseende-tävlingen”, som jag på inget vis hade lust att ha med mina högt älskade systrar, tilltog plötsligt. Nu var jag tillbaka i rollen som den mindre snygga storasystern, och nu hade jag dessutom åldern emot mig.

Jag provade att gå till en psykolog i hopp om att få hjälp att kurera min dåliga självkänsla. Bland annat sa hon till mig:

– Malena, du kommer aldrig att se ut som dina systrar, och det är okej. Du är en tilldragande och intelligent kvinna och du behöver inte vara en klassisk skönhet för att vara attraktiv och intressant för andra människor. De flesta av oss ser bara helt vanliga ut.

Tyvärr blev jag inte fri från mina självdestruktiva tankar, även om jag ofta tänker på hennes ord. Egentligen vet jag ju att jag har mycket annat att erbjuda än ett utseende. Jag vet bättre än att döma andra utifrån hur de ser ut, och så har jag har även uppfostrat min son.

Ändå förblir jag min egen värsta fiende. Jag kämpar dagligen med att tycka om mig själv så som jag är, och inte jämföra mig med mina systrar.

Jag är fortfarande singel, men nu har jag jobbat så mycket med mig själv och mina reaktioner, att jag nog vågar prova att börja dejta igen. Trots allt.

/Åsa

Relaterade artiklar

Läsarberättelse: Min barndom förstörde min självkänsla

Läsarberättelse: Jag var avundsjuk på min syster