Läsarberättelse: Jag slutade vara familjens svarta får
Under tonåren kände jag mig alltid som något av en outsider och som familjens svarta får. Jag var den äldsta av tre systrar, men ändå var jag inte den som hade styr på tillvaron. Jag hoppade tidigt av skolan, flyttade hemifrån som 17-åring och gick från det ena usla jobbet till det andra för att tjäna pengar och stå på egna ben.
Mina systrar, däremot, gjorde allt enligt regelboken. De var mycket målinriktade, tog studenten och utbildade sig vidare. De såg ut som fotomodeller och hittade snabbt stabila män och gifte sig. Efter passande perioder med bra jobb, flotta resor och husköp skaffade de barn och fortsatte efter föräldraledigheterna på sina jobb i uppsatta positioner, där de tjänade massor av pengar.
Själv var jag aldrig särskilt intresserad av vare sig män eller kvinnor. Dock drömde jag om att skaffa barn och att bli en fantastisk och närvarande mamma. Detta lyckades i alla fall, då jag som 23-åring blev mamma till Oliver.
Relationen med hans pappa sprack snart, och det var kanske lika mycket mitt fel som hans. Vi separerade när Oliver var två. Jag fixade inte riktigt att vara bunden till ett förhållande samtidigt som Olivers pappa hade alkoholproblem.
Konstnärlig och flyktig
Jag hade svårt att hitta rätt på den traditionella arbetsmarknaden, ekorrhjulet var bara inte jag. Jag var väldigt konstnärlig och flyktig och föredrog att dra in pengar för dagen med skrivuppdrag och annat som inte krävde fasta arbetstider och rutiner.
Se också: 5 saker du aldrig ska göra mot din syster
Det kanske kan låta lite märkligt, men jag var faktiskt glad för mitt kaotiska liv, som aldrig var tråkigt. Att jag inte uppfattades som framgångsrik i familjens ögon var sin sak.
Förutom att vara den eviga singeln, mestadels utan fast jobb, så brottades jag med ångest och fobier som i perioder hindrade mig från att tjäna pengar och leva mitt liv så som jag hade lust till. Ibland kunde jag bara ägna mig åt att vara mamma.
Av mina föräldrar fick jag också höra att jag borde gå ner i vikt. Jag älskade att laga och äta härlig gammaldags husmanskost, och det blir man förstås inte mager av, men jag brydde mig inte särskilt om det.
Trots det faktum att jag inte på något sätt var avundsjuk på mina systrars så kallade perfekta liv, så kunde jag inte låta bli att mäta mig med dem. Och eftersom jag visste att de närmast personifierade det som anses vara framgång, så kände jag mig allmänt oduglig och misslyckad. Det gjorde mig väldigt ledsen.
Slutade med jämförelser
Först många år senare, när jag var i 45-årsåldern och mer levnadsklok, kände jag sent omsider ett större egenvärde och kunde sluta med jämförelserna. Även om jag kanske inte var ett klassiskt exempel på att ha lyckats här i livet, så hade jag ändå fått styr på de bärande bitarna, vilket också gick upp för familjen, och i dag har vi en bra relation.
Vi människor har olika facit, och även om jag inte är den mest stabila av människor så inbillar jag mig att jag är en kul, annorlunda och frisk fläkt.
Därmed har jag också satt stopp för självdestruktiva tankegångar om att jag skulle vara familjens svarta får. I stället ser jag mig själv som det brokiga fåret, det kulörta fåret eller det färgglada fåret.
Det tycker jag är en ”titel” jag kan vara stolt över, för sådana behövs ju också.