Mina grannars barn stör – vågar jag säga ifrån?
I våras flyttade vi äntligen in i vår nya lägenhet. Min man och jag hade länge letat efter något större, så den första tiden svävade vi som på rosa små moln. Det kändes som att vi flyttat in i ett slott.
Men den där lyckokänslan byttes snart ut mot något annat. Vi visste att det var rätt lyhört, det var ett äldre hus vi flyttat till. Redan första dagen började vi också höra ljud från grannarna ovanför oss. Vi kan väckas en morgon av att någon hamrar eller borrar – på kvällen går vi och lägger oss till små barnfötter som springer över trägolvet.
Nu är det som att jag inte kan tänka på någonting annat. Det är alltid något ljud som stör. Eftersom jag har småbarn själv så har jag all förståelse för att det kan låta. Men att barnen stojar och stimmar efter klockan tio på kvällen, det stör mig något enormt. Och det där med allt renoverande. Det borras och hamras både på vardagar och helger! Jag vet att vår förening har ordningsregler för när det ska vara tyst i huset, och jag kan lugnt konstatera att våra grannar inte följer dessa.
Jag har som ni säkert förstått fått en rätt ljummen inställning till mina nya grannar. När jag möter dem i trapphuset hälsar jag ansträngt. Jag känner mig hemsk som går och håller inne på allt. Jag tror ju på god grannsämja och är rädd för hur de reagerar om jag tar upp det med dem. Eller borde jag bara riva av plåstret och be dem sluta föra sånt oväsen?
Vi hjälper dig med ditt dilemma
Ibland är det skönt att bolla sin fråga med en medmänniska. Vi på Allas redaktion är just medmänniskor med hundratals års erfarenheter av vardagliga utmaningar. Vi är gärna ditt bollplank om du kört fast i dina tankar.
Har du ett dilemma? Skriv till oss här!
Allas svarar
Vilken jobbig situation ni har hamnat i, du och din man. Att lyckan över den nya lägenheten så snabbt har övergått i irritation och obehag måste vara en stor besvikelse.
I många fall med klagande grannar brukar jag känna att de som klagar borde tänka ett varv till. Att de måste inse att de bor i ett hus tillsammans med andra och att det är helt normalt att man hör varandra, men det verkar inte vara problemet här. Det verkar du vara helt okej med.
Att det borras och hamras är såklart trist, men det är förhoppningsvis övergående. Sannolikt är det ett projekt som kommer att bli färdigt – man kan ju inte renovera i all evighet. Så vad gäller det hade jag försökt ha lite is i magen. Sagt till mig själv att det snart är över. Ett par veckor kanske du kan ge det?
Samtidigt finns en annan sida av det här. En som talar för att prata med grannarna. Enligt min erfarenhet är det nämligen värre med ljud (eller oljud) från grannar om man knappt vet vilka de är. Det brukar kännas väldigt mycket mindre störande om man känner dem lite grann.
Du verkar också må så pass dåligt av det här att det kan vara värt att ta upp. Om du bestämmer dig för det så se till att göra det på ett vänligt vis. Att börja läsa ordningsreglerna för grannen är att bädda för dålig stämning.
Smartare är att utgå ifrån dig själv. Berätta om hur det påverkar dig. Har du problem med sömnen och har svårt att somna om om du blir väckt, säg det och fråga om ni kan hitta en lösning tillsammans. Kanske skulle det kännas bättre för dig om de i förväg berättar när de kommer att väsnas, så att du är beredd?
Senaste från Allas
När det gäller barn som springer är det en lite delikatare fråga. För det vet vi ju alla att de flesta föräldrar går in i en försvarsposition så fort något som ens liknar kritik framförs mot deras barn. Det blir lätt upprörda känslor och det är ingen bra grund för trivsel i huset – och det är ju väldigt viktigt för er också på både lång och kort sikt.
Barnspringet kanske kan vänta lite? Om du får igång ett bättre samtal med dina grannar kan det antingen bli mindre störande – du vet ju vilka gulliga barn de där fötterna tillhör – eller så kommer du att försiktigt kunna berätta att det stör utan att ni blir osams.
Infekterade konflikter med grannar är med största sannolikhet betydligt värre för din trivsel i nya lägenheten, än störande ljud.
Lycka till!
Anna på Allas