Mannen i matkön skrek åt mig – var hans beteende befogat?
Jag var med om händelse som jag har svårt att släppa. Förra veckan blev jag hotad av en man i kön på min lokala matbutik.
Det som utlöste det hela var en konversation mellan mig och kassörskan, som jag känner lite sedan tidigare. När hon kommenterade min överdrivet stora veckohandling sa jag skämtsamt att ”det inte precis är min plan att fylla garaget med överlevnadsutrustning och sitta där och vänta på domedagen”.
Plötsligt knuffade en man till mig bakifrån, så att jag tappade balansen. Sedan pressade han sig nära mig och väste i mitt öra att jag var ”en skam för Sverige” och att han ”hoppades att jag skulle dö om kriget kommer hit”.
Han sa en massa andra saker också, men de var så fula att jag inte vill upprepa dem här... Jag blev så chockad att jag inte hann säga något tillbaka innan han stormade därifrån. Men även kassörskan var, precis som jag, ganska skakad efter det som hade hänt.
Jag har inte kunnat släppa den här upplevelsen och det tar fortfarande upp mycket av min tankekraft. Det är inte så att jag helt och hållet stoppat huvudet i sanden eller levt under en sten i flera i år. Jag har läst broschyrerna från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Jag vet att rekommendationen är att ha tillräckligt med vatten, mat och medicin hemma för att klara sig i 7 dagar. Däremot känns det lite kontraproduktivt att ständigt gå runt och tänka på katastrofer, eller hur?
Varför ska jag lägga all min tid och energi på att planera för domedagsscenarier? Sprider det inte bara mer panik, eller tar jag för lätt på det? Jag behöver verkligen hitta luckor i livet där det fortfarande finns lite hopp att luta sig mot.
Vänliga hälsningar,
Damen i kön
Vi hjälper dig med ditt dilemma
Ibland är det skönt att bolla sin fråga med en medmänniska. Vi på Allas redaktion är just medmänniskor med hundratals års erfarenheter av vardagliga utmaningar. Vi är gärna ditt bollplank om du kört fast i dina tankar.
Har du ett dilemma? Skriv till oss här!
Allas svarar
Det finns nog inga situationer där panik bidrar till att rädda människoliv. Åtminstone har många av oss på redaktionen aldrig sett panik leda till något konstruktivt. När vi läste ditt brev kom vi att tänka på romanen Katalog over katastrofer av danska författaren Stine Askov. Kolla om du kan hitta en svensk översättning och försök läsa den. Det är en berättelse som verkligen sätter föreställningen om vad en katastrof egentligen är, i perspektiv.
Det är stor skillnad på att vara förnuftigt förberedd på en krissituation – och att låta scenariot få eget liv, så det överskuggar allt annat (även glädjen) i ditt liv. Ett sådant tankesätt kan vara katastrofalt i sig.
Vår erfarenhet är att människor helt utan hopp och framtidstro, sällan säger eller gör något som främjar vår förmåga att leva tillsammans i fred och förståelse.
Även om det kan vara lätt att gå runt med känslan av att världen har blivit tillfälligt galen, så är den inte BARA galen. Det är väldigt viktigt att vi inte tappar modet och hoppet, oavsett hur mycket nedslående nyheter vi bombarderas med varje dag. Mod är en oerhört viktig drivkraft.
Senaste från Allas
Det svårt att vara till någon nytta, både i kristider och i tider av fred, om vi begraver oss i sorg och ger upp i förväg. Därför tycker vi att din inställning är helt rätt. Vi måste livnära det goda, det milda och det ljusa i livet. Speciellt i tider som dessa.
Med det sagt så är det tyvärr inte svårt hitta såna som tänker som mannen i kön. Kom ihåg: Rädsla och ilska smittar av sig, men som tur är gör hoppet också det!
Med vänlig hälsning,
Allas redaktion