Trending: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Moas leder hoppar ständigt ur led

05 dec, 2021 
AvPer-Ola Ohlsson
Porträtt på fundersam Moa Persson.
Sedan hon var i tio år har Moa Persson kämpat med att hennes kropp bit för bit går sönder. Det började med att tummarna gick ur led, sedan höfterna, axlarna… Hon har opererats över 30 gånger och tvingats lära sig att leva med smärtan.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Tänk dig att du går runt med en konstant malande värk i kroppen. Till slut är du så van vid den att du knappt märker av smärtan som begränsar din vardag.

Så är det för 21-åriga Moa Persson. Hon lider av en hypermobilitetsspektrumstörning – en extrem överrörlighet som gör att hennes leder ständigt hoppar ur led med svår smärta som följd.

– Ibland gör det så ont att jag bara vill skrika rent ut. Senast i söndags hände detta och jag svimmade j av smärtan, berättar hon.

Sedan Moa var tio år har hon levt med att hennes kropp går sönder gång på gång, bit för bit. För att förstå mer vad extrem hypermobilitet är och hur det påverkar de drabbade åkte vi till Vä utanför Kristianstad för att träffa Moa och hennes föräldrar Suzette och Andreas.

– Mamma och pappa och mina syskon har varit mycket viktiga för mig under de här tuffa åren, säger hon.

Annons

Vid en första anblick syns det inte på Moa att hennes kropp inte fungerar som den ska. Hon sätter sig nära sin pojkvän Dennis Troedsson i soffan i det inglasade uterummet i föräldrahemmet och nojsar med sin lilla hund, Nala.

– Hon väger bara några kilo som fullvuxen och det är vad jag klarar att lyfta. Hon är jättefin, men helst hade jag velat ha en häst.

Moas axel åter ur led

Det är först efter en stund som vi lägger märke till att Moas vänstra arm hänger obrukbar vid hennes sida efter att hennes axel ännu en gång har hoppat ur led. Hon har ont, men lyckas bemästra smärtan som hon är så van vid.

– Jag försöker trycka undan tankarna på smärtan och tänka positivt. Men allt som jag måste använda båda händerna till får Dennis hjälpa mig med. När jag bodde hemma var det mina föräldrar, mina syskon eller min personliga assistent som hjälpte mig med det vardagliga, berättar hon.

Moa i sjulkhussäng
Moa Persson på sjukhuset vid en av de totalt fyra axeloperationer hon varit med om.

Det var 2010 som det för första gången kom tecken på att allt inte var som det skulle med Moas kropp. Hon var då en tioårig hästtokig tjej som sedan flera år gärna följde med sin mamma Suzette till stallet och som från unga år gått i ridskola.

Annons

Men plötsligt en dag hände det som skulle förändra allt.

– Jag fastnade med vänstertummen i tygeln under sadeln när jag red. Det gjorde ont, men jag bet ihop eftersom jag visste att jag inte skulle få ta in hästen i stallet som jag så gärna ville om jag berättade det för mamma.

Moa har gjort över 30 operationer

Senare samma dag åkte Moa med sina föräldrar och syskon och hälsade på sin farmor. Där fick hon så ont att hon inte längre kunde dölja det som hänt.

– Vi åkte in till akutmottagningen på sjukhuset i Kristianstad. Där konstaterade läkaren att min vänstertumme var ur led och jag gipsades.

Den kvällen blev inledningen på en över tio år lång period med otaliga sjukhusbesök, ett 30-tal operationer och resande till olika specialister runt om i Sverige.

Men trots gipsningen fortsatte Moas vänstra tumme att gå ur led gång på gång. En dag när hon skulle knyta skorna gick även hennes högertumme ur led.

Annons

”Ett år gjorde jag 114 sjukhusbesök

Läkarna stod handfallna och visste inte vad de skulle göra. En fras som Moa blev van vi att möta var ”Vi har aldrig sett något liknande”.

– Det blev åtskilliga besök på handkirurgen i Malmö. Enbart under ett år, 2014-15, gjorde vi 114 sjukhusbesök med Moa, men då räknar jag även in alla besök på akutmottagningar, berättar hennes pappa.

Men i början verkade det som om ingen förstod allvaret och Moas tummar fortsatte gå ur led gång på gång.

– Jag och Anders har turats om att följa med henne till sjukhuset och fått tillbringa många kvällar och nätter på akutmottagningar, säger Moas mamma.

Familjen och sambon här samlade, alla har betytt mycket för Moa.
Moa Persson med fr.v: sambon Dennis Troedsson, pappa Andreas, mamma Lizette och lillasyster Emilia.Click to add image caption

Moas tillstånd försämrades steg för steg och hon fick svårt att följa med i skolundervisningen. Till slut började läkarna tala om att steloperera tummarna. En operation som skulle begränsa hennes rörlighet i händerna och därför tvekade man i det längsta.

Annons

– Men innan det skedde rasade mina tummar sönder fullständigt, berättar hon.

Moa kunde inte sitta eller stå stilla

Under tiden hade hon även börjat få problem med höfter och knän. Redan 2013 drabbades hon av att ena höften krångade. Hennes läkare konstaterade att hon hade snapping hip syndrome.

– Jag försökte hålla höfterna på plats genom att trycka med händerna, men det gjorde att tummarna fick stryk, berättar hon.

När höfterna började krångla kunde Moa inte gå i skolan. Istället fick hon hemundervisning.

– Jag gick runt i rummet medan läraren förhörde mig på läxan. Stod jag stilla för länge riskerade jag att höften flyttade på sig och det gjorde fruktansvärt ont.

Sitta kunde hon inte alls när problemen med hennes höfter var som värst.

Mamma Suzette minns att det tack och lov gick bra om hon låg ner så hon kunde sova på nätterna.

Annons

– Men höfterna kunde gå ur led mitt i natten eller på morgonen och då hade hon fruktansvärt ont. Jag och Andreas har blivit duktiga på att själva dra hennes leder rätt, säger Suzette.

Varken hon eller hennes dotter glömmer någonsin en mardrömslik natt den andra maj 2015.

Steloperation hjälpte

– Jag blev inlagd på sjukhus Valborgshelgen eftersom jag hade outhärdligt ont. På natten till den andra maj hoppade även min käke ur led och hela natten fick min mamma och en sjuksköterska turas om att sitta och hålla mina tummar på plats för att jag skulle få några timmars sömn.

Systrarna Emilia och Moa Persson tillsammans.
Systrarna Emilia och Moa Persson tillsammans.

Några dagar därefter stelopererades hennes tummar.

– Det var det bästa jag har gjort, säger hon.

Moa konfirmerades med två gipsade tummar och minns att hon inte kunde hålla i mikrofonen när hon skulle sjunga i kyrkan.

Annons

– Under några veckor fick jag även mata min 15-åriga dotter. Det var en speciell upplevelse för både henne och mig, säger Suzette.

Sjukgymnasten förstod hennes kropp

Läkarna opererade även Moas höfter och hon började äntligen våga hoppas på att komma tillbaka till skolan och sina klasskamrater som hon saknade. Kanske till och med gå på disco.

– Läkarna vet inte exakt vad det var som hände i mina höfter. De misstänkte snapping hip och då är det inte höften som hoppar ur led utan senorna som spökar. Men operationen hjälpte mig.

Men då kom nästa motgång. Hennes knän började gå ur led.

– Jag gjorde en titthålsoperation av knäna och i samband med det kom jag i kontakt med en sjukgymnast här i Kristianstad som förstod hur min kropp fungerade. Det har hjälpt mig jättemycket och jag går fortfarande regelbundet till henne.

Annons

Sommaren 2015 red Moa sin häst för första gången på länge. Det var en skön känsla, men hon visste inte då att det var sista gången hon skulle sitta i en sadel.

– Dagen därpå var min axel helt blå och jag hade jätteont. Det kändes som om hela min kropp var på väg att rasa samman.

Moa i rullstol tillsammans med sin syster Emilia och bror Viktor.
Moa har genomgått många operationer. Här i rullstol tillsammans med sin syster Emilia och bror Viktor.

På hösten samma år fick hon äntligen komma till en specialist i Uppsala. Där konstaterades att hennes vänstra axel varit ur led i inte mindre än 258 dagar. Hon sattes upp på akuttid för en steloperation av axeln.

– Men det ville jag undvika eftersom det kraftigt skulle begränsa min rörlighet. Jag skulle till exempel inte kunna höja armen och kamma mig själv.

Annons

Istället provades en annan operationsmetod. Resultatet såg lovande ut.

– Men sedan hade jag maximal otur. Jag satt på en buss när en väska föll ner och skadade min vänstra axel.

Operationen var tvungen att göras om, men under tiden hade läkaren i Uppsala gått i pension och istället kom Moa till en specialist i Jönköping. Andra operationen i januari 2018 höll inte heller och till slut fick hon gå igenom en tredje axeloperation i början av 2020.

– Den gick bra och känslan var fantastisk efteråt. Jag kände mig jättetaggad. För första gången sedan jag var tio år var jag helt smärtfri och jag såg fram mot att komma tillbaka till skolan. Då kom coronapandemin…

Moa kunde ändå gå ut sin gymnasieutbildning och ta studenten. Hon var utskriven från sjukvården och hon tyckte hennes framtid såg ljus ut.

– Jag planerade att studera juridik, berättar hon.

Annons

Mötte sitt livs kärlek

Men än en gång var olyckan framme. På en fest sprang en ung kille med full kraft in i henne och hennes opererade axel skadades på nytt.

– Jag måste operera den igen. Jag har fått en chans till med en operation där man transplanterar en sena. Skulle det inte fungera återstår bara steloperation. Just nu väntar jag på att rätt donator ska dyka upp.

Moa med sin sambo Daniel och lilla hunden.
Moa Persson med sin sambo Dennis Troedsson och deras lilla hund Nala. Större hund skulle Moas leder inte klara att bära.

Vid den operationen ska ytterligare en steloperation av en led i hennes vänstra tumme göras.

– Jag vill att båda de operationerna görs samtidigt. Alla operationer och alla gånger jag har sövts ner har slitit på mig.

Annons

Det har också blivit åtskilliga mil i bil till specialister i Uppsala, Jönköping och Malmö. Resor som hela familjen ofta följt med på.

– Men det har samtidigt svetsat samman oss som familj, säger lillasyster Emilia som kommit hem och satt sig i soffan bredvid Moa.

Hela familjen har påverkats av att se Moas ständiga smärta och alla sjukhusbesöken. Emilia fick tidigt lära sig dra sin storasysters leder rätt när det blev akut. Hennes storebror Viktor Friberg är musiker och har skrivit en sång Teaching Fire - Hospital Walls för att hylla henne.

En ljuspunkt för Moa kom 2019 när hon mötte den stora kärleken i sitt liv. Hon och Dennis bor nu tillsammans med hunden Nala i en lägenhet i Malmö.

Dennis har också fått lära sig att dra sin sambos leder rätt om de skulle gå ur led och han hjälper henne med allt som man måste använda två händer till att göra.

Se också: Madeleine föddes med dödlig lungsjukdom

Madeleine föddes med dödlig lungsjukdomBrand logo
Madeleine föddes med dödlig lungsjukdom

– Jag hoppas att jag kan göra mycket mer själv när jag har opererats. Förhoppningsvis kan det ske snart, säger MoaSSs.

Under tiden får hon ta dagen som den kommer och hon har stor hjälp av sin positiva livssyn. Det är det som gör att hon orkar ta sig igenom motgång på motgång.

Fotnot: Moa Persson bloggar själv om sin hypermoblitetsstörning på moapersson.com

Detta är Moa Persson

Moa porträtt

Ålder: 21 år.

Gör: Studerande.

Familj: Föräldrarna Suzette, 52, och Andreas Persson, 44. Storebror Viktor Friberg, 27, och lillasyster Emilia Persson, 18. Pojkvännen Dennis Troedsson, 23, och pomeranianvalpen Nala.

Bor: I Malmö. Kommer från Vä utanför Kristianstad.

Annons