Mona gick i pension och blev musiker: Nu lever jag livet fullt ut!
Hon drömde om att bli musiker men ville tjäna pengar och valde istället att jobba med datorer. Efter en tuff period i livet med utbrändhet och depression bestämde sig Mona Johansson för att byta bana vid 61 års ålder. Nu har hon förverkligat sin gamla dröm och spelar och sjunger blues för hela slanten.
När veckotidningen Allas landade i brevlådan hemma i Österfärnebo på 1960-talet hade den lilla Mona Johansson, hennes småsyskon och deras mormor en högtidsstund.
– I den fanns alltid ”veckans schlager” och jag minns hur jag och mormor bland annat spelade och sjöng ”att vara kär, det är en ryslig plåga” med Familjen Öst. Mormor Berta spelade gitarr och var den som lärde mig att spela. Tyvärr dog hon redan när jag var tio år gammal.
64-åriga Mona Johansson kommer från en musikalisk familj. Gammelmorfar spelade dragspel och i släkten på pappas sida bildade familjemedlemmarna en egen orkester som åkte runt och spelade.
– Alla spelade fiol. Pappa var också med i stadsmusikkåren och spelade många blåsinstrument, farfar spelade cello, fastrarna spelade gitarr och orgel och min farbror spelade fiol. Alla var musikaliska och så fort vi hade en släktträff, kalas eller julfirande, musicerade vi tillsammans, säger Mona och visar en svartvit bild där hela familjeorkestern är samlad.
Mona fick ärva sin mormors gitarr och den finns kvar än idag, tillsammans med en rad andra gitarrer som pryder vardagsrumsväggen hemma på Södermalm i Stockholm. Lägenheten ligger bara ett stenkast från parken där en av hennes musikaliska förebilder – Cornelis Vreeswijk – står staty.
Ville bli saxofonist
Så fort Mona var tillräckligt gammal för att få välja ett instrument i skolan anmälde hon sig till musikskolan. Drömmen var att bli saxofonist.
– Jag hade sett en väldigt tjusig kvinna på tv som spelade sax och ville bli som hon. Tyvärr fanns det inte tillräckligt små saxofoner till mig, så jag började spela blockflöjt och trumpet istället.
Som 13-åring var Mona så duktig på att spela att Stadsmusikkåren ville ha med henne i sin orkester.
– Men jag var bara med och spelade några gånger. Jag passade inte riktigt in i gänget, de andra var ju 20-åriga gubbar, haha. Jag började spela och sjunga gitarr med en tjejkompis istället, vi fick spela på många fester.
Två av Monas stora förebilder var artisterna Melanie och Joan Armatrading. Hon ville spela och sjunga som de!
– Oj, vad många timmar jag satt och övade och övade. Jag satt timme efter timme med skivspelaren hemma i flickrummet och lyfte av och på tonarmen för att hinna höra och öva in olika stycken från en låt. Jag lyssnade på musiken och texten och lärde mig ackorden och skrev ner låten för hand. Inte blev det någon riktig engelska, jag skrev ner det jag hörde. Men jag gjorde garanterat de 10 000 övningstimmar man brukar säga att man måste göra, skrattar Mona.
Monas tips till dig som vill avrunda livet med din dröm:
- Glöm det där med att man måste jobba kvar i sitt yrke hela livet. Gör det du älskar, det du mår bra av även om det inte innebär att göra karriär.
- Jobba på att följa dina drömmar, ditt mål. Plugga om det är det du vill. Har du inte ekonomi för att släppa taget? Kan du gå ner på deltid för att satsa mer på din dröm? Jag hade ekonomin men inte förmågan att släppa taget förrän vid 61 års ålder.
Hon betraktades som väldigt musikalisk och Monas musiklärare peppade henne att utbilda sig till musiker, men så blev det inte.
– Jag vågade inte riktigt, jag saknade det rätta självförtroendet. Dessutom ville jag tjäna pengar. Vi hade det kämpigt med ekonomin när jag växte upp och det gav mig drivkraften att bli självständig och att skaffa mig en ekonomisk trygghet. Musiken fick fortsätta att vara en hobby, förklarar Mona.
Se också: Stina brände ut sig – och blev biodlare
Mona fick sönerna Johan, 39, och Viktor, 37, och när de var ett och två år gamla började hon plugga systemvetenskap på universitetet.
– Jag visste att det gav en hög lön och bra jobb med fina karriärmöjligheter. Jag har alltid haft en logisk sida också, så det gick bra att plugga, trots att jag och barnens pappa pluggade samtidigt och pojkarna var små. Efter några år skilde vi oss, då hade vi barnen varannan vecka. När jag inte hade barnen kunde jag jobba hur mycket som helst, berättar Mona.
Utbränd på jobbet
Mona fick det välbetalda jobb hon siktat mot och hon klättrade i karriären. I början var det ganska roligt med programmering av datorer.
Jag satt där bakom min skärm och längtade efter annat
– Men sedan blev det otroligt tråkigt, och jag hade inte längre lust att utvecklas. I databranschen går utvecklingen snabbt och hänger man inte med är det inte lätt att göra ett bra jobb. Det gjorde jag inte på slutet. Jag satt där bakom min skärm och längtade efter annat. Jag ville ju bara göra musik! Jag blev utbränd av uttråkning, säger Mona.
Musiken och musicerandet har Mona hållit vid liv genom alla år, hon gick en ensemblekurs vid 35 års ålder, och brukade spela på fester. Nu längtade hon efter att satsa på musiken till hundra procent!
– Jag gjorde kalkyler på pensionsmyndighetens hemsida och räknade noga vilken inkomst jag skulle få om jag hoppade av mitt välbetalda yrke. Eftersom jag hade tjänat ihop en bra tjänstepension och jag inte har så dyra vanor kände jag att det skulle funka, berättar Mona.
Satsade på musiken
Hon hade dessutom testat att ha köpstopp i flera perioder, och var van att dra ner på utgifterna. Det enda hon lägger pengar på är trädgården i sommarhuset i Österfärnebo. Sönerna Johan, Viktor och även Monas yngste son Hannes, 30, stod på egna ben och hon behövde bara försörja sig själv. När hon räknat klart bestämde hon sig.
Jag gick i pension vid 61. Jag stod inte ut mer. Kroppen skrek NEJ!
– Jag gick i pension vid 61. Jag stod inte ut mer. Kroppen skrek NEJ! Jag hade ont överallt, var så ledsen att jag ofta till och med tänkte på döden. Jag gick i terapi och kom fram till att jag inte längre kunde inte jobba med IT. Det var terapeuten som fick mig att inse att jag faktiskt hade ett val. Nu ville jag satsa fullt ut på musiken, och kanske skulle inkomsten från spelningar dryga ut pensionen lite.
Innan pandemin hade Mona fasta spelningar hos Bluesbaren på Hornstull i Stockholm. Baren blev hennes musikaliska hem där hon stortrivdes.
– Där är publiken sittande och många är i min egen ålder. Jag har ett gäng kvinnliga fans som brukade komma på nästan varje spelning. Det är girlpower och jättekul när man får en relation till publiken. Nu när pandemin lagt sig återupptar jag spelningarna där, säger Mona.
Låtarna Chain of fools och I can´t stand the rain är två återkommande coverfavoriter av Aretha Franklin. Mona spelar och sjunger covers, blues och visor. Många av låtarna har hon skrivit själv. De handlar ofta om egna erfarenheter, exempelvis om systerskap och om kärlek som inte fungerar. Hon har också tonsatt dikter som skrivits när hon har varit deprimerad.
– Jag har en historia av psykisk ohälsa och depression, det är inget jag försöker hemlighålla. En av mina svarta sånger heter En iskall vind. Efter att jag sa upp mig för att satsa på musiken har jag mått mycket bättre och kreativiteten har exploderat! säger Mona och berättar att hon älskar att sitta och klippa ihop musikvideor till sina låtar.
Före pandemin åkte Mona också på musikaliska resor utomlands. Hon har tillbringat veckor och månader i både Thailand och Indien där hon har uppträtt tillsammans med vänner som också är musiker. Sången har på flera plan öppnat en helt ny värld för Mona.
Sjunger och spelar med barn och barnbarn
Intresset har också gått vidare till de yngre generationerna. Monas tre söner Johan, Viktor och Hannes har ärvt sin mors musikaliska ådra. Alla tre sjunger och spelar musik. Viktor brukar ibland uppträda tillsammans med sin mamma.
Även barnbarnen Bojan, 4, och Viven, 1, – som bor i grannlägenheten – gillar musik.
– Jag sjunger ofta för dem och Bojan låtsasspelar på min gitarr. Hon älskar Tusses mellolåt, skrattar Mona, som också har mer tid för familjen när hon har lämnat sin krävande IT-tjänst.
Hennes livsförändring blev ett lyft på många plan.
– Jag har inte alls lika mycket pengar som förr, men jag mår så mycket bättre. Min IBS-mage har till och med blivit bra. Jag känner mig privilegierad som kunde göra det här valet. När mina gamla kollegor kom och lyssnade på en spelning sa de att det lyste om mig, att jag verkligen var i mitt esse. Och så är det. Nu lever jag livet på riktigt!
Fotnot: Mona Johanssons hemsida hittar du här