Mördade Malins föräldrar ger en sista intervju: ”Vi behöver få vara ifred”
Bevisen räckte inte då för fällande dom, men när fallet återupptogs blev domen fem års fängelse för den misstänkte förövaren.
Den 23 november 1996 skulle 16-åriga Malin Lindström ta bussen för att hälsa på en vän i Örnsköldsvik, men hon kom aldrig dit. Sex månader senare påträffades hennes döda kropp i den lilla orten Husum. En då 18-årig man dömdes 1998 i tingsrätten, men friades i hovrätten i brist på bevis.
Fallet blev ett cold case och var under många år ouppklarat.
Nära 25 år senare, år 2020, beviljade riksåklagaren resning i fallet, sedan Nationellt forensiskt centrum – tack vare flera olika metoder – lyckats få fram en dna-profil på den misstänkte. 2022 dömde Högsta domstolen mannen, som nu är i 45-årsåldern, till fem års fängelse.
När Malins föräldrar, Rune och Inez Lindström, nu ger en intervju till tidningen Allers (en del av Allas.se), vill de att intervjun blir den sista i riksmedia, därefter önskar familjen få lugn och ro.
– Jag hoppas att media respekterar det, vi känner att vi behöver få vara ifred och landa i allt. I 26 år levde vi i ovisshet och äntligen har vi fått upprättelse, säger Rune och slår sig ner i soffan i hemmet i Örnsköldsvik.
På tv-bänken i vardagsrummet står ett foto av Malin, 16-år gammal – en pigg och glad tjej. På bordet ligger två tjocka pärmar, på båda står det "Malin". Här är alla tidningsartiklar från 1996 samlade i tidsföljd.
Inez och Rune Lindström
Ålder: 78 respektive 81 år.
Bor: Örnsköldsvik.
Gör: Pensionärer.
– Ibland har man inte orkat läsa allt, för det har varit oerhört tungt. Men jag har gjort det för att vi ska kunna minnas och gå tillbaka. Och nu när äntligen rättvisa skipades orkar vi läsa, säger Rune och öppnar ena pärmen.
– Det kan också vara en form av bearbetning. Acceptera det som hänt och kunna gå tillbaka och lägga ihop alla pusselbitar som fanns i fallet, säger Rune.
Både Inez och han vill tacka alla människor från hela Sverige, både de som arbetat med fallet och allmänheten. Malin-fallet blev en riksnyhet och många har engagerat sig känslomässigt med familjen.
– Vi har fått blommor, vykort, brev och telefonsamtal. Folk har varit helt fantastiska. Stödet vi fått har betytt så oerhört mycket, säger Rune. Inez nickar instämmande och tillägger:
– Jag vill tacka alla därute, stort tack för att ni har brytt er.
Malin Lindström steg aldrig av bussen i Husum
Makarna berättar om den där novemberdagen 1996, då Malin skulle ta bussen till sin klasskompis Jenny. Hon hade lagt en lapp på köksbordet hemma där hon skrev att hon inte visste exakt när hon skulle komma hem, men att hon i alla fall skulle äta middag hemma.
Hennes bror körde henne från hemmet i Järved till busstationen i Örnsköldsvik. Bussen, som gick klockan 13:10 skulle ha anlänt i Husum 13:45, en sträcka på drygt 30 kilometer. Jenny och hennes mamma stod vid busshållplatsen där det var tänkt att de skulle möta Malin, men hon klev aldrig av.
De gick in i bussen och letade, men när de inte såg Malin började Jenny och hennes mamma söka längs vägen. Då de inte hittade henne ringde de Rune och frågade om hon verkligen klev på bussen.
– Vi blev jätteoroliga. Jag förstod direkt att något allvarligt hade hänt. Malin, var ingen som rymde eller drog i väg, säger Rune.
Inez hade svårare att ta in händelsen och försökte intala sig att Malin skulle komma tillbaka.
– Ett sätt att tänka positivt, säger Inez.
Men en ovisshet började gro och fortfarande 27 år senare vet varken Rune eller Inez hur Malin blev bragt om livet, eller vad som egentligen hände efter att hon steg av bussen.
– Nej, vi har inte fått hela bilden, tyvärr. Det grämer mig så klart att aldrig få veta vad som egentligen hände vår dotter, säger Rune.
Polisen påbörjade en utredning som pågick i fjorton dagar. Sökinsatser gjordes men utan framgång. Vid den här tidpunkten hade det börjat snöa och spårhundarna hade därför svårt att hitta spår. Polisen beslutade därför att avbryta sökandet, för att återuppta det när våren kom.
– Det var ett tufft besked, man fick leva med en ovisshet under flera månader. Då accepterade jag beslutet, men nu ifrågasätter jag det, och förstår inte varför polisen valde att göra så.
Samtidigt fortsatte media att skriva om fallet. Familjen sökte svar och bad allmänheten om hjälp, visste någon något? Eller hade någon sett spår efter Malin?
– Livet rasade för oss, och det är svårt att förklara hur oerhört tufft det var, säger Rune.
Han sjukskrev sig i två veckor, men bestämde sig därefter för att åka och jobba. Mest för att försöka få något annat att tänka på. Inez blev sjukskriven en längre tid.
– Det var overkligt, allt var som en mardröm, konstaterar hon.
Malins kropp hittades i skogsområde
Sex månader senare, 20 maj 1997, återupptog polisen sökandet. De hade fått tips om att Malin klivit av vid fel busshållplats och börjat att promenera längs vägen – dock åt fel håll. Ett vittne hade sett en man följa efter Malin.
– Polisen tog upp sökandet i närheten av den plats där ett vittne senast såg Malin, berättar Rune.
Nu sökte man av ett område på 500 x 500 meter, och satte in skallgångskedja och hundpatruller. Två dagar senare, den 22 maj påträffades Malins kropp, övertäckt av granris. Hon hittades i ett skogsområde mellan Gideälven och Bruksvägen i Husum. Rune berättar om den djupa sorg de nu gick in i.
– Vi förstod ju att Malin aldrig mer skulle komma hem, men nu blev det definitivt och vi kunde inte längre leva på hoppet. Att veta att ens barn bragds om livet är en mardröm du bara vill vakna upp från. Det var så hemskt att få beskedet, en fruktansvärd känsla, samtidigt kändes det som en befrielse att hon hittades och vi kunde äntligen börja sörja, säger Rune, och tystnar.
Det polisen gick ut med då var att Malin hade utsatts för sexuellt våld och mördats. Hon hade bundits med tejp runt fötter och mun och hade utsatts för vassa föremål mot kroppen. På Malins byxor fanns en liten spermafläck.
Eftersom polisen befarade att den skulle förstöras, valde man säkra spåret genom att frysa den del av tyget där fläcken fanns, i väntan på att dna-teknik med tiden skulle kunna skapa en dna-profil.
Dessutom samlades vittnesmål in och polisen började lägga pussel.
Slutsatsen blev att Malin steg av bussen vid fel busshållplats, intill ett hus. Där bodde den då 18-årige man som senare åtalades misstänkt för mordet.
Då brast allt, det fanns ingen rättvisa
I augusti 1997 anhölls mannen, men släpptes. Utredningen fortsatte och i augusti 1998, ett år och åtta månader efter försvinnandet, dömdes mannen i tingsrätten i Örnsköldsvik till åtta års fängelse. Mannen friades två månader senare av hovrätten, eftersom bevisningen inte räckte.
– Då brast allt, det fanns ingen rättvisa. Vi väntade på att någon skulle ha sett något mer eller kunde hitta bevis som gjorde att fallet kunde avslutas. Polisen gick till och med ut i februari 1998 med en belöning på 100 000 kronor, för att få fram bevis i fallet, men inget hände, berättar Rune.
– Det var ett hårt slag i magen. Om polisen haft den utrustning som finns i dag för att analysera dna, hade han åkt fast och fått sitt straff mycket tidigare, läggerInez till.
Efter DNA-träff blev det resning i Högsta domstolen
Enligt polisens utredning hade gärningsmannen sett Malin kliva av bussen, och bestämt sig för att följa efter.
Hur själva mordet gick till vet inte polisen.
– Malin var vid fel plats, vid fel tillfälle. Hon blev offret för gärningsmannen. Han hade länge bestämt sig för att hitta en person att döda och han tog tillfället i akt när han från sitt köksfönster såg att vår dotter klev av vid busshållplatsen utanför hans hus, säger Rune.
Hemma hos mannen fann polisen två plastpåsar, innehållande teckningar på kvinnokroppar, motbjudande bilder.
Man hittade även knivar och andra vassa föremål gömda.
– Det tyckte inte gärningsmannen var konstigt och han menade att det är inte är något fel med att ha teckningar på kvinnokroppar hemma, säger Rune och fortsätter:
– Han hade planerat att utföra dådet mot någon och den någon blev vår Malin.
2006, tio år senare, börjades det spekuleras om det var den så kallade "Hagamannen" (som överföll och våldtog kvinnor i stadsdelen Haga i Umeå) som överföll Malin.
– Det kändes långsökt, och vi hade svårt att ta in det, konstaterar Rune.
I juni 2020 bestämde sig Kalla fall-gruppen inom Polismyndigheten region Nord, som granskar grova och ouppklarade brott, för att ta sig an fallet.
– Jag fick besök hemma på gården av två civilpoliser en dag och de berättade att de avsåg att ta upp fallet igen. Vi blev glada att höra det, och sa att det enda vi ville var att få ett avslut och kunna gå vidare med livet och veta vad som hänt vår Malin, säger Rune.
Äntligen kunde vi få ett avslut
Kalla fall-gruppen letade, och återfann proverna, och nu var det med modern teknik möjligt att utifrån spermafläcken på Malins byxor ta fram en dna-profil.
Under 2021 kunde man konstatera att det fanns en hundraprocentig matchning med mannens dna mot det man hittat på Malins kläder.
Nu begärdes resning i fallet i Högsta domstolen, vilket beviljades, och efter 26 år hölls ännu en rättegång: den 26 maj, 2022.
– En sten föll då från bröstet. Äntligen kunde vi få ett avslut, vi hade gett upp hoppet om ett fall. Vi visste att spermaprovet fanns kvar och inte var analyserat, men vi tänkte inte att det skulle bli något av det.
Inez har förlorat två barn
Vid rättegången var Rune och Inez på plats och de satt med vid varje förhandling. Även Rune hördes under rättegången.
– Det var tungt, men jag vägrade att ge upp. Jag har hela tiden vetat vem som är gärningsmannen, och nu när det fanns bevis ville vi ge allt vi hade, vilket var för oss att ge ett sista vittnesmål, säger han.
Rune beskriver det som overkligt att lyssna till gärningsmannens berättelser och hur oberörd han tycktes vara under rättegången.
– Han hade de mest orimliga förklaringar om hur hans sperma fanns på Malins kläder. En bit av mitt hjärta rycktes bort när Malin försvann. Och vi har hela tiden vetat och känt att det varit rätt gärningsman. Hade tekniken funnits skulle vi fått rättvisa tidigare.
Mannen dömdes till fem års fängelse, och när domen avkunnats kom lättnaden för familjen. Efter drygt 26 år fick de svar på det de undrat över i alla år sedan dagen då Malin försvann.
Familjen besöker graven så ofta de kan, står där och pratar med Malin. Inez berättar att hon har kunnat känna av Malin hemma i början, vilket för henne varit en styrka.
– Man har nästan blivit som avtrubbad av allt som hänt och för Inez var det andra barnet hon miste, eftersom hon även haft en dotter som dog i halsfluss när hon var bebis, berättar Rune, och Inez säger tyst:
– Att förlora två barn är en enorm smärta.
Att de orkat stanna kvar och hålla sin relation vid liv, tror de båda beror på att de ha haft det bra tillsammans och kunnat prata om allt. Det har svetsat samman dem. Även om smärtan varit och är tung, så har styrkan funnits i att de har varandra.
De beskriver Malin som en glad, social, konstnärlig, omhändertagande och empatisk tjej, som drömde om att bli sjuksköterska.
– Nu blev det inte så. Malin berövades livet som 16-åring och fick aldrig möjlighet att ta studenten, utbilda sig och bilda familj. Inget av detta fick Malin, bara för att en människa tog sig rätten att mörda henne. ●